Valborgsmässoafton igår och på många håll i landet var det eldningsförbud. Det är inte det att jag tycker att majbrasan är så viktig eller valborg över huvud taget. Men insikten att det redan den sista april är så torrt i naturen att Länsstyrelsen på många håll i landet beslutar om denna åtgärd. Det bränner. Förra sommaren kämpade räddningstjänsten med att släcka över 80 skogsbränder runt om i landet. I år har skogsbränderna utlöst gräsbränderna och det har redan brunnit i flera skogar, bland annat i Vrinnevi i Norrköping som är mitt andra vardagsrum.
Klimatförändringarna, jordens uppvärmning, extremväder. Det som det pratats om så länge som vi så hårt försökt blunda för börjar göra sig påmint. 80 skogsbränder förra året. Inställda majbrasor i år. Hur kommer det att se ut om tio tjugo trettio år? Vi kommer säkerligen att skratta åt att vi ens hade en tradition där vi samlade massa torra grenar som vi satte eld på till en gigantisk sprakande brasa ute i naturen. Det kommer att vara ett sånt där skratt som egentligen är gråt, när vi sitter där i vårt savannliknande landskap och ser ut över bruna och gula nyanser.
Jag har spenderat mycket tid i skogen se senaste två dagarna då jag besökte min pappa i Östa över valborg och första maj. Jag tänkte på att jag brukar älska att gå i skogen och att jag brukar älska att vara ute i naturen i Östa. Det är för mig en av de vackraste platser som finns, där jag vuxit upp och spenderat mina barndoms somrar. Dessa dagar då jag gick i skogen tyckte jag att den saknade sin friska glans. Trots att det var vår och blåbärsbladen började spricka upp gick de flesta toner i brungrön eller gult. Skogen var torr helt enkelt. Så där torr och färglös som den kan vara i mitten av juli då högsommaren bränner på och en bara vill ligga på stranden och känna en fläktande vind. Då en kan stå ut med att stå i en torr skog och svettas bara för att få ihop en halv liter blåbär men sedan bara springa därifrån och hoppa ner i det svalkande blå. Så var det. Och jag kunde inte njuta trots att jag var mitt i naturen där jag vanligtvis trivs som bäst.
En kompis nämnde en saker som jag inte tänkt på. Trädgränsen har flyttat sig högre upp på fjället ju varmare det har blivit. Detta går det att läsa mer om under denna länk där det bland annat står att sedan 90-talet har trädgränsen höjts med 200 meter. Än så länge har vi fortfarande gott om kalfjäll men hur fjällmiljön ser ut i framtiden vågar jag inte spekulera kring. Vackra knotiga fjällbjörkar kommer kanske likt majbrasan vara ett minne blott och vi kommer att ha gran och tall på vartenda fjäll i Sverige. Vem vet. Det enda vi vet är att naturen kommer att förändras varese vi vill det eller ej.
Det blev ett trist inlägg detta men dock viktigt. Här bjuder jag på lite bilder från i helgen då jag, Sebastian och Myra tog en promenad vid Övre Glottern i vackra norra Östergötland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar