Filmfestival i ett regnigt söder

19 timmars bussresa tog mig till ett söder såder som så mycket påminner mig om ett land jag tidigare bebott. Regnet, fukten och de gröna kullarna. Allt så slående Irland. På festivalinvigningen som hölls i en kyrka träffade jag några trevliga ortsungdommar. En av killarna höll med om min beskrivning om att Chiloé liknar den europeiska gröna ön. "Å, det ska vara så vackert där. Det är verkligen ett land jag skulle vilja besöka." Intressant det där att hemortens landslikheter kallar på det sättet. Jag har själv varit nyfiken på Kanada just för att jag hört att det ska vara som Sverige fast lite mer.

Då sitter jag iallafall här framför en kamin i ett stort hus på ön Chiloe, latinamerikas Irland. Ute kämpar solens strolar sig igenom de vita passagerna på en annars tätgrå himmel. Husen är fastastiskt häftiga. De flesta av träpanel som liknar fiskfjäll. Då detta är ö full av fiskare och havsmat är det ganska passande att husen ser ut som fyrkantiga fiskar som tagit sig upp på land.

Festivalinvigningen hölls som sagt i en kyrka. Det var det kallaste men också häftigaste stället som jag sett en film på i hela mitt liv. Sofia och jag kom till den lilla bykyrkan en aning sent. Då strålade det kyrkliga sånger ut från träporten och jag var ganska säker på att jag kommit fel. Vi gick iallafall in i den lörfyllda kyrkan. Golv, väggar, tak och pelare var allt av trä. Framme vid altaret stod kören, framför en filmduk med festivalens logga. Vi hade alltås kommit rätt. Atmosfären går inte att beskriva. De ord jag försöker få ner för att beskriva kyrkans gamla träkaraktär blir bara platta i jämförelse med vad jag såg.
När kören slutat sjunga och festivalen pressenterats skulle det visas en 40 minuter lång film. Jag som frös som en råtta i sommarpäls fick nästak krupp. Hur skulle jag klara ev en hel film på dessa kalla träbänkar? Men det kanske är måttet för en bra film, när den kan visas i en kryka som denna. Jag slöts in av dess handling, kröp mig närmare Sofia, och njöt av dessa 40 minuter som handlade om hur en dag i Santiago såg ut för tre musikanter. "Santoago tene una pena" visade en slitig och glädjefull vardag. Arbetet för att få ihop några slantar till familjen sträckte sig från tidig morgon till sen kväll.

Bilderna visar det rum jag och Sofia bor i samt en vy över Chiloé från en restaurang vå åt på.