En nerblodad kvinna kommer in i mitt kök och frågar vilket badrum hon kan använda. Hennes vita klänning och hennes blonda hår badar i den djupröda saften. En man dyker upp bakom henne med lika röda markeringar på magen och på kinden. Kramar i blod.
En blixt står utanför mitt köksfönster och slungar in ljus med jämna mellanrum.
Det är sådant som händer om man bor i ett sekelskiftshus. Ett hus som ligger ute till försäljning och som upptäcks av fotokonstnärer och filmskapare. De som vill göra konst i originalmiljö. Blommiga tapeter och rött blod. Hallen utanför mitt rum är full av discorök. Jag bor bakom kulisserna. Liv passerar förbi och jag står med öppen mun och bara ser på.
I fredags kväll när jag kom hem var ett annat filmteam på besök. Dörren stod öppen och människor sprang ut och in. Husets värme och trygghet hade vädrats ut. Några stressade människor höll på att packa ihop det sista och kilade sedan iväg. Kvar blev jag i ett tomt hus som brukats av människor jag inte känner. Knarren från deras steg i trappan dröjde sig kvar i timmar efter att de gått. Jag vred om nyckeln i dörren till mitt rum två varv innan jag gick och lade mig. Aldrig kan man så noga veta vem som råkat bli kvar i husets många skrymslen och vrån. När jag vaknade morgonen därpå var allt tyst igen. Nyckeln var dock svår att vrida tillbaka så jag blev kvar ett tag i mitt trygga rum. Utlåst från världen och de surrealistiska scenerna som utspelats innanför mina väggar.
Jag blundar och funderar över hur mycket som fattas innan jag själv blir knasig. Jag undarar varför filmarna hittat in i mitt liv just nu.
Pappa bor på avdelning 95. Vid ett fönster mitt emot hans rum sitter en tjej och skriver. Pappa presenterar henne som författaren. Hon skriver på en bok berättar han. Min dotter är också författare säger pappa. Det är jag. Det glädjer mig att vara författare i pappas ögon. Pappa har sett hur jag skriver. Jag skriver mig förbi de otäcka i livet. Det som jag kan måla med ord blir vackrare än verkligheten. Då är det lättare att förstå det. För några veckor var det pappa som badade i blod. Inte hemma i mitt kök men hemma hos sig. Han hade inte använt teaterblod som kvinnan i mitt kök gjort. Det är historia nu. Jag har skulpterat det i ord. Så fungerar det för mig. Och för tjejen i fönstret. Kanske det också är så för filmarna som springer runt i mitt hus. I så fall är de hjärtligt välkomna tillbaka.
2 kommentarer:
Skulle vara intressant att se något av det som blivit inspelat!
Går att titta på Kobra under våren, de visste dock ej när. Då kommer tre kortfilmer att visas. Sen kommer en fotograf att ha utställning på sin blogg och på en fysisk plats som jag inte vet vart än. Jag hör av mig när jag vet.
Skicka en kommentar