Dagen då orden kom

Jag ska berätta för er hur det gick till. Som sagt hade jag levt med skrivtorka i månader men bestämde mig en solig vårdag för att det får vara nog. Till min stora lycka bjöd en skrivarglad kompis med mig på ett författarseminarium redan nästkommande dag. Seminariet i sin helhet tillsammans med inspirerande samtal med de vänner jag gick med hjälpte mig att kliva över den hindrande muren. Hur gör man för att komma igång att skriva?

Jo, jag gjorde såhär:

Lördagmorgon. Packa ner block och penna. Öppnar mina ögon för alla intryck som finns omkring mig. Stänger av den målfokuserade hjärnan som har siktet inställt på ett fysiskt mål. Travar iväg till Roslagsbanan som tar mig in till stan. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag tänkte nu samla citat från Stockholms gatu- och lokaltrafikliv. Den friska promenaden och de öppna tankarna fick mig att minnas ett citat jag hört på Roslagsbanan för månader sedan.

Det var ett barn som sagt följande till en person som jag tolkade var dennes mamma:

"Mamma du är en kille, mammakille"

Så fort citatet nu kom till mig stannade jag för att notera det i blocket. Här skulle inga potentiella skrivarstoft få flyga iväg. En vanlig dag då jag varit på väg till jobb eller annat hade en sådan tanke aldrig slagit mig. Att det skulle behöva dröja fram tills nu innan detta fantastiska citat skulle fångas in och bevaras till inspirationsbiblioteket.

Hela kollektivtrafikresan spenderade jag genom att förvandla utvalda delar av det jag såg och hörde till textsnuttar i min skrivbok. Det var en häftig känsla att sitta mitt bland de objekt som jag studerade och skriva ner dem på papper. Som om jag gjorde något hemligt förbjudet på öppen gata utan att bli sedd.

Blocket i min väska hindrar mig från att springa fram. Det får mig att sätta mig på en parkbänk och minnas dofter från min barndom. Det får mig att se skrattvecken under ögonen på dem som sitter bredvid mig på tåget. Det får mig att se livet och påminner mig om att leva det.