De jular jag firar i stugan brukar jag alltid inleda med en tur på skidor eller skridskor. Nu är inget sådant nedpackat då det kommer vara plusgrader fram till nyårsafton. Istället är terrängskorna med så jag bjöd med mig min terrängexpert, syster Sofie, i skogen tillsammans med hundarna.
Sebastian låg fortfarande och sov i husvagnen när vi gav oss ut. Det är dock inget tecken på att det var tidigt men det är förklaringen till varför han inte följde med på en springtur på julafton.
Skogen var frisk men fuktig. Vi sprang över småstigar med ris som slog oss på anklarna, över hala rötter och över en våt mosse där skorna sjönk ner i mossan och fylldes med vatten som båtar som läckte in. Kallt var det till en början i skon men efter ett tag blev foten varm i yllestrumporna.
Om någon undrar om det var jobbigt kan jag säga; Ja, det var det! Att springa åtta kilometer är jobbigt. Att springa åtta kilometer i terräng är ännu jobbigare. På stigarna måste jag lyfta fötterna för att inte snubbla på stenar och rötter. På mossen måste jag lyfta fötterna för att fötterna sjunker ner för varje steg. Ibland när stigen är för blöt måste jag lyfta fötterna över det höga riset jag springer över. Det är jobbigt men det är också kul. När jag sedan kommer ut på en slätare stig kan jag pusta ut ett tag tills det kommer en stenig uppförsbacke.
Medan jag sprang tänkte jag på Endreeexpeditionen. Jag har börjat läsa Bea Uusmas bok som jag gav Sofie i julklapp förra året. Jag förundras över vad expeditionens medlemmar utsatte sig för. Ett gäng ingenjörer som kunde allt annat än just det de behövde kunna gav sig iväg i luftbalog till Nordpolen och fick nödlanda innan de kommit en tredjedel av förden till målet de ville upptäcka. Alla har ställt sig frågan vad medlemmarna dog av, jag undrar snarare vad de inte dog av när de släpade sig fram över polarisen i blöta kläder med tvåhundra kilos packnig per person att dra på. Det tänkte jag när jag sprang över stigarna.
Movi hängde med hela tiden. Innan hon värmt upp var hon som vanligt lite seg men hon höll hela tiden jämn takt med oss andra. Ibland tog sig Movi en snabb luktpaus och efter det sprang hon på lite extra för att hinna ifatt. Jag är så imponerad av min lilla tant.
När vi kom tillbaka hade alla julgäster kommit, Ritvas barn och barnbarn. Jag slogs då av att vi inte hade nåon gran så jag och Sebastian tog med oss ett par av Ritvas barnbarn och dreas mamma i skogen och fixade en. Tea som var älst av barnen var den som mest uppskattade granen och utflykten. Vi tog en liten som växte inklämd bland andra granar och som aldrig skulle klarat sig ändå. Tea och jag plockade sten på stranden som vi lade runt granens stamm i en hink, så hade vi en julgransfot. Sebastian och Tea klädde granen medan jag duschade. Då vi var klara hade alla andra fixat maten. Vilket bra byte, tänkte jag.
Nu kommer visst tomten. Tomtens röst känner jag igen från mitt sällskap i skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar