Myra tog en selfie här ikväll, eller kelfie som det heter när kelpien gör det, så jag blev lite inspirerad och plockade fram kameran jag med. Jag tycker på något sätt att Myra lyckades se mer avslappnad ut men vi har väl olika fallenhet för saker.
I helgen har jag och Sebastian sett båda dokumentärerna om Dagny, sveriges äldsta bloggare. Sebastian sa till mig att jag borde börja blogga igen och jag tänkte först att den som bloggar måste ju ha något att skriva om. Jag är ju varken Sveriges äldsta, yngsta eller något annat. Sen kom jag på att jag har massor att skriva. Om det är något som är värt att läsa det får någon annan avgöra. Jag följer faktiskt ingen blogg själv. Det kanske en skulle göra för att få inspiration men jag är lite för otålig för att läsa om andras liv. Sitter jag med telefonen i handen då är jag mest sugen på att sitta vid hemmet och drömma eller titta på hundbilder på instagram. Annars föredrar jag att koppla av framför någon dokumentär eller dramaserie på svtplay eller med en bok.
Jag har ju också börjat träna stretchövningar på kvällarna nu. Jag har hakat på han napprapat Jonas kampanj #ettrörligare2019. Det kom verkligen i rätt tid för mig. Jonas rekommenderade att en ska välja ut ett område att fokusera på så jag har valt mina stela höfter och så har jag förstått att rumpan hänger ihop med stela höfter. Det stämmer väl in på mig. Min massör brukar gå loss på min rumpa när jag går dit, vilket är alldeles för sällan, och den är så spänd varenda gång. Tidigare har jag nöjt mig med att gå till massören någon gång då och då för att råda bot på min kropp som hinner bli en katastrof mellan gångerna. Nu tänker jag att jag ska försöka underhålla den lite bättre och inte bara springa, cykla, vandra åka skridskor etc utan att bygga upp och sträcka ut kroppen däremellan. Innan jul började jag gå på flexpass på Friskis och det tänkte jag också fortsätta med, konditionsträning får jag ju iallafall genom mina intressen så jag behöver inte prioritera det när jag väl lägger till på att gå och träna. Och jag hänger gärna så lite som möjligt på ett gym när jag redan spenderar på tok för mycket tid ifrån min hund bara genom att jag jobbar.
På tal om det här med att leva länge. Jag är så glad efter att ha sett dokumentärerna om Dagny. Hon är en sån skön och härlig människa. Jag tycker att det är fint att hon kan vara en förebild och att många unga och även vuxna kan se att äldre människor har mycket att komma med. Jag tänker på min mormor och farmor, min morfar och farfar fanns inte när jag kom, vilken viktig roll de spelade i mitt liv. Nu känner jag mig lite sorgsen över att jag inte har någon av dem kvar men jag får ta mig i kragen och se till att lära känna någon annan äldre person. Det måste ju inte vara en släkting. Jag hörde något om ett projekt där yngre människor skulle öppna upp sitt hem för att äldre ensamma människor skulle kunna samlas och fika. Kanske jag skulle undersöka det, synd bara att jag bor så litet.
Jag satt i bastun och pratade med min kompis Sofia igår kväll. Det vara härligt att bara prata om allt mellan himmel och jord. Vi kom in på det här med klimathotet, så klart en kommer alltid dit i alla samtal känner jag. Vi var båda ganska säkra på att jorden förr eller senare kommer gå under. Sofia sa, vilket jag inte riktigt vågat reflektera över, att hon tror att stora konsekvenser och katastrofer kommer komma redan under vår livstid. Jag känner att jag ganska mycket har stoppat huvudet i sanden och tänkt att jag kommer vara borta när det bär åt helvete. På tal om det här med att leva länge. Frågan är egentligen, hur länge kommer en vilja leva. Och även om kroppen mår bra, kommer livsförhållandena att vara det? När jag satt i bastun och tänkte på dessa frågor kände jag en lättnad över att jag inte har barn. Redan på den tiden när min mamma var ung tänkte hon i banorna att hon inte ville sätta några barn till denna hemska värld. Nu är jag så klart glad över att hon vid ett senare tillfälle tänkte om, men de tankar hon hade då känns mer aktuella än någonsin.
Många gånger har jag önskat att mina hundar, Movi som inte finns längre, och Myra som fyller tre år i april, skulle få leva mycket längre än vad ett hundliv är. Dock känner jag nu en tacksamhet över att jag vet att dessa varelsers tid på jorden är mycket begränsad. Mina hundar kommer förhoppningsvis aldrig behöva uppleva den framtid som jag, eller de generationer som kommer strax efter mig, ska behöva möta. Att avstå från att ha barn är också en enorm besparing på jordens resurser. Visst min hund äter kött, främst inälvsmat som ingen människa skulle sätta tänderna i. Och jag köper saker till henne, kör henne och mig till våra gemensamma träningar eller till utflykter i skog och mark. Men de avtryck som jag gör tillsammans med min hund är nog ganska små i jämförelse.
Jag har läst om folk som lovat sig själva att inte flyga på ett år, och ser det som en svår utmaning. Själv har jag inte lämnat Sverige på säkert fyra fem år, förutom en tågresa med jobbet till Oslo. Jag kan erkänna att jag även flugit ett par gånger med jobbet inom Sverige, men det var säkert tre år sedan. Det är inte bara av miljöskäl som jag flyger så lite. Jag känner inte att jag har behov av att åka utomlands. Längtar jag någonstans så är det till svenska fjällen, till Gotland eller på sin höjd till Norge. Det är nog också tack vare min hund som jag utför och drömmer om sådana resor. Myra är ju en del av min familj och ska jag uppleva äventyr så vill jag göra det med nära och kära.
Vad gör du klockan halv elva en fredagkväll frågade en reporter Dagny i första dokumentären. Jag bloggar svarade hon, jag bloggar varje kväll. Nu har jag precis som Dagny bloggat innan jag ska sova. Nu säger jag godnatt världen, får se om du är kvar imorgon bitti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar