Idag kom dagen jag längtat efter så länge. Jag fick komma hem och träffa min bus. Jag har aldrig sett Myra så lycklig. Hon skickade på mig oavbrutet hur länge som helst när jag klev innanför dörren. Det slutade med att jag bara lade mig ner på golvet och lät henne slicka, hela ansiktet blev en blöt och slemmig fläck. Det var även fantastiskt att träffa Sebastian, att få prata om allt som hänt och alla tankar.
I många sammanhang i Västerås känner jag mig som en åskådare. På mitt kontor sitter massor av människor men jag känner nästan ingen av dem och vi befinner oss i helt olika världar vad gäller arbetsuppgifter så det är svårt att ta kontakt och hitta en gemensam nämnare. Jag har som jag nämnt tidigare en kollega som jobbar i ett annat projekt, när våra vägar korsas och vi kan ta en fika ihop är jag överlycklig.
På fritiden tar jag promenader eller springturer i spåret bakom E18. Jag går i min egen värld, den som jag redan vistats i under hela dagen, och beskådar människor som tränar i grupp, barn som spelar fotboll och deras tränare som skriker "kom igen kämpa kämpa". Det enda sammanhanget då jag inte är beskådare är då jag har möten med samverkanspartners eller deltagare som jag börjat så smått med. Det är små fönster i vardagen då jag får spela en roll jag är bra på. Detta ger mig enormt mycket samtidigt som det så klart också tar energi.
Att jag är en social person som har ett stort behov av att tillhöra ett sammanhang är inte en nyhet för mig själv. Dock kan det vara utvecklande att våga utsätta sig för situationer som skaver lite och se vad det gör med en själv.
Nedan bjuder jag på en bild från Stockholm som kanske får symbolisera lite där jag befinner mig nu samt en bild på en nöjd Myra efter vårt lilla träningspass idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar