Jag är trött på att vänta

Denna helg har varit fantastiskt fin med skridskoåkning, natur, nya och gamla bekantskaper samt häng med vänner på en solig sjö. Att fö möjligheten att åka skridskor i skärgården är få förunnat. Det är magiskt vackert och spännande. Men ändå sitter jag och söker fram bilder på skidspår och snö.

Jag är så trött på att vänta på vintern fast januari snart har passerat. Så fort snön kommit töar den bort. Kvar blir bara en hal fläck som gör att jag spänner mig i hela kroppen när jag ska gå på promenad. Kvar blir detta oändliga mörker som aldrig tycks vilja ta slut. Skridskor på naturis är underbart. Men så fort jag stigit av isen lämnar jag vintern och träder in i ett tomrum mellan två årstider.

Åker jag skidor och njuter av snötunga träd, ett böljande vitt täcke över stenar och mossor, då får jag med mig vintern hela vägen hem. Vintern väntar utanför mitt fönster, den finns där när jag går till jobbet och när jag går hem. Vintern sväljer stadens alla hårda ljud, den dämpar och dövar, skyddar mig från mörkret.