Bland de sista samtalsämnena jag hade i lunchrummet med mia gamla kollegor var det där viruset som hade börjat sprida sig i världen. Ett fartyg som blev kvar till sjöss med en massa passagerare i karantän. Ett virus som hette samma som ölen, så konstigt det var. Ett första fall i Sverige och sen ett till. Jag bytte jobb och kom in i en flyttbubbla. Körde med bilen full av grejer hit och dit. Corona spred sig i Sverige och framförallt i Stockholm. Jag målade mina väggar rosa, gråblå och grönblå. På jobbet med nya kollegorna behövde det aldrig bli pinsam tystad. Samtalsämnet var givet. Och hemma sköljde jag penslar och rollers i massa vatten i takt med att händer tvättades så att de blev nariga. Tillsammans med Myra och Sebastian upptäckte jag nya parker och friluftsområden. Vi lyssnade på radion och köpte en tv. Fönstret mot världen och Sverige öppnades på glänt. Stolarna i lunchrummet på jobbet glesades ut. Det ena skypemötet efter det andra avlöste varandra. Kollegiala skratt i korridoren varvades med frustration och oro över att inte kunna utföra sina arbetsuppgifter. Jag köper nötter i en kiosk för att klara mig igenom nästa skypemöte. Betalade via swish och visade försäljaren bakom plexieglaset min bekräftelse på att pengarna gått iväg. Zickzackade mig ut ur kiosken på en meters avstånd mellan kunder och medarbetare i butiken.
Livet rullar på och inget är som förr. Mina väggar torkar och flyttkaoset börjar sakta lägga sig. Jag är redo att släppa in en ny stad i mitt hjärta. Men staden har stängt sina dörrar på obestämd framtid. Håll dig bakom markerad linje när du står i kö säger skyltarna på Coop och IKEA. Jag ställer mig snällt i ledet min tid kommer. Jag har fått några hundvänner via en facebookgrupp. Promenad på tu man hand ute i friska luften gör gott.
Vad som ska hända med samhället nu är svårt att säga. Att ha sina nära och kära långt bort är lite tuffare än vanligt dessa tider. Jag är ingen telefonmänniska men jag tränar på mina digitala kontakter. Jag tycker om att lära känna nya människor men vissa stunder kräver ett samtal med någon som känner mig väl. Idag var en sån dag. Jag satt med en obligatorisk webbutbildning på jobbet som aldrig ville ta slut. Ämnet var saker som var fullt bekanta och inte särskilt intressanta. Dagen innan hade vi haft en första konflikt i arbetsgruppen. Flera nya och en grupp där alla ska hitta sina roller. En bunt fantastiska människor som alla är olika och så jag med min energi på det. Smekmånaden fick sig en liten käftsmäll och jag var rätt påverkad av det hela dagen. Så satt jag där under mina rosa väggar och gjorde denna skypeutbildning i en stad som fortfarande är rätt ny för mig och där de flesta sociala kontakter är på paus. Utbildningen som radade upp den ena självklarheten efter den andra framför mina ögon fick mig till slut att börja gråta. Det var en skön känsla och jag lät det komma. Jag grät över att jag tagit mig hela vägen hit för att göra något som var så självklart och ointressant. Jag ska nämna att utbildningen handlade om att hålla ett planeringssamtal och de digitala verktygen kring det. Jag grät över att jag endast hunnit skrapa på ytan i mina sociala kontakter. Jag grät över de vänner jag lämnat på jobb och privatliv. Jag grät över det dödsbesked som jag fått av tidigare kollegor gällande en tidigare arbetskamrat. Jag grät över att jag var jag och över att jag efter ett år av famlande kanske inte helt landat i vart jag vill vara i livet. Sen grät jag över det samhälle som corona skapar. De dödsoffer som det tar med sig i sin framfart. Över alla som förlorar sina jobb, sina livsdrömmar och försörjning. Jag torkade tårarna och kände tacksamhet. Jag hade trots allt ett sammanhang, om än något som höll på att formas. Jag hade ett jobb som jag trivdes med för det mesta och jag utvecklades i arbetsuppgifter som var nya för mig och med diskussioner med kollegor. Jag påminde mig om att jag själv valt denna situation och mindes den rastlöshet som jag upplevt det senaste året. Jag har sökt mig till en för mig svart fläck på kartan och jag ska ge det den tid som krävs för att det ska bli mitt hem. På denna resa har jag trots allt med mig mina närmaste. Jag har Sebastian och jag har Myra. Med torra ögon och något rödrosiga kinder tog jag mig ut på en lunchpromenad med en ny vän och hennes hund. När jag kom tillbaka var webbutbildningen om självklarheter ett minne blått och jag kunde fokusera på mina riktiga arbetsuppgifter inom projektet innan det var dags att ta påskledighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar