Jag vet att jag kommit överens med alla inblandade om att Vajlo skulle sova i buren. Jag gjorde också ett ärligt försök att verkställa detta. Men sen hände visst något på vägen.
Sebastian går alltid och lägger sig sist, oftast ett par timmar efter mig och Movi. Så även igår kväll. Jag lade mig med Movi i sängen och bäddade in Vajlo i buren. Så långt bra. Sen att jag lämnat ett litet andningshål för nosen så att jag inte helt dragit igen dragkedjan är en annan sak.
Det dröjde ju inte många sekunder innan detta andningshål blivit så stort att en kelpie kunde ta sig ut. Så helt plötsligt stod Vajlo och tittade på mig vid sidan av sängen. Och där någonstans blev jag lite svag och kände att det skulle vara mysigt att få gosa en stund så jag klappade på sängen på Sebastians plats och Vajlo tackade artigt ja till inbjudan.
Så låg jag där med två hundar och mös i sängen. Movi var cool som vanligt och protesterade inte över det manliga sällskapet. Jag kom överens med Sebastian om att han skulle stänga in Vajlo i buren när han kom och lade sig.
Precis enligt plan gjorde Sebastian som vi sagt när det var dags för honom att sova. Det gick bra och vi sov alla vidare utan problem, i en, två, tre timmar. Det är ingen som hade koll på vad klockan var nära jag hörde ett litet gnäll och for upp ur sängen för att släppa ut Vajlo. Han kanske var kissnödig, han kanske kände sig instängd. Så var vi där igen. En kelpie som tittar på mig med sina snälla kelpieögon vid sidan av sängen. Men nu fanns det faktiskt ingen plats. Vajlo provade iallafall. Råkade kliva lite på Movi som blev väckt ur sin skönhetssömn och trött morrade till innan hon sov vidare.
Den som först tappade tålamodet var Sebastian. Han tog sin kudde och sitt täcke och lade sig på soffan. Vajlo hade så äntligen återfått sin plats vid min sida och natten kunde fortsätta. Ja, efter att han legat och stirrat på mig ett tag och lagt sin blöta nos mot mina läppar. Det är underbart att ha hund.
Ganska rejält dåligt samvete hade jag när jag vaknade några timmar senare och gosade med två hundar vetandes att Sebastian låg på soffan. Dock måste jag erkänna att jag också njöt av det sällskap jag hade.
Det är svårt att säga när exakt det gick fel. Om det var när jag redan tidigare på kvällen uttalat skämtet att Sebastian skulle sova på soffan. Om det var när jag första gången bjöd upp Vajlo för lite mys i sängen eller om det var när jag lät vika mig för hans lilla gnäll. Hur som helst var jag inte så förvånad. Hur hade jag ens kunnat tro att jag skulle kunna motstå att bjuda upp ett sådant sällskap i sängen.
Sebastian gottgjorde jag genom att bjuda på frukost på sängen. Det hade ju då sin fördel att han sov på soffan. Det måste jag ju säga. Det var bara att duka upp the, smoothie, ägg, bröd, ost och smör framför honom och han var verkligen överraskad när han vaknade och inte hört något av allt mitt stök. Sebastian var inte alls sur när han vaknade, jag frågade flera gånger. Han var bara glad över frukosten och över att han fått sova.
Medan vi åt utvärderade vi första dygnet med kelpie. Vajlo hade vid det laget slocknat i min famn. Sebastian hade inte ångrat sitt beslut att ha kelpie, inte jag heller. Nu finns bara en sak att göra. Köpa större säng. Tills vidare får väl jag offra mig och sova på en madrass på golvet. Det blir trångt och mysigt när två hundar ska ligga på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar