Livet leker. Verkligen!

En decembergrå dag. Det hade kunnat vara bara det. Men idag var en sådär dag då livet leker. Verkligen leker. Jag ska berätta.

Sas bjöd med mig, Sebastian och hundarna till hans kompis som bor på landet i Gryt utanför Valdemarsvik. Jag visste inget mer än att kompisen Boel hade häst och gillade hundar men tackade ja direkt. Landet är ju aldrig fel.

Vi packade in oss tre människor och tre hundar i bilen och körde den dryga timmen till Gryt. Vi hade planerat att vi skulle komma dit en timme innan vi skulle träffa Boel för att först ta en promenad. Vi kärde på E4an, sen på en slingrig asfaltsväg förbi Valdemarsvik och sist på en slingrig grusväg. Sen var vi framme vid Boels hus.

Boel var inte hemma men däremot stod det två stora får på hennes tomt. Det var så klart lycka direkt. Jag, Sebastian och Sas gick fram och klappade mjukdjuren. Fåren blev nyfikna när vi tog ut hundarna och kom fram för att hälsa. Vajlo sträckte sig kopplad fram för att nosa på ett av dem. När han kom för nära stampade fåret i marken med sin klöv och Vajlo backade ett steg. Så närmade sig Vajlo igen, fåret stampade till och Vajlo backade. Vilket häftigt samspel mellan får och fårhund.

Vi promenerade mot vattnet och hundarna fick springa fritt när vi kommit förbi alla husen. Vajlo först, Molly efter och sist med oss kom Movi. Vi lekte oss fram under promenaden med pinnar, hopp på stenar och med fotografering. För att få utblick över vattnet gick vi upp på en höjd i skogen. Där var det bara att ta fram kameran och dokumentera våra skönheter.

På vägen tillbaka mot Boels stuga lekte vi inkallning. Vajlo kom med en sådan fart att han sprang hälften så långt till innan han kunde stanna. Molly kom på en välförtjänt andraplats och sist kom Movi i ett behagligt tempo. Innan vi lämnade vattnet gick vi ner till en brygga. Vajlo passade på att ta ett dopp och gick i till magen. Där stod han i vattnet och väntade på att han skulle få godkännandet att ge sig ut på en simmtur. Det godkännandet kom aldrig och han fick halvt besviken gå upp på land igen.

Boel hade lagat mat till oss och vi fick gå in i en varm stuga. Hundarna kände sig som hemma direkt och Boel fick kliva ett antal gånger över dem när hon fixade i köket inför lunchen. Boel har själv haft hund och har nu tankar på att skaffa ett par nya hundar så hon var väldigt glad över att få besök av dessa tre. Det är just hundar hon vill kliva över när hon lagar mat där hemma i stugan.

Efter en mycket välsmakande lunch och kaffe gick vi ut i hagen och klappade hästen Plutten. Hundarna fick vara lösa under uppsyn och höll sig utanför hagen. Movi som alltid är så cool gick och lade sig bredvid en traktor. Hon befann sig verkligen i sitt rätta element. Att vara bland djur, maskiner och höbalar var för henne lika självklart som att ligga och vila på mattan hemma i lägenheten. Om inte mer självklart.

Vajlo var väldigt intresserad av de två fåren. Efter hans fina första möte med fåren och efter att ha pratat om det med Boel bestämde jag mig för att låta honom gå fram. Jag vet att han är van vid får och andra djur sedan innan. Precis som innan stampade fåren i marken då Vajlo närmade sig. Han tog en lov runt dem och när de gick emot honom backade han. För att sedan visa vem som bestämmer ställde han sig en liten bit ifrån dem "buga-ställning" och skällde. Vajlo fick fåren att stå stilla bredvid varandra så han hade lyckats med sitt jobb. Jag kallade in och belönade den lilla vallaren och han kom direkt.

Nöjda och glada hoppade vi in i bilen och styrde åter mot stan. Jag hade inte kunnat föreställa mig en sådan toppendag på landet. Promenad, lek, glada hundar, vackra djur inpå knuten, god mat, trevligt sällskap och så pricken över i:et, vallhundens möte med fåren. Jag är sjukt taggad på mera sådant men självklart i mer ordnade former.

Hundarna var trötta när vi kom hem. Jag märkte att Vajlo haltade så jag undersökte hans tass genom att klämma och känna. Inget var ömt men han hade fått en spricka i trampdynan av allt springande och hoppande på stenar. Jag smorde in alla hans tassar med ekologisk kallpressad rapsolja medan jag tänkte att det är tur att Sara kommer hem imorgon så att Vajo får åka hem och vila.

Jag förundras över att jag efter en vecka lyckats slita så mycket på en kelpie. Inför valet att själv skaffa en så aktiv hund har jag ställt mig frågan många gånger om jag kommer kunna ge den tillräckligt mycket stimulans och motion. En spricka i tassen är så klart varken något bevis på ett aktivt liv eller för den del något speciellt gott tecken men den påminner mig om att vi haft en händelserik och väldigt rolig vecka. När jag sedan har en egen aktiv hund behöver jag inte slita på den lika mycket som jag gjort med Vajlo under denna vecka. Det har ju blivit så komprimerat nu när jag velat passa på och göra så mycket skoj med den nya vännen. Movi har fått stå mycket vid sidan och tittat på men hon har också gärna avstått aktiviteter som att hoppa aguility i lekparken, springa canin race i skogen, leka med bollar och pinnar samt hoppa på stenar och över hästhinder. Det hon velat vara med på har hon fått men i lightversion anpassad för en tolvåring. 

Nyss hoppade Vajlo upp i soffan och lade sig tätt intill Movi, mellan mig och henne. Så nära varandra har de inte legat på en vecka även om de hela tiden varit bekväma med varandra. Movi protesterade inte men valde sen att hoppa ner efter en liten stund. Valjo sträckte då ut sig på soffan och tackade Movi för platsen genom att ligga på rygg och snarka. Movi sträckte ut sig bredvid soffan och sov så nära Vajlo iallafall men med en bakväm nivåskillnad. Dessa underbara två. Vilken dag vi haft tillsammans.