Jag var ute med hundarna och det hade precis kommit några centimeter snö av kvalitén mjuk och halkigt. Vi går på en cykelbana och på en gräsplätt några meter ifrån oss går en man med en hund som bor i vårt område och som Myra har skällt på tidigare. Myra skäller inte ofta på andra hundar men det finns ett par enstaka som hon inte gillar. Jag tänker att det är ett bra tillfälle att träna mina hundar så jag hivar fram godis och försöker få kontakt. Mina hundar står och tittar tyst på hunden på gränset, jag får ingen kontakt. Jag fortsätter att försöka få kontakt, lägger godis på marken, försöker sätta hundarna ner. De fortsätter titta tyst och uppmärksammt på hunden där borta.
Så säger jag till hussen där borta att min hund brukar skälla på hans hund. Jag antar att jag precis ska försöka förklara att jag därför försöker träna dem med godis när båda mina hundar börjar dra mot hussen och hunden som nu står ungefär fem meter bort. Jag är nog inte helt beredd så jag tar ett kliv fram på den hala snön och ett till. Hundarna drar och jag åker med ståendes mef fötterna på snön. Sen faller jag i marken varpå jag ligger ner och håller i hundarna medans de drar mig fem meter över snön med händer och huvud före. Snabbt går det ochjag hinner inte ens tänka att jag ska ropa åt hundarna att stanna. De hade ändå inte lyssnat i detta läge. På en halv sekund är vi framme hos husse och hunden. Husse får bort sin hund som fräser till åt mina hundar som nu kommit fram. Jag ligger ner på marken och ber om ursäkt samtidigt som jag får mina hundar att sätta sig. Jag fortsätter att förklara att jag ville träna mina hundar med godis då min ena hund skällt på hans. Husse säger att det gick bra och sen säger han går nu. Hussen går med sin hund och jag kravlar mig upp på mina ben igen.
Oskadd och knappt ens blöt fortsätter vi vår promenad. Det var andra gången denna vecka jag tappat fotfästet, denna gång bildligt talat. Det var inte speciellt roligt när det hände men jag kan lova er att det var roligt att återberätta den historien.
Efter förra veckans incidenter har jag en känsla av att det bara kan bli bättre. Och för att det ska kunna bli det måste jag också vara snäll mot mig själv. Det är så lätt att fastna i grubblerier och fundera över varför vissa saker blivit på ett visst sätt. Dessa tankar blir sällan konstruktiva och brukar ofta komma till slutsatsen att nu måste jag släppa dessa tankar och gå vidare. Så fick det bli och jag såg till att göra roliga saker som att pyssla och vara ute i naturen med mina vänner denna helg. Lite meditation och att skriva på bloggen är också bra terapi för mig, så även att träna mina hundar. Och det ska gudarna veta att de behöver tränas dessa två.
En sak som hände i veckan som gjorde mig riktigt glad var att jag via Facebook fick kontakt med en gammal kompis från pluggtiden. Jag visste att hon en gång flyttat till Jämtland men inte vart exakt eller om hon var kvar. Hon dök upp i mitt flödde då hon skrivit en sak som delats. Så började vi skriva till varandra och jag frågade vart hon bor nu då jag själv ska flytta till Jämtland. Det visade sig att hon och jag kommer att bli grannar på Rödön. Hon bor i sista huset innan vårt nybyggarområde tar vid. Hur liten är inte världen och så glad jag blev. Jag fick veta att hon trivs väldigt bra och det verkar vara fin grannsämja. Hon skrev om ett odlarprojekt som hon vill dra igång med de nya grannarna. Där och då blev min framtida flytt verklig för mig. Och jag fick en känsla av att allt vi drömt om faktiskt kommer att bli på riktigt. Både jag och Sebastian trivs väldigt bra med att ha människor runtomkring oss samtidigt som vi söker lugnet på landet. En egen härd och med möjlighet till samvaro med folk nära. Tidigare grannar har många gånger blivit goda vänner till oss och det är vår förhoppning även denna gång.
Det att min framtida flytt och det liv jag kommer att ha när jag flyttar till huset blev mer verkligt, det gjorde mig också lugnare. Jag tänker att det hus och den plats vi ska flytta till om ett drygt år. Det är en plats som jag och Sebastian kommer vilja åldras på. Med den tanken blir jag heller inte lika stressad. Jag har troligtvis många år framför mig i Jämtland. Samtidigt trivs jag väldigt bra med de vänner jag fått här i Gävle, både privat och på jobbet. Jag landade i tanken att jag faktiskt inte har bråttom. Nu vet jag vilken riktning mitt liv kommer att ta men när och hur nästa steg blir får jag ta lite som det kommer. Framtiden finns alltid där framme i horisonten men jag vill leva här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar