Andra dagen i Hedemora och vi kände att det var dags att prova nya skidspår. Jag läste på skidspår.se att det fanns fler olika långa rundor i Långshyttan några mil från där vi hyr.
Vi råkade ta en omväg till Långshyttan för jag blandade ihop det samhället med Stjärnsund som också hade skidspår fast färre. Det gjorde dock inget för det var vackra små skogsvägar till Stjärnsund och även fina vyer därifrån till Långshyttan. Så vi tog det som en extra sightsing och Sebastian fick övningsköra på små vintriga vägar.
Framme vid Långshyttans idrottsplats träffade vi på ett ungt par som också skulle ut och åka skidor. De bodde i Linköping så de hade åkt längre än vi, dock hade de familj i krokarna. Det var trevligt att växla några ord med dem.
Det fanns skidspår både på ett fält och upp i skogen. Vi valde så klart skogen med start på elljusspåret. Det hade snöat under natten så vi fick platta till den fluffiga snön med våra skidor, dock fanns det fina grundspår under. Spåren delade sig och vi valde det som fortsatte bort från elljusspåret. Vi var sugna på äventyr och djupa skogar. Det skulle vi få för efter att vi åkt fram och tillbaka på en grusväg såg vi att det fanns en avstickare in på en mindre led i skogen. Den tog vi. Plötsligt blev skogen sagolikt vacker, vit snö hängde över träden, allt var vitt. Spåren var handjorda här uppe på gamla skoterspår. Underlaget var mer vågigt så skidorna åkte upp och ner. Det gick utför och vi åkte som en mindre puckelpist. Kul var det. Så kom vi till en skylt där det stod VARNING. Undra för vad tänkte vi men så såg vi att det var en ganska brant backe som vi plogade nerför.
Väl nere kände jag att magen började kurra. Så dumt av oss att lämna fikat i bilen när vi var i en sån fin skog. Men vi hade tänkt att vi inte ville åka runt med ryggsäck, det ångrade jag så klart då. Vi tittade på kartan och konstaterade att spåren fortsatte bort. De var ju handgjorda och vi hade vikt av från rundan. Det skulle kunna bli väldigt långt om vi fortsatte, om vi ens skulle komma tillbaka till där vi startade.
Vi bestämde oss för att vända tillbaka. Upp för den branta backen igen och fortsatt upp för en segare lång backe. Men det var bara att göra det. Vi kämpade på och vips var vi tillbaka till spåren. Avstickaren var så vacker att det inte gjorde något att vi såg den från andra hållet också.
Det var mycket nedför sista biten, jag var hungrig och började bli kall. Jag såg till att ramla med ansiktet i snön i en kurva. Det var lagom kul när jag redan kände mig ruggig men för att få upp värmen igen tog vi en kort runda på åkern också. Totalt blev denna tur en mil i ganska kuperad terräng.
Fikat tog vi i bilen. Sen styrde vi mot Hedemora, Sebastian ville så gärna prova den plogade banan på Brunnsjön. Jag var inte speciellt sugen på den men kände att jag fick bjuda på det. Han tog ett par varv med skridskor och jag åkte ett varv samt en extra slutt med skidor. Myra tyckte det var otroligt jobbigt att vi inte höll ihop. I början sprang hon fram och tillbaka med sedan fick jag henne att springa med mig. Dock var hennes hals väldigt lång stundvis då.hon spanade efter husse. Det var blåsigt på sjön och inte direkt någon naturupplevelse eftersom vi såg Hedemora, tåget samt villaområden runt hela sjön. Dessa cirka fem kilometer som jag åkte var ingen fempoängare kände jag.
Jag kände mig inte färdig med skidor i skogen utan kände att jag kunde klämma ut några kilometer till även fast jag var rätt trött. Vi tänkte att vi skulle prova spåren på Brunnsjöberget i Hedemora så vi körde dit. När vi letat oss fram till Brunnsjöbergets idrottsplats såg jag inga skidspår utan bara ett vanligt motionsspår. Sen stod det hundförbud vintertid, vi var inte välkomna.
Jag satte mig i bilen och tittade åter igen på skidspår.se. Hittade spår som skulle vara på en trevlig skogsväg på vägen tillbaka hem mot Garpenberg. Olshyttebacken hette det. Vi körde dit men ännu en nitlott. Vi såg skigsvägen men den var inte spårad. Vi började få ont om tid, det var en knapp timme innan solen skulle gå ner och energin i kroppen började tryta efter både interaktivitet och bilkörande.
Vi bestämde oss för att göra ett sista försök på elljusspåret i Garpenberg aldeles nästa där vi bor. Det var ett bra alternativ, sen gällde det bara att hitta dit. På skidspår.se finns ingen vägbeskrivning. Jag kände på känsla och kom rätt. Det var trots allt granne med Garpenbergs "centrum".
Elljusspåret i Garpenberg var riktigt trevligt. Åter igen kuperad terräng så jag lyckades ramla två gånger på de två varv vi tog. Skogen var vacker trots att den låg precis bakom ett villaområde.
Detta blev en spännande dag. Ett antal mil i bilen, totalt två mil på skidor för mig och tre olika turer. Det jag lärt mig av denna resa är att skidspår ute på landsbygden är mycket trevligare än de som är i anslutning till huvudorten, iallafall när det gäller Hedemora. Att åtta och en halv minusgrader är ganska kallt och att Dalarna har väldigt kuperad terräng vilket är roligt men också svårt. Sen har jag också lärt mig att det inte alltid är lätt att hitta till skidspår med att det absolut är värt att leta förr eller senare dyker något bra upp, iallafall när det gäller Hedemora kommun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar