Det är alltid lika trevligt att besöka Kristna och Christian som vi känner genom Myras mamma Hedda. Det har blivit en tradition att åka ner till Skåne en gång per år för att umgås och göra utflykter tillsammans. På våren blir det oftast Skåne och på hösten kommer de upp till oss och vi hittar på något här. Myras syster Foxy med husse brukar också vara med men kunde inte denna gång.
Livet i skånelängan som ligger i Rögla utökas för varje gång jag kommer. För två år sedan flyttade cattledogen Brim in. Sen har det alltid blivit några nya hönor. I år fick jag lära känna två nya och riktigt trevliga familjemedlemmar, katten Kasper och bäbisen Osian. Kasper är cool och hundvan. Han är den andra katt som Myra fått möjlighet att lära känna på nära håll. Den första var en kattunge som Myra lärde känna när hon själv var vap. De lekte med varandra på sitt eget lustiga sätt, mest genom att ha uppvisningar för varandra. Och det var då Myra lärde sig att ha respekt för katter då den friskt slog runt omkring sig med tassarna.
Kasper och Myra var båda lugna och inkännande. Jag satt och matade de båda med godis och på så sätt kunde de närma sig varandra på ett avslappnat sätt. När Kasper sista dagen luktade på Myra och sedan strök sig mot henne stod hon helt still. Efter det lade han sig på trappan ett par steg under henne. Myra vågade lukta på Kasper ett par gånger men jag kan säga att han var mycket mer avslappnad än hon. Kristina trodde att dessa två skulle kunna leka med varandra om de fick ett par dagar till, precis som Kasper leker med Hedda och Brim.
Osian var en fantastisk bäbis. Glad och nöjd nästan hela tiden. Kristina och Christian bjöd med oss alla på en jätte fin vandring längs kusten med start vid Ales stenar och mål mer söderut en bit norr om Ystad. På den vandringen fick Osian följa med och skumpade runt i en vagn över ojämn åkermark varvat med att han åkte i bärsele. Han sov sig igenom nästan hela turen som var cirka en mil och för oss tog närmare sex timmar med långa pauser och ett antal lyft med hundar och barnvagn över långt mer än sju gärsgårdar.
Förutom den vanliga flocken bestående av Myra, Hedda och Brim hade vi också med oss Kristinas föräldrars bordercollie Tim som de passade denna vecka och så mötte en vän till dem som hade Brims syster Enya på prov upp oss på vägen. Ja det var verkligen många hundar men ju fler desto bättre. Myra stormtrivs i sällskap med mycket djur och människor. Det märktes också hemma hos Kristina och Christian då Myra halva första natten stod vid en grind och grät över att inte hon fick sova med föräldrar, hundar, katt och bäbis utan bara med sin matte. Matte var förstås för trött för att ens försöka göra något åt situationen så det blev en halvdan natt för alla. Efter den långa utomhusdagen med vandring, bus och starka vindar från havet sov Myra och med det resten av huset mycket bättre nästa natt. Dock smög Myra ner på morgonen när familjen vaknat och umgicks med dem ett par timmar själv medans matte tog sovmorgon. Jag fick höra sedan att de haft det så mysigt tillsammans allihop.
Hundarna kommer så otroligt bra överens. Det är inget tjafs varken inne eller ute mellan Myra, Hedda och Brim. Brim är väldigt förtjust i Myra och visar det genom att buffa på henne från sidan med sin stora nos. Ibland tycker Myra att han blir för närgången, speciellt om han ska vara i baken på henne. Då ryter hon ifrån och hoppar mot honom med hela sin kropp. Brim tar ett steg åt sidan sedan buffar han på henne igen. Ibland tror jag att Myra njuter av att få ryta ifrån till en så stor hund som Brim där hon tillåts ta i med all sin kraft utan att det gör något. Nästan som en bixningskudde. I nästa sekund står de och pussar på varandra med öronen bak och är hur söta som helst. Blir Brim för jobbig och Myra vill vila hjälper vi människor till att säga åt honom.
Dygn två hos familjen hade hundarna bott in sig i varandras sällskap så då brydde de sig inte ens om varandra utan kunde ligga helt utslagna bredvid varandra på golvet och sova. Jag och Kristina åt en långfrukost och pratade om allt mellan himmel och jord medans vi njöt av sällskapet av välrastade hundar och en glad Osian som gungade i sin bäbisvipstol. Ja för mig var det långrukost men för Kristina som varit uppe med hela gänget var det förmiddagskaffe. Efter det hade det slutat regna och vi kunde ta en promenad i omgivningarna kring deras hus. Så vackra vyer när vi gick kulle upp och kulle ner genom det kuperade Skånska landskapet.
Hundarna förde oss samman och genom dem fick vi så mycket mer. Riktigt fina vänner som vi kan dela både friluftsliv, tankar, drömmar och vardagsliv med. Jag tackar Skåne för denna gång och säger: på återseende!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar