På jakt efter skidspår

Andra dagen i Hedemora och vi kände att det var dags att prova nya skidspår. Jag läste på skidspår.se att det fanns fler olika långa rundor i Långshyttan några mil från där vi hyr.

Vi råkade ta en omväg till Långshyttan för jag blandade ihop det samhället med Stjärnsund som också hade skidspår fast färre. Det gjorde dock inget för det var vackra små skogsvägar till Stjärnsund och även fina vyer därifrån till Långshyttan. Så vi tog det som en extra sightsing och Sebastian fick övningsköra på små vintriga vägar.

Framme vid Långshyttans idrottsplats träffade vi på ett ungt par som också skulle ut och åka skidor. De bodde i Linköping så de hade åkt längre än vi, dock hade de familj i krokarna. Det var trevligt att växla några ord med dem.

Det fanns skidspår både på ett fält och upp i skogen. Vi valde så klart skogen med start på elljusspåret. Det hade snöat under natten så vi fick platta till den fluffiga snön med våra skidor, dock fanns det fina grundspår under. Spåren delade sig och vi valde det som fortsatte bort från elljusspåret. Vi var sugna på äventyr och djupa skogar. Det skulle vi få för efter att vi åkt fram och tillbaka på en grusväg såg vi att det fanns en avstickare in på en mindre led i skogen. Den tog vi. Plötsligt blev skogen sagolikt vacker, vit snö hängde över träden, allt var vitt. Spåren var handjorda här uppe på gamla skoterspår. Underlaget var mer vågigt så skidorna åkte upp och ner. Det gick utför och vi åkte som en mindre puckelpist. Kul var det. Så kom vi till en skylt där det stod VARNING. Undra för vad tänkte vi men så såg vi att det var en ganska brant backe som vi plogade nerför.

Väl nere kände jag att magen började kurra. Så dumt av oss att lämna fikat i bilen när vi var i en sån fin skog. Men vi hade tänkt att vi inte ville åka runt med ryggsäck, det ångrade jag så klart då. Vi tittade på kartan och konstaterade att spåren fortsatte bort. De var ju handgjorda och vi hade vikt av från rundan. Det skulle kunna bli väldigt långt om vi fortsatte, om vi ens skulle komma tillbaka till där vi startade.

Vi bestämde oss för att vända tillbaka. Upp för den branta backen igen och fortsatt upp för en segare lång backe. Men det var bara att göra det. Vi kämpade på och vips var vi tillbaka till spåren. Avstickaren var så vacker att det inte gjorde något att vi såg den från andra hållet också.

Det var mycket nedför sista biten, jag var hungrig och började bli kall. Jag såg till att ramla med ansiktet i snön i en kurva. Det var lagom kul när jag redan kände mig ruggig men för att få upp värmen igen tog vi en kort runda på åkern också. Totalt blev denna tur en mil i ganska kuperad terräng.

Fikat tog vi i bilen. Sen styrde vi mot Hedemora, Sebastian ville så gärna prova den plogade banan på Brunnsjön. Jag var inte speciellt sugen på den men kände att jag fick bjuda på det. Han tog ett par varv med skridskor och jag åkte ett varv samt en extra slutt med skidor. Myra tyckte det var otroligt jobbigt att vi inte höll ihop. I början sprang hon fram och tillbaka med sedan fick jag henne att springa med mig. Dock var hennes hals väldigt lång stundvis då.hon spanade efter husse. Det var blåsigt på sjön och inte direkt någon naturupplevelse eftersom vi såg Hedemora, tåget samt villaområden runt hela sjön. Dessa cirka fem kilometer som jag åkte var ingen fempoängare kände jag.

Jag kände mig inte färdig med skidor i skogen utan kände att jag kunde klämma ut några kilometer till även fast jag var rätt trött. Vi tänkte att vi skulle prova spåren på Brunnsjöberget i Hedemora så vi körde dit. När vi letat oss fram till Brunnsjöbergets idrottsplats såg jag inga skidspår utan bara ett vanligt motionsspår. Sen stod det hundförbud vintertid, vi var inte välkomna.

Jag satte mig i bilen och tittade åter igen på skidspår.se. Hittade spår som skulle vara på en trevlig skogsväg på vägen tillbaka hem mot Garpenberg. Olshyttebacken hette det. Vi körde dit men ännu en nitlott. Vi såg skigsvägen men den var inte spårad. Vi började få ont om tid, det var en knapp timme innan solen skulle gå ner och energin i kroppen började tryta efter både interaktivitet och bilkörande.

Vi bestämde oss för att göra ett sista försök på elljusspåret i Garpenberg aldeles nästa där vi bor. Det var ett bra alternativ, sen gällde det bara att hitta dit. På skidspår.se finns ingen vägbeskrivning. Jag kände på känsla och kom rätt. Det var trots allt granne med Garpenbergs "centrum".

Elljusspåret i Garpenberg var riktigt trevligt. Åter igen kuperad terräng så jag lyckades ramla två gånger på de två varv vi tog. Skogen var vacker trots att den låg precis bakom ett villaområde.

Detta blev en spännande dag. Ett antal mil i bilen, totalt två mil på skidor för mig och tre olika turer. Det jag lärt mig av denna resa är att skidspår ute på landsbygden är mycket trevligare än de som är i anslutning till huvudorten, iallafall när det gäller Hedemora. Att åtta och en halv minusgrader är ganska kallt och att Dalarna har väldigt kuperad terräng vilket är roligt men också svårt. Sen har jag också lärt mig att det inte alltid är lätt att hitta till skidspår med att det absolut är värt att leta förr eller senare dyker något bra upp, iallafall när det gäller Hedemora kommun.

Fint glid i spåret

Sebastian övningskörde hela vägen upp till Hedemora och det gick väldigt bra. Drygt tre timmar tog det. När vi hade ungefär en halvtimme kvar till målet började landskapet bli mer böljande. Då kände vi att vi kommit rätt. Vi var framme vid vårt B&B vid lunch och möttes upp av värdarna Björn och Kim samt deras hund Hugo som var en gårdshund. 

Myra och Hugo kom bra överens direkt. De hälsade på varandra samt lekte lite. Myra trivdes väldigt bra i huset och kände sig som hemma direkt. När Kim skulle visa oss vårat rum gick vi förbi ett gemensamt utrymme. Där satt en man och lyssnade på något i hörlurarna. Myra hoppade upp i soffan bredvid honom och gav honom en puss. Inga hämningar här, hon är ju en kelpie. Tur att mannen gillade djur, han påpekade vid ett senare tillfälle att hon var väldigt trevligt och rolig.

Vi värmde lite medhavd mat och frågade Björn tips på skidspår. Jo det skulle finnas en runda vid en sjö bara några kilometer från där vi var. Vi tog emot en vägbeskrivning och styrde dit.

Vi parkerade vid en skola som låg bredvid spåret och sjön. Vilket läge för en skola. På parkeringen träffade vi ett gäng som var på väg att packa in skidorna. Vi växlade några ord med dem. Jag och Sebastian hade reflekterat över i bilen på väg till sjön att det är så lätt att få kontakt med folk här. Det är ett annat tempo än i stan. Folk tar sig tid att byta några ord, det är väldigt trevligt.

Rundan längs sjön tog en avstickare upp i skogen. Vi passade en gård där de som gör spåren bor och så kom vi upp på en fin skogsväg där det också var spårat. Snön hängde på träden och jag kände en sån enorm tillfredställelse i kroppen. Att åkta skidor i skogen är bland det bästa jag vet, som jag längtat.

På vägen tillbaka träffade vi på familjen som spårar och deras hund. Vi växlade några ord med dem och hundarna hälsade på varandra. Eller Myra fräste mest åt unghanen som var lite väl intresserad. När hundarna är lösa och utomhus finns alltid space att backa undan, det passar Myra väldigt bra och då funkar hon med de flesta hundar.

Väl tillbaka på sjön var det ett fantastiskt fint glid i spåret. Jag som åkte den första långa turen på mina nya skidor och pjäxor kände att jag var väldigt nöjd. På slutet när vi vände om tillbaka mot bilen kom snålblåsten och solen var på väg ner. Då var det skönt att dra upp luvan så att det inte blev så kallt om öronen.

Femton kilometer blev dagens runda. Jag är så nöjd att vi kom iväg. Efteråt smakade det bra med en varm kopp the hemma hos Björn och Kim. Myra lekte lite med Hugo innan hon däckade på köksgolvet. Jag tror att vi alla mår bra av lite dalaluft.

Skidspåren var fantastiska.

En timmrad bastu som vi åkte förbi på sjön.

Skidhunden! Båda hundarna som vi träffade idag var väldigt sportiga och smidiga i kroppen. Jag antar att dalahundar får rätt bra med motion.

De som gör skidspåren bor i denna gård.

Kossan tyckte nog att det var en märklig varelse som åkte förbi gården.

Jag blir helt lyrisk när jag ser snötäckta träd.

Myras nya kompis Hugo som bor på B&B

Kavaj och friluftskläder

Packa är inte speciellt kul så det gör jag alltid i sista minuten. Nu blir det en väska full med friluftskläder och så en kavaj för att vara lite anständig på måndag.

Jag lyckades få en klipptid idag med kort varsel. Det var inte min vanliga frisör Jessica som klippte då utan hennes syster Jenny. Vi pratade om det ena och det andra, sen kom det fram att Jenny också var hundintresserad. Nio chihuahua har hon hemma. Den är svårslagen.

God natt gott folk!

Det gick lite fort kanske

Efter jobbet åket jag och Myra till Hundfeeling-hallen i Söderköping för att göra doftprov eukalyptus. Väl där träffade vi fem andra taggade mattar och hundar. Vi var nummer fyra i startordningen.

I rummet vi skulle göra provet i var tolv pizzakartonger i två rader utplacerade, varav en var utrustad med doft. Varje hund och förare hade tre minuter på sig att hitta och markera rätt. Vi fick instruktioner om hur markeringen skulle gå till efter att hunden visat föraren att den hittat rätt. Upp med handen och säga "markerat". Gör en bara det ena eller andra blir en inte godkänd.

Jag kom på att jag inte reflekterat så mycket över min egen markering. Tänk om jag säger fel ord. Första hunden och matten startade. Jag värmde upp Myra lite samt övade på min egen markering, upp med handen och säga "markerat".

Det gick i en rasande fart för övriga provdeltagare. En och en kom de ut med ett glatt leende och en rosett. Så blev det vår tur. Jag sträckte på ryggen och gick in. Fick instruktioner och fick sätta igång. Jag visade Myra mot raderna av kartonger och sade "leta". Som jag väntat drog hon iväg direkt mot kartongerna, sprang över de två första med nosen, stannade till vid den tredje tittade på mig och skällde. Jag sträckte upp handen, tänkte nu ska det bli rätt och ropade "markerat". Rätt blev det så klart med orden och handen, problemet var bara att Myra lurat mig. Det var ju något jag tänkt på innan att jag skulle ge Myra tid. Jag visste att hon har mycket energi i början och det lätt kan bli en överslagshandling. Nu var jag så fokuserad på att själv göra rätt att jag glömde bort att jag lovat mig själv att ge Myra tid.

Efter att ha kuggat fick vi iallafall reda på vilken kartong som var rätt så att Myra kunde få gå fram och markera den. Även fast matte gör fel ska hunden alltid gå iväg som en vinnare, det är det fina med nosework.

Det är ju tur att vi har halvtid kvar på kursen så att vi kan fortsätta träna. Att delta på detta prov var ju lite av en chansning. Lärorikt var det absolut.

 

Det blev en minisemester till Dalarna

Imorgon har jag avslutning med den sista gruppen av kvinnor som deltar i projekt Mirjam. Det känns lite sorgligt att det är slut men jag är väldigt glad över att få ha jobbat i projektet. Alla kvinnor jag lärt känna, alla fina kollegor jag arbetat och utbytt erfarenheter med och alla arbetsgivare och frivilliga som tagit emot oss på studiebesök eller besökt gruppen och delat med sig av sina erfarenheter. Jag blir gråtmild när jag tänker på alla fina möten med människor jag haft under dessa år, alla skratt, historier och även tårar. Allt har sin tid, så är det.

Väldigt lämpligt i tid fick jag ett telefonsamtal från Hedemora. Jag ska på jobbintervju på måndag. Jag fick brottom att ansöka om semester och som tur var gick det bra. Jag tog tillfället i akt och bjöd med mig Sebastian och Myra på en minister. Nu har vi bokat boende via Airbnb och ska hyra rum på ett djurvänligt bed and breakfast på landet strax utanför Hedemora. Det blir till att packa in både skidor och skridskor i bilen. Vi har kollat upp aktuella skidspårsrapporter och senaste isläget på ortens plogade bana. Det ser mycket lovande ut på den fronten. Nu ska Hedemoras friluftsliv testas ordentligt. Och jag är så glad över att äntligen få åka längdskidor.

Det blev en riktigt händelserik vecka. Jag hade huvudet fullt av tankar när jag kom hem idag. Men det var bara att äta och packa Myras träningspåse för vi hade bestämt träff på Hundfeeling i Söderköping för att träna nose work tillsammans med vår kurskamrat Elin och hennes Ludde. Väl på plats kunde jag fokusera på träningen och Myra skötte sig jätte fint. Imorgon gör vi doftprovet på samma plats och jag tror att det kommer gå bra bara jag har is i magen och väntar in att Myra talar om för mig ordentligt att hon hittat doften.

Så på lördag bär det av norrut. Jag hoppas så klart på ett ömsesidigt tycke men oavsett vad som sker så är det alltid spännande med nya platser och möten.

Jag är trött på att vänta

Denna helg har varit fantastiskt fin med skridskoåkning, natur, nya och gamla bekantskaper samt häng med vänner på en solig sjö. Att fö möjligheten att åka skridskor i skärgården är få förunnat. Det är magiskt vackert och spännande. Men ändå sitter jag och söker fram bilder på skidspår och snö.

Jag är så trött på att vänta på vintern fast januari snart har passerat. Så fort snön kommit töar den bort. Kvar blir bara en hal fläck som gör att jag spänner mig i hela kroppen när jag ska gå på promenad. Kvar blir detta oändliga mörker som aldrig tycks vilja ta slut. Skridskor på naturis är underbart. Men så fort jag stigit av isen lämnar jag vintern och träder in i ett tomrum mellan två årstider.

Åker jag skidor och njuter av snötunga träd, ett böljande vitt täcke över stenar och mossor, då får jag med mig vintern hela vägen hem. Vintern väntar utanför mitt fönster, den finns där när jag går till jobbet och när jag går hem. Vintern sväljer stadens alla hårda ljud, den dämpar och dövar, skyddar mig från mörkret.

Lämnade ett rökigt Norrköping för skridskor på saltis

Jag hade lovat mig själv att ta det lugnt i helgen men det blev genast svårt när Sebastian informerade mig igår kväll om att det fanns utlysta turer på skärgården. Det är inte varje dag en får åka på skärgårdsis så det gällde att ta tillfället i akt.

Sebastian valde att åka med den snabbare gruppen tre. Jag som varit hemma från jobbet för någon form av magsjuka kände att grupp fyra kan vara lagom. Jag kan säga att jag var rätt osäker där i morse om detta verkligen skulle gå för jag kände mig inte helt bra. Att halva Norrköping luktade brandrök och Räddningstjänsten varnade boende Söder om Norrköping att stänga dörrar, fönster och hålla sig inomhus gjorde mig inte mer säker. Men Sebastian var fast bestämd på att åka så vi åkte.

Som vanligt när jag kliver på isen och börjar åka är benen stela och kroppen i obalans. Idag när jag var osäker på hur mycket krafter jag egentligen hade i kroppen så var stelheten ännu värre. Isen var knagglig på sina ställen och takten var hyfsat snabb så tanken att detta kommer aldrig gå for genom mitt huvud.

Men som de alltid gör så blev ben och leder mjuka efter en stund och jag kände att jag kunde åka rätt bra. Det dröjde inte länge innan jag låg och tryckte på i täten och tänkte att lite snabbare hade jag kunnat åka. Så skulle vi fika och jag tänkte att jag hade velat åka lite längre nu när jag ändå var varm. Sen åket vi på ett tag till, fina isar och det gick som tåget. Sen skulle vi äta lunch och jag tänte redan? Då hade vi åkt 2,5 mil.

Sista biten hem efter lunchen tog vi i ett svep med bara ett par korta stopp i samband med promenader för att ta oss förbi uddar där det gick öppet. Efter sista udden dök målet upp mycket närmare än jag trott. Det blev en riktigt härlig tur på skärgårdsisen och vi utnyttjade varenda kilometer som en grupp fyra bör åka då färdspåret landade på 41 kilometer. Jag kände när jag klev av isen att jag hade kunnat åka längre men det var skönt att komma hem innan mörkret föll och hinna rasta Myra i dagsljus. Hon hade för övrigt haft det så bra och både fått sällskap samt blivit rastad av grannen.

Imorgon är planen en hundvänlig tur på närmare vatten. Saltisen får vänta på mig ett tag till men jag hoppas på ett snart återseende.

Hundarna i Chile

Hemma sjuk. Förutom att läsa, gosa med Myra och titta på tv blir det en del dösurfande på sociala medier. Hittade #10yarschallange som verkade lite kul. Vet inte bakgrunden till den men det är alltid kul att dela gamla bilder och få bli lite nostalgisk. Själv började scrolla igenom mina gamla bilder på Facebook och hittade massa skoj. Bland annat bilderna nedan tagna när jag bodde i Cile. Det var inte tio år sedan men dock åtta. Jag såg direkt ett genomgående tema, det var ofta jag poserade tillsammans med en hund. I Chile kryllade det av mer eller mindre herrelösa hundar sen fanns det även en och annan som var ett riktigt husdjur som bodde i någons hem. För en hundvän som mig var det inte svårt att bilda många nya bekantskaper. Hundarna i staden Valparaiso i Chile var en självklar del av samhället. De respekterades av människor och de respekterade varandra. Varje hund hade sitt område den hörde till och människor matade dem på gatan. Det var ofta jag gick på stan och passerade en hund som låg mitt på trottoaren med magen upp och benen rakt upp i vädret. Precis så som Myra ligger i sin säng här hemma när hon är riktigt avslappnad. Ja det var en syn för gudarna.

Hundmöten

Det här med hundmöten är spännande. Myra har tidigare aldrig haft något problem med hundmöten. Med undantag från grannens kamphund, rädslan för den har hon ärvt av vår tidigare hubd Movi.

Har jag träffat på en människa som har haft en hund i parken, och vi stannat och pratat med varandra har det alltid varit människan som varit mest intressant. Nu är det sällan jag pratar med främmande människor i parken men det har hänt.

Jag har aldrig tidigare lagt någon vikt vid hundmöten. Jag och Myra har alltid passerat hundar obrytt. Har Myra varit lös och vi passerat en hund har jag alltid kallat in henne och hon har fått gå vid min sida. Då har det ofta varit så att hon tagit extra fart framåt precis när vi passerat hunden. Kanske för att så snabbt som möjligt bli av med mötet eller så är det bara en grej hon gjort som många andra vanor hon skapat utan att jag förstår hur de tillkommit.

När Lyssa flyttade in hos oss på prov blev hundmöten något vi jobbade ständigt på. Lyssa skällde och jag bröt med godis, tränade skvallerträning och bröt med godis. Skällandet blev mindre och mindre men risken för skall eller utfall fanns alltid. Myra var den lugna varje gång och nöjde sig med att jag sköt åt henne någon godis då hon tittade på mig och var duktig samtidigt som jag tränade Lyssa.

Efter två och en halv månads provtid fick Lyssa flytta tillbaka till uppfödaren för att det inte fungerade av andra anledningar. Det blev jul och vi åkte ut på landet ett par veckor. På landet var den enda hund Myra träffade min systers jack russell. Så kom vi hem till stan och Myra var på helspänn under promenaderna. Hundar vi mötte skällde hon på eller i bästa fall spände hon upp sig som en fjäder utan att säga något.

Jag och Sebastian tränade Myra genom att hålla oss lugna, prata med henne och ge henne godis. Det gick inte lång tid innan Myra tittafe på mig så fint när jag kallade på hennes uppmärksamhet samtidigt som vi mötte en hund. Jag berömde och pratar lugnt.

Idag på kvällspromenaden mötte vi tre stora hundar och Myra sade inte ett ljud. Då har mörkret också varit en förvärrande faktor. Men det är klart, det var snö ute så det var inte direkt mörkt ikväll.

Tänk så fort det kan gå när något bra vi byggt upp under lång tid raseras. Jag tänker att alla promenader där jag kämpat med Lyssa, i kombination med att vi var borta från civisationen direkt efter att Lyssa flytrat. Myra kom tillbaka till stan och funderade: "hur var det nu jag skulle bete mig när jag mötte hundar, jag provar att skälla och spänna upp mig för det var något sånt jag såg". Jag tänker också att hundar vi mött tidigare själva inte varit så spända genom att Myra var lugn. Vi hade sedan en spänd hund som triggade även de hundar vi mötte och Myra beskådade möten som var spända från båda håll. Absolut så spelar även mitt beteende in och jag har säkert också börjat spänna mig mer under hundmöten även fast jag jobbat på att vara lugn.

Som tur är så lär sig Myra rätt lika snabbt som hon lär sig fel. Vi bor mycket bra till nära parker och gångstråk så mycket träning på hundmöten blir det. Att vi börjat kurs och får träffa många fina hundar där gör också att vågen med positiva möten nu återigen väger tyngre. Nu känner jag åter igen min Myra när vi är ute. Visst kan hon spänna sig ibland men det hör till. Det är en spänd situation att möta en annan hund för en kan aldrig veta hur den beter sig. Jag har av detta lärt mig att hålla något mer avstånd för att hundarna ska känna sig bekväma. Jag tänker också att Myra kan ha spänt lite sig innan men att jag inte tänkt på det. Efter tiden med Lyssa har jag lärt mig mycket om Myra, bland annat att läsa och uppfatta hennes signaler. Dessa kan många gånger komma snabbt och passera snabbt, Myra är ju en kelpie så signalerna är inte alltid lätta att uppfatta. Nu när jag känner igen dem så väl ser jag dem på ett annat sätt.

Det är härligt med hund, en lär sig saker hela tiden och samarbetet utvecklas varje dag. Ett kan jag vara säker på, den dag jag slutar arbeta med Myra och mitt samarbete kommer det att märkas. Ingenting kommer gratis och det är ju en häftig utmaning.

Gå på kurs och få känna sig lite duktig

Förra måndagen började jag och Myra en nybörjarkurs i nose work. Vi fick då börja med att leta godis som var utlagd på och i kartonger och sedan på möbler. Det skulle vara lätt till en början för att hundarna skulle känna sig duktiga samt lära sig att leta i olika miljöer. Instruktörerna pratade om ett doftprov som skulle göras framöver och jag nappade direkt och frågade om vi skulle hinna vara med på det. Det var kanske inte tanken eftersom första doften eukalyptus skulle introduceras stegvis.

Men någon dag senare fick jag ett mail om att instruktörerna funderat lite och föreslog att jag och Myra skulle få börja öva in doften eftersom Myra redan lärt sig leken med att söka av ett rum. Jag har ju i väntan på att det skulle dyka upp en kurs underhållt mig och Myra med thekulor och att hon ska markera earl grey thet. Det är hon jätte duktig på. När jag var ledig under jul fick hon även söka efter sin frukost som jag lagt i en gömma och placerat ut i stugan. Så leta kan Myra. Och hon älskar det.

På kursen idag fick vi värma upp med samma övning som de andra genom att leta godis på möbler och andra saker. Det var sök både inomhus och utomhus. Sen fick jag klicka in Myra på doften eukalyptus som låg i en kryddburk. Denna kryddburk placerades sedan under en lerkruka och Myra skulle hitta rätt kruka av sex utplacerade. Till en början gick hon fram och luktade på rätt hela tiden. Jag belönade med klicker och godis direkt utan att vänta in hennes markering. Sen fick Myra spel och började markera alla krukor utom den rätta. Jag har ju tränat in skall som markering så hon luktar och sen skäller. Jag tänker att Myra blev trött, eller så testade hon mig för att se om hon fick belöning för markeringen men den gubben gick inte. Jag tog bort henne och vi började om, då gick hon till rätta doft igen så både jag och instruktören tänkte att hon har fattat och vi slutade när det gick bra.

Efter fikat fick alla hundar träna på eukalyptus. Då hade instruktörerna lagt ut pizzakartonger med doft i och så var det en godis uppepå. Myra skötte sig fint men där var det nog jag som började bli lite trött så jag var sen med belöning och lyssnade inte helt och hållet på instruktionerna.

Det sista söket blev med godis igen i ett litet utrymme utanför toaletten och där låg det godis högt och lågt. Jag hade fått som feedback att inte hjälpa Myra så jag höll tyst och lät henne söka av samt belönade med klicker för varje godis hon hittade. Myra var så lugn och metodisk när hon letade. Både jag och instruktören var mycket nöjda med det söket.

Innan vi avslutade köpte jag hem en flaska eukalyptus doft. Nu ska jag och Myra ligga i hårdträning denna vecka. Nästa måndag ska vi utvärdera om Myra kommer kunna göra doftprovet på fredagen samma vecka. Jag tvivlar inte en sekund på att hon klarar det så länge jag sköter min uppgift nu i veckan. Det känns roligt att ha en utmaning framför oss. Sen vad jag ska ha doftprovet till om vi blir godkända har jag inte tänkt så mycket på. Vi kanske tävlar någon gång men jag är hellre ute i skog och mark än att spendera för många helger på tävlingar. Dock passar det mig väldigt bra att gå kurs i veckan som vi gör nu. Det är så trevligt att träffa andra människor och hundar i kombination med att jag och Myra lär oss nya saker och får känna oss lite duktiga.

Mitt bidrag till klimatet och lite annat

Myra tog en selfie här ikväll, eller kelfie som det heter när kelpien gör det, så jag blev lite inspirerad och plockade fram kameran jag med. Jag tycker på något sätt att Myra lyckades se mer avslappnad ut men vi har väl olika fallenhet för saker.

I helgen har jag och Sebastian sett båda dokumentärerna om Dagny, sveriges äldsta bloggare. Sebastian sa till mig att jag borde börja blogga igen och jag tänkte först att den som bloggar måste ju ha något att skriva om. Jag är ju varken Sveriges äldsta, yngsta eller något annat. Sen kom jag på att jag har massor att skriva. Om det är något som är värt att läsa det får någon annan avgöra. Jag följer faktiskt ingen blogg själv. Det kanske en skulle göra för att få inspiration men jag är lite för otålig för att läsa om andras liv. Sitter jag med telefonen i handen då är jag mest sugen på att sitta vid hemmet och drömma eller titta på hundbilder på instagram. Annars föredrar jag att koppla av framför någon dokumentär eller dramaserie på svtplay eller med en bok.

Jag har ju också börjat träna stretchövningar på kvällarna nu. Jag har hakat på han napprapat Jonas kampanj #ettrörligare2019. Det kom verkligen i rätt tid för mig. Jonas rekommenderade att en ska välja ut ett område att fokusera på så jag har valt mina stela höfter och så har jag förstått att rumpan hänger ihop med stela höfter. Det stämmer väl in på mig. Min massör brukar gå loss på min rumpa när jag går dit, vilket är alldeles för sällan, och den är så spänd varenda gång. Tidigare har jag nöjt mig med att gå till massören någon gång då och då för att råda bot på min kropp som hinner bli en katastrof mellan gångerna. Nu tänker jag att jag ska försöka underhålla den lite bättre och inte bara springa, cykla, vandra åka skridskor etc utan att bygga upp och sträcka ut kroppen däremellan. Innan jul började jag gå på flexpass på Friskis och det tänkte jag också fortsätta med, konditionsträning får jag ju iallafall genom mina intressen så jag behöver inte prioritera det när jag väl lägger till på att gå och träna. Och jag hänger gärna så lite som möjligt på ett gym när jag redan spenderar på tok för mycket tid ifrån min hund bara genom att jag jobbar.

På tal om det här med att leva länge. Jag är så glad efter att ha sett dokumentärerna om Dagny. Hon är en sån skön och härlig människa. Jag tycker att det är fint att hon kan vara en förebild och att många unga och även vuxna kan se att äldre människor har mycket att komma med. Jag tänker på min mormor och farmor, min morfar och farfar fanns inte när jag kom, vilken viktig roll de spelade i mitt liv. Nu känner jag mig lite sorgsen över att jag inte har någon av dem kvar men jag får ta mig i kragen och se till att lära känna någon annan äldre person. Det måste ju inte vara en släkting. Jag hörde något om ett projekt där yngre människor skulle öppna upp sitt hem för att äldre ensamma människor skulle kunna samlas och fika. Kanske jag skulle undersöka det, synd bara att jag bor så litet.

Jag satt i bastun och pratade med min kompis Sofia igår kväll. Det vara härligt att bara prata om allt mellan himmel och jord. Vi kom in på det här med klimathotet, så klart en kommer alltid dit i alla samtal känner jag. Vi var båda ganska säkra på att jorden förr eller senare kommer gå under. Sofia sa, vilket jag inte riktigt vågat reflektera över, att hon tror att stora konsekvenser och katastrofer kommer komma redan under vår livstid. Jag känner att jag ganska mycket har stoppat huvudet i sanden och tänkt att jag kommer vara borta när det bär åt helvete. På tal om det här med att leva länge. Frågan är egentligen, hur länge kommer en vilja leva. Och även om kroppen mår bra, kommer livsförhållandena att vara det? När jag satt i bastun och tänkte på dessa frågor kände jag en lättnad över att jag inte har barn. Redan på den tiden när min mamma var ung tänkte hon i banorna att hon inte ville sätta några barn till denna hemska värld. Nu är jag så klart glad över att hon vid ett senare tillfälle tänkte om, men de tankar hon hade då känns mer aktuella än någonsin.

Många gånger har jag önskat att mina hundar, Movi som inte finns längre, och Myra som fyller tre år i april, skulle få leva mycket längre än vad ett hundliv är. Dock känner jag nu en tacksamhet över att jag vet att dessa varelsers tid på jorden är mycket begränsad. Mina hundar kommer förhoppningsvis aldrig behöva uppleva den framtid som jag, eller de generationer som kommer strax efter mig, ska behöva möta. Att avstå från att ha barn är också en enorm besparing på jordens resurser. Visst min hund äter kött, främst inälvsmat som ingen människa skulle sätta tänderna i. Och jag köper saker till henne, kör henne och mig till våra gemensamma träningar eller till utflykter i skog och mark. Men de avtryck som jag gör tillsammans med min hund är nog ganska små i jämförelse.

Jag har läst om folk som lovat sig själva att inte flyga på ett år, och ser det som en svår utmaning. Själv har jag inte lämnat Sverige på säkert fyra fem år, förutom en tågresa med jobbet till Oslo. Jag kan erkänna att jag även flugit ett par gånger med jobbet inom Sverige, men det var säkert tre år sedan. Det är inte bara av miljöskäl som jag flyger så lite. Jag känner inte att jag har behov av att åka utomlands. Längtar jag någonstans så är det till svenska fjällen, till Gotland eller på sin höjd till Norge. Det är nog också tack vare min hund som jag utför och drömmer om sådana resor. Myra är ju en del av min familj och ska jag uppleva äventyr så vill jag göra det med nära och kära.

Vad gör du klockan halv elva en fredagkväll frågade en reporter Dagny i första dokumentären. Jag bloggar svarade hon, jag bloggar varje kväll. Nu har jag precis som Dagny bloggat innan jag ska sova. Nu säger jag godnatt världen, får se om du är kvar imorgon bitti.