Åka bort för att hitta hem

Senaste tidens åkande runt i Östergötland, Västmanland och Uppland, där stugan jag har med pappa ligger, har fått mig att fundera mycket över vart jag känner mig hemma. Varje år när våren och sommaren kommer vill jag bo kvar i de trakter där jag bor nu. Varje år när vintern kommer vill jag norrur. Västerås har jag dock aldrig längtat till och det kommer jag nog aldrig att göra. Jag har granskat naturen kring Västerås med nya ögon och insett att den är precis som jag föreställt mig. Kartan som jag tittat på så många gånger ljuger inte. Jag har bott för länge i ett landskap med tillgång till oändliga skogssjöar, böljande kullar, varrierande blandskogar med barr-och lövträd, eklandskap och djupa förkastningsbranter för att kunna leva utan den variationen i naturen. Norra Östergötland och Sörmland är svårslagna vad gäller naturupplevelser.

Jag har länge gått och längtat efter att flytta till Dalarna. Senaste vistelsen i stugan vid Nedre Dalälven, som förvisso ligger i Uppland men i samma bräddgrader som nedre Dalarna och Gävle, fick mig att tänka om. Där är det oerhört vackert på sitt sätt. Allra helst kring vattnet så klart men skogarna är inte så varrierande. Det är mycket tall, gran och björkar. Typiskt dalaskog, vackert på sitt sätt men också ganska enformigt. Att komma på skidor genom en sån skog är så klart inget jag tackar nej till, det är bland de vackraste naturupplevelser som finns. Dock vill jag ha mer blandad natur på sommarhalvåret.

Jag tror aldrig att jag helt kommer hitta hem. Jag kommer nog alltid slitas mellan drömmen om sommar i södra Mellansverige och vinter i norra Mellansverige. Sen finns det en platt bit där i mitten som jag kommer behöva passera på min förd till den enda eller den andra längtan, den heter Västmanland och där har jag en gång vuxit upp och formats till den jag är idag. Det tackar jag så klart Västmanland för.

Nu är det vår och äppelträden står i blom. Jag har kört runt i halva norra Östergötland denna helg då jag besök Sara kelpie på Vikbolandet, våra hyresgäster i Bränntorp och Sofia i Linköping. Jag har njutit av allt vackert som passerat föbi mina ögon. Här och nu är det här jag känner mig hemma. Imorgon kan det vara någonstans.