Efter en lugn sovmorgon matade jag på mig och Movi med en ordentlig frukost. Movi fick tre deciliter mat istället för sina två och en halv annars. Jag åt frukt- och bärsmoothie, ägg och bröd med avokado och ost samt the. En liten stund innan vi drog ut fick Movi ett par deciliter vatten med en skvätt grädde i och jag drack några glas vanligt vatten.
Molnen hade skingrats och solen tittade fram och lös upp den annars gråa dagen en aning. Jag och Movi gick i rask takt upp till skogen och började sedan springa på milsspåret. Min mage kändes tung efter den rejäla frukosten och jag tänkte att jag hade ätit lite väl sent och nära inpå springturen. Jag kände i kopplet att Movi stretade bakåt redan de första metrarna och undrade vad jag gett mig in på då jag tänkt att jag skulle släpa med henne på en springtur runt milsspåret. Det gav dock med sig lite längre fram och då hon fått in springtakten.
Spåret slingrar sig fram och tillbaka. När vi gjort en runda bortom Vrinnevisjukhuset och kommit tillbaka in i skogen tänkte jag att det inte borde vara så långt kvar. Kroppen kändes lagom trött och jag hade kunnat sluta där. Då passerade vi skylten för fyra kilometer och efter en dunst av besvikelse över att vi inte kommit längre samlade jag kraft att tänka att jag faktiskt nu var lagom uppvärmd och skulle orka mycket mer.
Efter skylten för fem kilometer hade jag kommit in i en bra lunk och kroppen kändes stark. Jag var hela tiden på väg att öka farten men min farthållare Movi såg till att jag höll jämna steg och inte drog iväg.
Strax efter fem kilometer tvärnitade Movi och kissade på stigen. Dessa sekunder blev vårat första och enda stopp.
Strax innan skylten för sju kilometer började Movi sega lite. Det var då tur att jag hade godis i fickan som jag kunde ta fram och locka henne med så att vi inte tappade fart i en nedförsbacke. Jag hade fortfarande god energi och styrka i min kropp. Det enda stället i kroppen där jag kände viss trötthet var muskulaturen kring häfterna. Det är också det stället på min kropp där jag är som mest ovig så jag anade ett samband och tanken slog mig att jag borde jobba med detta.
Strax efter skylten för sju kilometer tvärnitade Movi. Hon hade väl tröttnat på att springa och kände en god doft längs vägkanten. Jag lät mig dock inte luras utan drog med mig henne och sprang vidare utan att tappa fart.
Strax efter skylten för åtta kilometer sprang vi upp för två ganska tuffa backar. Där tappade även jag fart och jag fick trycka in lite mer vilja och kraft i mina steg för att komma vidare. Jag matade Movi med godis för att få med mig även henne.
Efter de två uppförsbackarna såg jag inga mera skyltar som visade distansen men jag var väl bekant med den sträcka som var kvar då den tillhör vår vanliga runda. Benen fortsatte att springa men stegen var likgiltiga, de ville bara avsluta detta. Movi verkade vara i samma läge. Hon gjorde inga mera försök att stanna.
Ned för den sista långa backen lade vi i en sista hög växel. Jag förundrades över att Movi ställde upp på detta men hon hängde med nedåt i ökad fart utan att protestera.
Väl framme vid slutet av rundan stannade vi till och Movi fick en handfull godis samt blev rejält omklappad och belönad. Vi gick vidare hemåt med avslappnade steg och varken jag eller Movi verkade speciellt påverkade av milen.
Hemma blev det ny påfyllning av energi och dricka sen gav jag min springkompis och farthållare en massage med stretch av alla de fyra benmusklerna. Jag såg även till att stretcha mina egna två ben och lägga lite extra kraft på att stretcha höftmusklerna.
Det känns inte som att milen var någon större prövning för varken mig eller Movi. Tolvåriga Movi var nog den som fick kämpa mest och jag ifrågasatte mitt handlande att dra med mig henne ett par gånger ute i spåret. Dock tror jag att hennes försök till att stanna snarare beror på att hon lessnat psykiskt och tycker att det är roligare att gå runt och nosa än att hon är dödstrött. Jag intalade mig också när jag sprang de sista kilometrarna och kände att Movi gärna hade stannat där, att jag genom att släpa med henne på detta förhoppningsvis förlänger hennes liv en aning snarare än förkortar det. Jag tänker, och hoppas att det är så, att hon mår bättre i längden av att följa med på en längre springtur någon gång ibland än att bli lämnad hemma och gå miste om den motionen. Någon gång ska jag springa milen själv för att se om jag kommer orka springa snabbare. Denna första gång tror jag dock att Movis sällskap var till stor hjälp. Utan henne hade jag nog spillt min energi redan på sträckan mellan fem och åtta kilometer så då vet jag inte om jag hade tagit mig hela vägen i mål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar