Så blev det ännu en gång skrivet svart på vitt att vi lever i en mansvärld. Chiloés filmfestival presenterats stolt som att det ska visas dokumentärfilmer på ett ställe där det aldrig annars skulle visas. Tanken är myclet fin och arrangörerna är välmenande. Dock har de fallit i samma fälla som mänskligheten om och om kliver ner i. Efter att ha besökt ett antal filmer finner jag snart ett mönster. De flesta handlar om män som spelar i band, spelar ensamma eller som samlar sopor. Igenkänningsfaktorn är för mig noll och därför svalnar mitt intresse ganska snabbt.
Efter att ha räknat antalet regissörer i programmet kommer Sofia och jag fram till att de kvinnliga representanterna är två till antalet medan de manliga är 19. Filmfestovalens arrangör tar till sig av kritiken då vi framför att detta ej är representativt för mänskilgheten. Han ursäktar sig med det allt för vanliga svaret: "Problemet är att det inte är så många kvinnor som skickat in sina filmer. Och vi väljer ju de bästa filmerna."
Jag ställer mig då frågan. Vad skickar det ut för signaler till ortsbor som tidigare inte intresserats av dokumentärfilm när utbudet koncentreras till storstadsmännens självgoda intressen? Hur ska dessa filmer kunna fånga intresset hos fiskare, gymnasiestudenter eller fruktförsäljerskor boende på en ö i södra Chile?
Ännu en gång har världen fallit i gropen av att passivt vänta på att mediernas underrepresenterade varelser själva ska resa sig upp och ta tag i jämställdhetsproblematiken istället för att aktivt göra detta till en gemensam kamp för alla.
2 kommentarer:
Sant, så sant! "Att välja de bästa filmerna" görs ju säkert också utifrån vad normen säger, därför kommer kanske inte de underrepresenterade filmmakarna fram, oavsett om det är kvinnor, bönder eller något annat.
Vad du är inspirerande Jennie! Dessa strukturer finns överallt och jag saknar någon engagerad att samtala med. När det gäller dans tror jag kontaktimpro är ngt för dig; ingen karl som styr varje steg!
Skicka en kommentar