Hundmöten

Det här med hundmöten är spännande. Myra har tidigare aldrig haft något problem med hundmöten. Med undantag från grannens kamphund, rädslan för den har hon ärvt av vår tidigare hubd Movi.

Har jag träffat på en människa som har haft en hund i parken, och vi stannat och pratat med varandra har det alltid varit människan som varit mest intressant. Nu är det sällan jag pratar med främmande människor i parken men det har hänt.

Jag har aldrig tidigare lagt någon vikt vid hundmöten. Jag och Myra har alltid passerat hundar obrytt. Har Myra varit lös och vi passerat en hund har jag alltid kallat in henne och hon har fått gå vid min sida. Då har det ofta varit så att hon tagit extra fart framåt precis när vi passerat hunden. Kanske för att så snabbt som möjligt bli av med mötet eller så är det bara en grej hon gjort som många andra vanor hon skapat utan att jag förstår hur de tillkommit.

När Lyssa flyttade in hos oss på prov blev hundmöten något vi jobbade ständigt på. Lyssa skällde och jag bröt med godis, tränade skvallerträning och bröt med godis. Skällandet blev mindre och mindre men risken för skall eller utfall fanns alltid. Myra var den lugna varje gång och nöjde sig med att jag sköt åt henne någon godis då hon tittade på mig och var duktig samtidigt som jag tränade Lyssa.

Efter två och en halv månads provtid fick Lyssa flytta tillbaka till uppfödaren för att det inte fungerade av andra anledningar. Det blev jul och vi åkte ut på landet ett par veckor. På landet var den enda hund Myra träffade min systers jack russell. Så kom vi hem till stan och Myra var på helspänn under promenaderna. Hundar vi mötte skällde hon på eller i bästa fall spände hon upp sig som en fjäder utan att säga något.

Jag och Sebastian tränade Myra genom att hålla oss lugna, prata med henne och ge henne godis. Det gick inte lång tid innan Myra tittafe på mig så fint när jag kallade på hennes uppmärksamhet samtidigt som vi mötte en hund. Jag berömde och pratar lugnt.

Idag på kvällspromenaden mötte vi tre stora hundar och Myra sade inte ett ljud. Då har mörkret också varit en förvärrande faktor. Men det är klart, det var snö ute så det var inte direkt mörkt ikväll.

Tänk så fort det kan gå när något bra vi byggt upp under lång tid raseras. Jag tänker att alla promenader där jag kämpat med Lyssa, i kombination med att vi var borta från civisationen direkt efter att Lyssa flytrat. Myra kom tillbaka till stan och funderade: "hur var det nu jag skulle bete mig när jag mötte hundar, jag provar att skälla och spänna upp mig för det var något sånt jag såg". Jag tänker också att hundar vi mött tidigare själva inte varit så spända genom att Myra var lugn. Vi hade sedan en spänd hund som triggade även de hundar vi mötte och Myra beskådade möten som var spända från båda håll. Absolut så spelar även mitt beteende in och jag har säkert också börjat spänna mig mer under hundmöten även fast jag jobbat på att vara lugn.

Som tur är så lär sig Myra rätt lika snabbt som hon lär sig fel. Vi bor mycket bra till nära parker och gångstråk så mycket träning på hundmöten blir det. Att vi börjat kurs och får träffa många fina hundar där gör också att vågen med positiva möten nu återigen väger tyngre. Nu känner jag åter igen min Myra när vi är ute. Visst kan hon spänna sig ibland men det hör till. Det är en spänd situation att möta en annan hund för en kan aldrig veta hur den beter sig. Jag har av detta lärt mig att hålla något mer avstånd för att hundarna ska känna sig bekväma. Jag tänker också att Myra kan ha spänt lite sig innan men att jag inte tänkt på det. Efter tiden med Lyssa har jag lärt mig mycket om Myra, bland annat att läsa och uppfatta hennes signaler. Dessa kan många gånger komma snabbt och passera snabbt, Myra är ju en kelpie så signalerna är inte alltid lätta att uppfatta. Nu när jag känner igen dem så väl ser jag dem på ett annat sätt.

Det är härligt med hund, en lär sig saker hela tiden och samarbetet utvecklas varje dag. Ett kan jag vara säker på, den dag jag slutar arbeta med Myra och mitt samarbete kommer det att märkas. Ingenting kommer gratis och det är ju en häftig utmaning.