Idag var det dags för mig att hålla i det första vägledande motiverande samtalet inom projekt Min Framtid, Rädda Barnen i Västerås. Det var spännande men också nervöst. Jag har ju hållit i ett otal samtal på Arbetsförmedlingen och har alltid känt mig trygg med att hålla samtal men då utifrån ett antal rutiner och checklistor. Denna gång skulle jag äntligen få användning av de samtalsmetodiker som jag faktiskt fått en hel del kompetensutveckling i så som motiverande samtal, yrkesvägledningssamtal och det professionella samtalet.
Alla är utbildningar som jag varit iväg på och under ett par tre dagar fått ta del av både värdefull teori samt fått möjlighet att praktiskt träna på de verktyg vi tagit upp under utbildningen samt gett och fått ta emot feedback från kollegor. Det har varit givande och inspirerande dagar men inte så förvånande har den kunskap jag då tagit med mig oftast stannat där. Det har varit svårt att kunna utveckla kunskapen och nyttja den då samtalen många gånger just präglats av checklistor, datasystem och en mängd information som ska lämnas ut och hämtas in. Den delen av samtalet som handlade om framtid, drömmar och mål har många gånger pressats in på slutet när luften i rummet sinat för länge sedan.
En utbildning som jag gått och även fått möjlighet att använda i praktiken är den som handlar om gruppvägledning då jag arbetade i projekt Mirjam och vägledde nyanlända kvinnor i grupp. Gruppvägledningen är för övrigt något av de roligaste jag gjort under min tid på Arbetsförmedlingen. Så visst har det funnits möjlighet att använda vissa teoretiska kunskaper i praktiken och då även inom projekt med medel från Europeiska socialfonden så att vi kunde arbeta mer med kvalité. Förhållningssättet motiverande samtal försökte jag ha med mig i vardagen även om tiden inte fanns att sitta i förutsättningslösa enskilda samtal.
Jag vill iallafall tacka Arbetsförmedlingen för att jag fått chansen att kompetensutveckla mig inom ett så viktigt och spännande område som samtalsmetodik. Nu satt jag där idag på mitt kontor med kurslitteraturen framför näsan och skummade igenom det som jag lärt mig på tidigare utbildningar. Jag funderade på hur jag skulle lägga upp dagens samtal och beslutade mig för att jag inte skulle ha någon plan alls mer än att utgå från den metodik som jag tidigare lärt mig. Jag hade nu möjlighet att på riktigt ha ett helt förutsättningslöst samtal, utan dold agenda och istället helt och fullt kunna koncentrera mig på att lyssna in den jag mötte.
Så fick det bli och det kändes väldigt bra. Ingen dataskärm emellan oss som tog någons uppmärksamhet. Inge klocka som tickade eller krav på prestation eller lösning. Jag lyssnade, ställde öppna frågor, sammanfattade och speglade. Efter samtalet gick vi båda därifrån med ett leende på läpparna och jag tror och hoppas att det inte bara är jag som ser fram emot nästa möte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar