Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt i helgen men det blev genast svårt när Sebastian informerade mig igår kväll om att det fanns utlysta turer på skärgården. Det är inte varje dag en får åka på skärgårdsis så det gällde att ta tillfället i akt.
Sebastian valde att åka med den snabbare gruppen tre. Jag som varit hemma från jobbet för någon form av magsjuka kände att grupp fyra kan vara lagom. Jag kan säga att jag var rätt osäker där i morse om detta verkligen skulle gå för jag kände mig inte helt bra. Att halva Norrköping luktade brandrök och Räddningstjänsten varnade boende Söder om Norrköping att stänga dörrar, fönster och hålla sig inomhus gjorde mig inte mer säker. Men Sebastian var fast bestämd på att åka så vi åkte.
Som vanligt när jag kliver på isen och börjar åka är benen stela och kroppen i obalans. Idag när jag var osäker på hur mycket krafter jag egentligen hade i kroppen så var stelheten ännu värre. Isen var knagglig på sina ställen och takten var hyfsat snabb så tanken att detta kommer aldrig gå for genom mitt huvud.
Men som de alltid gör så blev ben och leder mjuka efter en stund och jag kände att jag kunde åka rätt bra. Det dröjde inte länge innan jag låg och tryckte på i täten och tänkte att lite snabbare hade jag kunnat åka. Så skulle vi fika och jag tänkte att jag hade velat åka lite längre nu när jag ändå var varm. Sen åket vi på ett tag till, fina isar och det gick som tåget. Sen skulle vi äta lunch och jag tänte redan? Då hade vi åkt 2,5 mil.
Sista biten hem efter lunchen tog vi i ett svep med bara ett par korta stopp i samband med promenader för att ta oss förbi uddar där det gick öppet. Efter sista udden dök målet upp mycket närmare än jag trott. Det blev en riktigt härlig tur på skärgårdsisen och vi utnyttjade varenda kilometer som en grupp fyra bör åka då färdspåret landade på 41 kilometer. Jag kände när jag klev av isen att jag hade kunnat åka längre men det var skönt att komma hem innan mörkret föll och hinna rasta Myra i dagsljus. Hon hade för övrigt haft det så bra och både fått sällskap samt blivit rastad av grannen.
Sista biten hem efter lunchen tog vi i ett svep med bara ett par korta stopp i samband med promenader för att ta oss förbi uddar där det gick öppet. Efter sista udden dök målet upp mycket närmare än jag trott. Det blev en riktigt härlig tur på skärgårdsisen och vi utnyttjade varenda kilometer som en grupp fyra bör åka då färdspåret landade på 41 kilometer. Jag kände när jag klev av isen att jag hade kunnat åka längre men det var skönt att komma hem innan mörkret föll och hinna rasta Myra i dagsljus. Hon hade för övrigt haft det så bra och både fått sällskap samt blivit rastad av grannen.
Imorgon är planen en hundvänlig tur på närmare vatten. Saltisen får vänta på mig ett tag till men jag hoppas på ett snart återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar