I en dryg vecka har kylen i princip gapat tom. Jag och Sebastian har levt på gammal skåpmat och icas blaskiga smaklösa fil istället för syrlig krämig fjällfil. Varje krona har lagts till sparkontot, semesterplanerna sattes på paus. Den planerade resan till Gotland kunde inte bokas och betalas innan vi visste vad som skulle hända. Skulle vi ha en egen stuga i sommar eller inte. Vi satte livet på paus och levde på hoppet. Nu kan vi ta vid där vi slutade. Budgivningen förlorade vi men det är inte med annat än lättnad i bröstet som jag med gott samvete kan traska iväg till ica imorgon och köpa den fil vi gillar. Sebastian som lika mycket som jag älskade stugan vi förlorade konstaterade med glädje att han kan fortsätta sina planer på körkort i sommar. Han var inte heller sen med att kontakta våra resekamrater för att se till att Gotlansresan verkligen blir av.
Också valpen, valpen. Mitt huvud fylls nu av ulliga gulliga valptankar. Det är mycket skönare att tänka på än hård ekonomi, lånelöfte, avbetalning av privata lån och budgivning. Valpen har funnits i mitt huvud sedan vi i höstas tog beslutet att skaffa en hund till. Tankeverksamheten gick då åt till att finna valpen. I denna process fanns många toppar och dalar. Sen kom valpen till livet. Att den skulle flytta hem till oss till midsommar var klart. Vad skulle hjärnan då haka upp sig på. Ytterligare ett problem att lösa. Det var klart att valpen skulle ha en sommarstuga. Jag, Sebastian och Movi ville så klart också ha en stuga men att det var just denna sommar som jag bestämde mig för att gå in för en stuga till hundra procent berodde på att jag har tagit ut åtta veckor semester och planerar att spendera merparten av dessa med valpen och Movi hemma i Norrköping. Movi fick en bil och en cykelkärra när hon kom till vårt liv. Valpen skulle så klart ha en stuga. Det kändes som en naturlig följd av det liv vi valt genom att skaffa valpen, när jag väl, sent om sider kom på det. Men valpen får vänta med sin stuga. Jag tror att både den och vi andra överlever. Och min hjärna är som sagt ganska nöjd över att få landa i en kommande förändring istället för att dra på sig två.
På eftermiddagen då jag och Sebastian insett att vi förlorat budgivningen tog jag med mig Movi på en springtur upp i Vrinneviskogen i duggregnet. Jag kände då jag sprang att jag var lättad över att budgivningen var över. Jag kände att jag för första gången på denna dryga vecka verkligen levde för stunden och inte i framtiden. Luften var frisk och benen kändes starkare än på länge. Varken pollen eller planerande taknar tyngde ner mina steg.
Efter middagen kände jag att det var dags för en efterrätt. Jag gjorde iordning sockerkaka med grädde och lingonsylt till mig och Sebastian. Sockerförbud på vardagarna var inte att tänka på idag. Idag kändes som en aldeles utmärkt dag för att fira en förlust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar