En regnig och ruggig söndag eftermiddag när kroppen helt segat till av att ligga på soffan får jag Sebastian att slita sig från sina studier och följa med mig till skogen.
Vi tar på oss regnkläder och vandringskängor och kör till Skriketorp för att fortsätta upptäcka de vandringsleder vi börjat nosa på för några veckor sedan då vi tittade på en stuga i området. Det var en granne till stugan vi spanade på som tipsade oss om att besöka Rödgölens naturreservat.
Vi parkerade på parkeringen strax innan Gransjön och vandrade upp mot skogen i lätt vårregn. Movi som varit inne sedan imorse var glad över att få komma ut i det fria, få lukta och uträtta sina behov. Det dröjde inte länge innan jag insåg att jag klätt mig för varmt. Skogen skyddade oss från det lätta regnet, luften var ljummen och den kuperade terrängen fick pulsen att värma kroppen.
Leden var välmarkerad och det var lätt att följa med på kartan som gick att hämta vid parkeringen vilka stigar vi skulle ta. Skogen var vacker och varrierande. Denna stig tog oss från högt till lågt, från våtmarker med vackra gölar till bergsknallar med utsikt över skogens trädtoppar.
Rundans höjdpunkt som är väl värt ett längre stopp var vindskyddet bredvid Stora Namnsgölen. Det var en rejäl bestigning upp till vindskyddet. Vi passade på att lågga oss en stund i vindskyddet och lyssna på fåglarnas sång tillsammans med det lätta regnet som föll på taket. Movi hade svårt att koppla av i detta hundars paradis. Hon valde istället att gå runt och nosa efter korvrester vid eldstaden.
Efter pausen följde vi den branta stigen ner på andra sidan berget. Den ledde oss till bryggan vid Stora Namngölen. Denna var försedd med en badstege så nästa gång vi kommer hit blir det garanterat ett dopp. Även här vid gölen tog vi en paus för att suga i oss av naturens skönhet. Doften av sktattran och regndropparna som föll ner i det svarta skogsvattnet gjorde upplevelsen magisk.
Hemåt genade vi över våtmarkerna för att inte gå tillbaka samma väg som vi kom. Movi tog täten och visade oss in på hundanpassade stigar som egentligen var på tok för snåriga för oss människor. Terrängen var svår och vi var inte riktigt säkra på i vilken riktning vi gick men till slut kom vi ut på den lilla vägen vi sett på kartan. Den ledde oss åter till den led vi skulle fortsätta på för att ta oss runt.
Efter att ha lämnat denna plats som är en av de vackraste platser jag sett på länge, återstod en bra bit vandring på en nästan lika vacker led. Movi kände att vi var på väg hemåt så hon valde att ta täten. Det är tur att hon har en vit svanstipp och ljusa partier i ansiktet, annars skulle jag inte se henne när hon försvinner bort på stigen och väntar på osd halvt bakom ett träd.
Vi kom ut ur skogen nöjda, varma och törstande efter vatten och mat. Regnet hade avtagit efter halva turen. Då vi valt att inte ha med ryggsäckar släckte vi törsten en aning genom att dricka ur en liten bäck som vi passerade mot slutet av vandringen. Vi smakade faktiskt även på vattnet i Stora Namnsgölen trots att detta vatten var stillastående. Det hade en frisk smak av skog. Movi som är hund drack ur varenda blöta hål vi passerade. Det är en lyx hon har genom livet som hund att inte behöva vara så noga med vad hon stoppar i sig.
Jag är så glad att vi trotsade regnet och åkte iväg till skogen. Bland träd och mossor kan vädret aldrig vara annat än bra. Det är lätt att sega till på soffan där hemma och hjärnan sprängs av taknar på allt som pågår i vardagen. I skogen får hjärnan vila och istället är det kroppen som står för arbetet. Men Sebastians och Movi får jag leva det liv jag vill leva. Våra utflykter kryddar min tillvaro med de bästa av smaker.
Kameran kom inte med denna tur så ni läsare får hålla till godo med kartan och er fantasi. Det var rätt skönt att inte gå runt och knäppa bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar