Team Lagergrensgatan har sprungit höstmilen. Vilken upplevelse. Vi tog bilen till Jursla där vi sen fick åka en buss som tog oss till starten vid Sörsjön. Det var så mysigt att åka bussen med alla förväntansfulla löpare och se höstens färger glida förbi utanför fönstret.
Det var första gången jag sprang ett lopp som var över sex kilometer. Jag hade inte kollat upp banans dragning i förväg men hörde längs resan att det skulle vara en jobbig backe i mitten. Jag misstänkte att Vrinneviskogen som jag tränat i var ganska snäll jämfört med detta. Så rätt jag skulle ha.
Mitt mål var att ta mig i mål och att springa hela vägen. Tiden var inte det viktigaste och jag tänkte att jag skulle fokusera på att spara mina krafter hela vägen in i mål. När loppet väl satte igång märkte jag att jag sögs med i det hela så min plan att springa väldigt långsamt sprack rätt snabbt. Jag höll dock ett ganska behagligt tempo och sprang på sex minuter per kilometer de första fem kilotetrarna. Sen kom den kuperade terrängen och backen alla pratat om. Den var inte nådig men jag sprang faktiskt hela vägen upp.
Väl uppe hade jag inte mycket lungkapacitet kvar men jag slutade inte springa hur trött jag än var. Där i skogen var det blötare och kladdigare än någonsin. En fick kryssa mellan vattenpölar, lerbad och hala rötter och stenar. Jag hade börjat springa med ett väsande ljud. Det var mitt pannben som talade till mig nu. Gör detta klart hur jobbigt det än är. Jag sprang om rätt mycket folk som gett upp och börjat gå både i backen och den kladdiga skogen.
Till slut tog denna del av skogen slut och jag sprang de sista två kilometrarna på grusväg som bitvis var mjukare än grusgången hemma i stugan. Det var inte en dans på rosor det heller men jag sprang och jag sprang dessa två kilometer som aldrig ville ta slut. Trehundra meter innan målet kom ytterligare en uppförsbacke och sen en timme, fem minuter och 27 sekunder efter att jag passerat startlinjen var jag i mål. Jag hade sprungit mitt livs längsta lopp och jag sprang hela vägen, bortsett från att jag stannade en sekund för att dricka vatten och tre sekunder för att knyta skon.
Det var första gången jag sprang ett lopp som var över sex kilometer. Jag hade inte kollat upp banans dragning i förväg men hörde längs resan att det skulle vara en jobbig backe i mitten. Jag misstänkte att Vrinneviskogen som jag tränat i var ganska snäll jämfört med detta. Så rätt jag skulle ha.
Mitt mål var att ta mig i mål och att springa hela vägen. Tiden var inte det viktigaste och jag tänkte att jag skulle fokusera på att spara mina krafter hela vägen in i mål. När loppet väl satte igång märkte jag att jag sögs med i det hela så min plan att springa väldigt långsamt sprack rätt snabbt. Jag höll dock ett ganska behagligt tempo och sprang på sex minuter per kilometer de första fem kilotetrarna. Sen kom den kuperade terrängen och backen alla pratat om. Den var inte nådig men jag sprang faktiskt hela vägen upp.
Väl uppe hade jag inte mycket lungkapacitet kvar men jag slutade inte springa hur trött jag än var. Där i skogen var det blötare och kladdigare än någonsin. En fick kryssa mellan vattenpölar, lerbad och hala rötter och stenar. Jag hade börjat springa med ett väsande ljud. Det var mitt pannben som talade till mig nu. Gör detta klart hur jobbigt det än är. Jag sprang om rätt mycket folk som gett upp och börjat gå både i backen och den kladdiga skogen.
Till slut tog denna del av skogen slut och jag sprang de sista två kilometrarna på grusväg som bitvis var mjukare än grusgången hemma i stugan. Det var inte en dans på rosor det heller men jag sprang och jag sprang dessa två kilometer som aldrig ville ta slut. Trehundra meter innan målet kom ytterligare en uppförsbacke och sen en timme, fem minuter och 27 sekunder efter att jag passerat startlinjen var jag i mål. Jag hade sprungit mitt livs längsta lopp och jag sprang hela vägen, bortsett från att jag stannade en sekund för att dricka vatten och tre sekunder för att knyta skon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar