Även idag har varit en bra dag på jobbet. Jag var bland annat på Carlforsska igen och informerade för två gymnasieklasser samtidigt. Det var något äldre elever än dem jag träffat sist och de var jätte trevliga att träffa. Trots att det var cirka 40 personer i rummet kunde jag ändå ha en dialog med dem. Några av dem delade med sig av sina tankar om vad integration och Rädda Barnen är och de ställde flera och bra frågor när jag informerade om projektet. Än så länge har jag inte någon kollega men det kändes ändå riktigt bra då läraren/mentorn, som jag träffat innan och fått en bra kontakt med, var med.
Det är roligt att vara ute i skolor och träffa proffsig och engagerad personal. Det gjorde jag även på Citygymnasiet när jag var där och informerade för ett arbetslag på förmiddagen. Skolan gör ett bra jobb. Sen kan de inte räcka till alla gånger. På förmiddagen fick jag veta att många av de nyanlända eleverna stannar kvar på skolan tills de stänger då det är den plats där de känner sig hemma på och får studiero. Det behövs verkligen fler platser, rum och aktiviteter för unga där de kan mötas och känna sig hemma. Jag hoppas att jag på något vis kan vara med och bidra till detta för unga utrikesfödda i Västerås.
Efter jobbet sprang jag med min syster i MTB spåret strax utanför där jag bor. Jag har ju testat att cykla det spåret och det var nästan omöjligt. Det var nästan lika svårt att springa. Mycket terräng upp och ner och stenar att lyfta fötterna över. Fem kilometer sprang vi och det kändes väldigt långt i denna terräng men det var skönt att röra på sig. Jag hade förberett mat och efter springturen kom mamma förbi och vi åt tillsammans alla tre. Det är ju lyxigt på något sätt att kunna få ett par timmar med sin familj mitt i veckan. Sen går alla hem till sig och det behöver inte vara mer med det. Inte som innan då vi nött på varandra en hel helg när vi setts. Allt på gott och ont så klart.
Några som var saknade ikväll var Sebastian och Myra. Det känns inte lika bra att ha dem så långt bort. Som denna vecka då jag åkte upp på tisdagen, ska till Stockholm över helgen och sen jobbar här fram till torsdag nästa vecka. Då får jag inte träffa min familj i Norrköping på nästan två veckor. Sebastian och jag kan ju prata med varandra. Vi har haft längre avstånd än så här då jag bodde i Sverige och Sebastian bodde i Chile och vi var särbo ett par år. Vi klarar oss men det som skär mest i hjärtat är Myra. Hon är aldrig helt nöjd i denna situation. Är hon med mig i Västerås är allt konstigt och hon saknar sin husse. Är hon med husse i Norrköping känner han att han aldrig kan ge henne tillräckligt med aktivitet och hon saknar sin matte. Jag ringde Sebastian och Myra via FaceTime, första gången jag testade det, och det var kul att se dem. Myra gick runt och letade efter mig när hon hörde min röst men sen gick hon in och lade sig i sovrummet. Där lägger hon sig när hon väntar på att någon ska komma hem för där har hon koll på dörren. Lilla hjärtat!
Jag såg sista delen av serien Tusen dagar i Sverige som går att se via SvtPlay. I den har jag fått följa tre familjer som kom till Sverige 2015 och se deras första tre år i sitt nya land. Det har varit jätte spännande att följa dem genom framgångar och motgångar. Se hur de kämpat sig fram med bostad, jobb, studier, vänner och familjerelationer. För vissa slutade det bra och det värmde verkligen i mitt hjärta att se det. För andra slutade det inte alls lika bra. Det var helt enkelt en serie som skildrade livet och jag kan varmt rekommendera den. I början var det lite segt att titta men ju mer jag lärde känna individerna ju mer nyfiken blev jag på hur det skulle gå för dem. Jag blev så imponerad över att se vilket tålamod dessa människor bar på och vad de kämpade för att få ett bra liv.
Jag tänker på personerna jag följt i serien Tusen dagar och jag tänker på mitt uppdrag här i Västerås. Att jag är här för att öka integrationen och göra Västerås till en bättre stad för unga utrikesfödda. Jag får påminna mig detta när jag känner att det är tungt att ha mitt eget hem och dem jag bryr mig mest om långt bort. Jag är här av en viktig anledning och jag ska kämpa jag med, precis som människorna i serien. Tillsammans är vi starka.
Jag, mamma, Sofie, Murphy och gammelfarfar i tavlan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar