På Comfort känner du dig som hemma, står det med utropstecken på deras hemsida. Det kanske tror att de kan tala om för andra hur de känner sig när de besöker Comfort hotell men min känsla lyckades de inte pricka in på långa vägar.
När jag satte mig på tåget från Norrköping såg jag lite fram emot att komma ner till ett något vårigare Malmö. Jag är inte direkt på någon semesterresa men en liten känsla av att det är trevligt att röra på sig från den vanliga vardagen hade jag hoppats skulle infinna sig. När jag steg av tåget i ett mörkt, grått och ruggig Malmö hade denna känsla helt kommit av sig. Jag tänkte att det då skulle bli trevligt att checka in på hotellet och ta en tidig kväll med mys i hotellrummet.
Min förvåning när jag öppnade rummet till denna cell med ett fönster som vette ut mot en ljushall där en såg ner i hotellets reception och ut över en korridor som löper längs ena sidan var stor. Jag drog snabbt igen gardinerna och det lilla rummet blev helt fönsterlöst nu när jag dolt fuskfönstret.
Jag ställde av mig min ryggsäck och lämnade snabbt min cell. Jag hade bestämt att jag ändå skulle ge kvällen i Malmö en chans. Det var länge sedan jag längtade hem så mycket som jag gjorde nu. Om jag ändå skulle leta upp ett trevligt matställe och kanske slå ihjäl någon timme genom att gå runt i affärer. Jag orienterade mig fram genom stan och kände snabbt igen mig.
Flera affärer var fortfarande öppna och jag gick i i några utan att beröra ett enda klädesplagg. Jag märkte att jag inte var ett dugg shoppingsugen. Mitt framför HM låg Scandic hotell. Där bodde jag med alla mina arbetskamrater när vi sist var i Malmö. Då var det sommar, vi var tillsammans och skulle förbli tillsammans och vi bodde på trevliga Scandic. Nu var jag själv och alla ska splittras och jag bor i en cell på Comfort.
För att råda bot på tristessen i denna kväll drog jag mig mot Möllevången. Där lyste restaurangerna i olika färger och den ena verkade mer spännande än den andra. Folk satt ute under infravärmen och folk satt inne. Jag tog ett varv och kände in de olika alternativen innan jag bestämde mig för falafelstället som jag sett först. Väl i Malmö måste jag ju passa på att äta en Malmöfalafel. 20 kr betalade jag för falafeln och 20 för en färskpressad jouice. Priset har ju inte direkt gått upp sedan jag var här för första gången för sju år sedan.
Falafeln smakade bra. När jag i godan ro ätit upp fylldes restaurangen med folk och jag lämnade min plats åt någon annan. Jag traskade den långa vägen tillbaka till hotellet genom den mörka natten. Jag följde den stora vägen tillbaka och trottoaren som gick längs den var full av platta tuggummin. Skyltarna till affärer och samhällsinrättningar var gamla. Det kändes som att gå genom en åttiotalsstad.
Nu ligger jag i sängen på hotellet, min hytt, min cell, min tågkupé. Utanför fuskfönstret hör jag ljud från receptionen. Jag lägger nu mitt hopp på morgondagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar