En helg är ingen helg om jag inte får en utflykt till skogen. Och då räknas inte en springrunda i Vrinneviskogen som är ett väl uppgått naturreservat nära oss. Det ska vara en riktig skog, gärna med varierande natur, vatten och kanske även ett vindskydd. Övre glottern har allt detta.
Jag fick sällskap av grannen Ludcy, Sebastian och Movi. Det var en skön vandring i den friska vårluften med en sol som strålade ner mellan träden och träffade oss ibland med sina varma strålar. Doften av skogens mossor och barrträd var tydlig idag, inte alls som när högsommarens hetta kväver alla dofter.
Jag och mitt sällskap träffade på en del folk längs vägen. Bland annat ett äldre par som vi stannade till och pratade med. Som de flesta andra människor gör så gillade de Movi. Jag berättade att hon följer mig överallt och att hon är så praktisk att ha lös eftersom det inte är någon jakt i henne. Det stämmer eftersom hon är ointresserad av alla djur förutom skälliga hundar som hon vill uppfostra.
Det skulle jag förståss inte sagt och heller inte tänkt. När vi gått några meter till på stigen efter att ha sagt hej då till paret dyker Movi ner med huvudet i blåbärsriset. I vanliga fall när hon gör så kommer hon upp tuggandes på något smaskigt bajs och jag ger henne en lätt utskällning och vi går vidare. Nu står hon kvar där i riset och jag ser att något mörkt rör sig vid hennes nos. Jag går fram och upptäcker en hel hög med ormar.
När jag kört bort Movi står hon på stigen med slem droppandes från munnen. Jag känner en stark besk doft. Jag är så klart livrädd att Movi blivit biten av en huggorm och närmar mig högen av ormar för att ta reda på vad det kan vara för sort. Jag ser bara svarta ryggar och ljusa magar, inga zick zack mönster och konstaterar att det inte är huggormar. Jag blir tvungen att kolla två gånger till för att vara säker på att jag inte missat mönstrena. Det är nog snokar konstaterar jag efter tredje titten.
Ludcy googlar på huggorm och på snok det råder ingen tvekan om att det var det senaste. Jag drar mig sedan till minnes att Movi för ett eller två år sedan gjort precis samma sak. Sebastian, hon och jag var då ute i skogen och hon dök ner med huvudet i ett dike. Jag trodde att hon skulle dricka och upp tillsammans med hennes huvud flög en orm. Jag vet inte om hon hade haft den i munnen och precis släppte eller hon ormen hoppade av förvåning. Denna gång blev hon också stående med droppande mun och hon doftade beskt. Även då konstaterade vi efter viss oro att det endast var en snok.
Jag vet inte vad snokarna gör för att fånga Movis intresse. Inte heller vad hon tänkt göra med ormarna. Bara lukta och kolla läget eller smaka. Jag vet inte om hon skulle vara lika intresserad av en huggorm. Av de två gånger Movi dykt ner bland kryllande ormar har det varit ofarliga snokar. Det är säkert ren tur men jag hoppas så klart att detta mönster visar något annat.
Foto Sebastian Estay
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar