Utövar lite självterapi så här på kvällskvisten. Färglägger roliga figurer i en normkritisk målarbok och lyssnar på Abba. Nu har jag jobbat en dryg vecka på mitt nygamla jobb och jag kan säga att smekmånaden är över. Nu är jag i det tillstånd jag trodde att jag skulle hamna i. Arg, ledsen och frustrerad. Allt i sin ordning. Jag var förberedd på detta.
Veckan av smekmånad var fantastiskt. Att komma tillbaka till arbetsplatsen och träffa alla kollegor. En hel drös med underbara människor att prata med under luncher och fikaraster. Arbetsuppgifterna var som de var. Mycket som jag kände igen men saker som jag inte gjort på väldigt länge och som jag aldrig dykt in i på djupet. Nu var det bara att sätta tänderna i allt detta som jag lyckats välja bort i så många år. Rådda i ärenden helt enkelt. Lösa saker åt folk. Ta beslut och göra planeringar. Som tur var har jag kunnat fråga och åter fråga mina kollegor. Arbetsuppgifterna var inte särskilt roliga eller intressanta men samvaron med kollegorna vägde upp det. Och de krångligaste ärendena kunde jag skicka vidare till en annan arbetsgrupp som var experter på det.
Så var det ju mitt i ännu en av många organisationsförändringar de senaste åren som jag kom tillbaka till. Det tillstånd jag arbetar i nu är en väntan och en parantes till något nytt. Det första jag fick göra när jag kom tillbaka var att välja. Jag konstaterade ganska snabbt att det inte var något alternativ som intresserade mig speciellt mycket men det fanns alternativ som passade mig bättre och sämre. Och det fanns alternativ som jag lockades mer och mindre av. Så jag valde och jag lämnade in. Så tänkte jag att det blir nog bra hur det än blir. I slutändan handlar det mest om att trycka på en knapp iallafall. Antingen jobbar jag med att ta beslut om utbildningar, eller praktik eller att ta beslut om arbetsprövningar vilket jag inte tänkte fanns på kartan att jag skulle göra eftersom det var mitt sista val och det jag är minst bra på.
När jag tänker efter kan jag nog ha råkat säga detta lite skämtsamt till en chef att i slutändan är det bara att trycka på en knapp så alla alternativ är ungefär desamma. Och till en annan chef kan jag lite likgiltigt innan jag kom tillbaka ha svarat på frågan vad jag vill jobba med "det spelar nog ingen roll, jag kan jobba där jag behövs". Av samma chef fick jag sedan veta att jag placerades där jag behövdes men att de höll på att förändra organisationen och att jag skulle få möjlighet att välja vart jag ville jobba när jag kom tillbaka.
Nu i efterhand ser jag detta som ett skenlöfte för jag placerades iallafall där jag behövdes. Den likgiltighet som jag svarade med innan jag kom tillbaka fanns inte längre kvar eftersom jag faktiskt hade trivts på jobbet och tyckte att det var långt roligare att komma tillbaka än vad jag hade väntat mig.
Så fick vi alla reda vad vi skulle jobba med och jag fick mitt sistahandsval. Mina närmsta kollegor fick jobba med de de önskat och flera av dem jag hoppats på att få jobba ihop med kommer att jobba tillsammans med andra arbetsuppgifter än mig.
Livet är inte rättvist och jag är glad för mina kollegor. De har kämpat i uppförsbacke länge nu och jag tog en paus från detta så jag får glatt kavla upp ärmarna och hugga in i de ärenden som behöver råddas och redas i lite extra. Glatt är kanske att ta i för jag känner ärligt talat ingen större glädje men jag kommer att göra så gott jag kan ända in i kaklet.
Sen tänker jag också på min kollega från Rädda barnen som brukade säga att det finns en mening med allt. Och jag tror att mening med detta är att ge mig en spark i baken att åter igen ta mig en funderare över vad det faktiskt är jag vill göra. Tanken var ju redan från början att jag inte skulle bli så långlivad på mitt nygamla jobb. Redan efter en vecka så började jag att bo in mig, jag började trias och känna mig bekväm. Det kommer det att bli en ändring på och det var väl egentligen för väl.
Så därför sitter jag här en onsdagkväll och färglägger konstiga figurer i fritt fall. Jag tycker att det ser ut som att de njuter av sin situation och jag ska försöka att följa deras exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar