Brödberättelser för framtiden

Passa på att lämna ditt brödbidrag till Nordiska museets brödbank, för framtida forskning. Den är öppen till den 16 december. Lämna dina recept, brödminnen eller tankesett här:

http://brod.nordiskamuseet.se/

Nedan presenteras mitt bidrag:

Det knallar mellan tänderna

Jag har speciella minnen från det hårda bröd som min familj köpte när jag var liten. Det var en hel kultutr kring detta. Jag uppfostrades tidigt med att lära att det hårda brödet var en självklar del av frukosten. Då bredde man på messmör i ett ganska tjockt lager. Messmörskniven skrapades sedan mot brödets kant och det blev en extra god klump av det söta smöret på den kanten.

I min familj köpte vi alltid ett hårdbröd som heter "Ockelbo". Det såldes i Tortuna kvarn (jag väste upp utanför samhället Tortuna som ligger utanför Västerås) där det också maldes och såldes mjöl. När vi kom för att köpa bröd fick jag och min syster alltid en varsin pepparkaka, för att vi skulle bli snälla. Mormor, som åkte från Västerås för att också köpa Ockelboknäcke pratade alltid med männen som jobbade i kvarnen om hur bra det var för tänderna. Som den fd tandhygenist som hon var fick jag lika tidigt som jag lärde mig att äta hårt bröd, också lära mig vikten av att ha fina tänder.

Bror som jobbade i kvarnen berättade att hans pappa alltid ätit Ockelboknäcke men att han nu bytt ner sig till ett mindre knalligt bröd. "Det är ett bevis på att hans tänder inte längre är lika starka", sade Bror. Då skrattade mormor alltid lika glatt och fick ett belåtet leende på läpparna. Hennes tänder klarade då fortfarande av det knalliga brödet, och det skulle dem göra till den dagen hon dog.

Dock slutade Tortunakvarnen att sälja Ockelboknäcke för någa år sedan, till min familjs besvikelse. Vi, som alla flyttat in till västerås, tog någon gång ibland en utflykt tillbaka till landet för att fylla på vårt brödförröd så länge detta hårdbröd såldes. Det fiberrika Ockelbobrödet bakades för hand i stenugnar, det är iallafall så jag minns det. Det var runt och hade hål i mitten, som klassiskt hårdbröd. Hade man riktig tur kunde man få ett paket med en eller ett par småbröd i. Det var innehållet av de hål som skurits ur i mitten. Denna brödbit var den godaste i hela paketet. Den av mig och min syster som hittade den först var alltid den lyckligaste.

I skolan var hårdbrödet fyrkantigt och tråkigt. Mamma sade alltid att dessa Wasaliknande hårdbröd smakade som papper. Men hos dagmamma Kajsa fick vi alltid rågrut. Det var spännande att få ett rutigt bröd. Smaken var kanske inte så god men formen gjorde att vi barn älskade det. Vi fick bara ta en skiva (eller om det var två) för varje portion vi åt för att inte äta oss mätta på hårdbröd.

Omväxling förnöjer. Till jul köpte vi alltid Wasas havreknäcke. Det var också relativt knalligt, men mer luftigt än Ockelbo. Med dess havregyryn på undersidan uppfattade jag detta som ett lyxbröd som bara köptes till jul. Men när jag blev lite äldre knäckte jag kåden och insåg att jag gillade det just för att vi köpte det så sällan. Nu bor jag knappa året i Chile. Här har jag träffat på vanliga Wasa-husman på en stormarknad. Trots att det är det pappersbröd som jag tyckte var så oerhört tråkigt i skolan batalar jag hela 26 kr per paket (det kan man få mycket annat gott för i Chile), för att någon gång ibland få avnjuta hårdbröd.