tisdag 29 mars 2011

Att falla

Britta sitter bakom en stor ek och spanar på lejon. Vinden susar i den skimmrande kronan och sätter trädet i gungning så att rötterna knakar och brakar. Något stort flaxar till bakom hennes rygg. Hon vänder sig om och får se skymten av en silvrig Tukan. Sakta smyger hon sig upp för trädets stam för att se vart Tukanen tog vägen. I samma ögonblick passerar ett lejon under hennes fötter. Hon fryser till och ändrar färg på sin fjäderdräkt. Eken omsluter henne och hon blir ett med de tisslande och tasslande ljuden från diverse insekter och småfåglar. Helt stilla är hon, det är knappt så att hon andas. Så griper plötsligt trädet tag om hennes arm. Försiktigt försöker hon ta sig loss men greppet blir hårdare. Lejonet har passerat så flykten är fri. Blodet i armen pulserar och trycket ökar mer och mer. Hon drar med all sin kraft för att få bort armen. Ju mer hon kämpar destå hårdare blir ekens grepp, nu har den fattat tag om hela hennes kropp. Britta skriker och grimasherar. Det drar och sliter i hennes hud. Hennes svett bidlar en forsande flod på marken under henne. Trädet bedövar henne med en lukt av ruttna kemikalier.

Britta slutar kämpa. Hon ger sig hän åt eken.

“Nu kan du komma åt och tvätta under armarna”, säger assistenten på Skogslyckans äldreboende. “Hon har blivit svagare på bara några dagar”

När Britta släppt kontrollen tränger stammen in i henne med en enorm kraft. Svetten blandas med ekens säv och Britta blir kall i hela kroppen. Så lättar greppet och hon faller. Kroppen är fri och kan äntligen andas. Hon landar mjukt på en sovande brunbjörns rygg. Där ligger hon ett tag och känner in björnens djupa andetag.

“Vi får se till att hon får något lugnande innan vi byter på henne till kvällen,” är det sista som sägs innan trädet stänger dörren.

Skogen står åter tyst framför Brittas ögon. Hon återgår till att spana på lejon.

3 kommentarer:

Sofia sa...

Jättebra skrivet. Lite sorgligt men ändå inte... Det är fint.

Sofie sa...

Vilken fantasi. Verkligen finurligt tänkt men, som Sofia skrev, också sorgligt. Känns trovärdigt på något sätt, det kanske är såhär det ser ut i en dements huvud.

Jennie sa...

Denna novel är ett resultat av mina erfarenheter från äldrevården i kombination med att jag blev störd i mitt eget hem en morgon då ett gäng städare kom in och röjde runt i hela huset. Känslan att inte ha kontroll över mitt intima liv fick bli en novel. Nu tackar jag städarna för den upplevelsen och inspirationen ;)