Vinden vände mot slutet av Chiloés filmfestival i Castro. Dels visade Sofia och jag vår kortfilm "Mijita rica" som handlar om män som tar sig rättigheter till kvinnors (i detta fall våra) kroppar när man är ute och dansar. För visso visades den under en dålig tid och få var där men några som såg den berördes iallafall. En kille vi lärt känna under festovalen kom fram till oss efter filmen och sade att han skämdes. Det var kanske inte meningen att han skulle skämmas för hela det manliga släktet men förhoppningsvis tändes en gnista i honom att delta i arbetet mot en värld utan objektifiering av kninnokroppen.
Så visade Cicleto, den sympatiska killen som vi bodde hos, sin film. Den skiljde sig positivt från mängden ur tre synpunkter. Filmens fokus låg på den kvinna som arbetat som hemhjälp åt hans farfar. Den var lokalt anknuten då den utspelade sig i ett hus i Castro (faktiskt det hus som jag och min klass bodde i denna vecka, då han gjort om sitt släktus till ett hostel). Sist var den inte längre än en halvtimme vilket gjorde att man aldrig tappade intresset. Allt för många av de andra filmerna föll på det faktum att de visade minuterlånga dialoger, spelningar av hela låtar etc. Att saxen är det bästa verktyget har jag verkligen fått bevisat här.
Men för att återgå till mitt tidigare inlägg så lyfte sig festivalen i mina ögon genom att utse denna lokala filmare som speglar en kvinna som spenderat sitt liv med att vårda en läkarbostad. Ett arbete som vanligtvis inte lyfts fram, en kvinna vi sällan ser på videoduken. Sådant gillar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar