Som socker

Du som någon gång ibland tittar in på min blogg kanske har reagerat på att jag helt plötsligt har börjat skriva massa om att springa som om jag precis lärt mig att springa från att jag aldrig kunnat stå på två ben förr. Lite så är det faktiskt. Jag ska förklara.

För ett par månader sedan fick jag reda på att jag har en obalans i kroppen, något som tydligen är ganska vanligt bland kvinnor i min ålder. Jag fick springa på provtagningar, hämta ut en rad olika mediciner och träffa specialistläkare. Jag kände mig inte direkt frisk som en nötkärna i det sammanhanget.

Egentligen hade jag själv inte märkt av denna obalans speciellt mycket så jag blev lite paff av all uppmärksamhet. Min kropp hade gått och producerat för mycket hormon från sköldkörteln. Det som händer går att jämföra med vad som händer när kroppen får en massa socker. Den blir överstimulerad för stunden men orkar egentligen ingenting i längden. Den har svårt att slappna av och den gör snabbt av med sin energi så att det troligtvis inte räcker till att bygga så mycket nya muskler. Precis som socker.

Den där springturen runt Ågelsjön, för några månader sedan, där varje backe var som att springa in i en vägg och varje ny kilometer var som en mil, den kanske egentligen sammanfattar vad min kropp kännt en tid. Egentligen vet jag inte hur länge. Det jag vet är att jag alltid varit en lillasyster i träningssammanhang. Hur sportig jag än har varit har jag alltid blivit omkörd av både min syster och min sambo. När jag har flämtat mig upp för en uppförsbacke har de susat förbi utan större ansträngning. Vem vet vad det berott på. Allmänt sämre kondition eller en obalans i kroppen.

Att nu efter denna rad provtagningar och läkarbesök, ställa sig på skakiga ben och testa att springa fem kilometer är ganska stort. Att klara av att springa fem kilometer var för mig samma upptäckt som när ett barn inser att det kan gå. När jag insåg att jag kan springa åtta kilometer var det som att helt plötsligt kunna cykla. Att idag springa en mil var som att kunna stå på händer.

Det är en märklig känsla att helt plötsligt upptäcka vad min egen kropp klarar av. Det är inte det att jag aldrig kunnat springa förut men jag gissar att det var ett tag sedan jag inte gick på socker. Jag kan inte heller minnas att jag kännt att det är så lätt att ta mig upp för en backe som jag känner nu.

Jag undrar var denna energi kommer ifrån. Jag har ju inte direkt haft ork, eller tid för den delen, att bygga upp kondition och muskler. Jag har för visso gått mycket då jag inte orkat springa, det kanske ger mer än en tror.

Jag antar att dagens runda inte var sista gången jag sprang milen. Det ska bli roligt att se var detta slutar. Jag har ingen ambition att bli någon maratonlöpare. För mig är en mil gott nog. Nu kan jag alltid öva på att komma runt den på kortare tid eller lägga på någon kilometer här och där. Jag kanske befinner mig i ett undantagstillstånd, vem vet. Att gå från socker till morötter kanske ger en extra kick som håller i sig ett tag men som sakta slätar ut sigtill en något lägre nivå av kraft. Jag kommer iallafall att njuta så länge orken varar. Håller den i sig så är det bara att tacka och ta emot, sköta den som ett barn och se fram emot att utmana storasyster i löparspåret.