¿Tienen dineros?

Tillbaka i Oñacapac och Saraguro efter nagra underbara dagar i Quito. Var resursperson Asa och Delia som jobbar pa FENOCIN som kommer fran Saraguro var här och hälsade pa för att reda ut läget mellan oss och organisationen. De besökte även vara familjer för att se hur det var där. Vi at alla fem, Asa parkamrat, Asa resursperson, Pepe handledare och Delia hemma hos mig. Det var jätte mysigt och min mamma berättade för dem att de trivs med mig och jag berättade ett jag trivs med dem. Asa resursperson sov ocksa i mitt hus och var förundrad över hur bra jag hade och vad söta smasyskonen var.
Sen kom vi till mötet med handledaren Pepe och viceordförande för FIIS. Den andra studerar och har sällan tid med oss, det är tal om att vi ska byta vid decambers slut. Tydligen hade han blivit vald mest för att han behövde ekonomiskt stöd. Detta möte var mindre tillfredställande. Jag hade förväntat mig att situationen med att vi inte blivit introducerade i organisationen skulle kunna redas ut bara vi fick fa fram vad syftet med var praktik var samt att problemet med att vi inte gjorde sa mycket saker oxksa kunde redas ut bara det lades fram pa bordet av personer som var mer insatta än vi. Dock fick vi bekräftat för oss att det är sa att FIIS är väldigt upptagna just nu med den politiska kampanj de för inför det kommande presidentvalet i landet. Och nej, även om detta är intressant för oss verkar det vara för mycket jobb med att introducera oss i denna. Varan handledare Peppe, som faktiskt är rätt bra under de fa timmar om dagen han lägger ner pa oss, lade ocksa fram att han tyckte det var jobbigt hur han blev bemÑott av andra i organisationen da han kom med oss. "Jaha, kan de inte stödja oss ekonomiskt, da är det ju slöseri med tid och pengar att arbeta med dem"- verkar vara den allmänna inställningen. Förvisso har jag redan kännt pressen av att kunna bidra ekonomiskt men att det var sa han blev bemött i varat sällskap var chockerande. Nej, sa sa vidare välkommen kan jag inte säga att jag känner mig i organisationen. Ända mindre nu efter att fatt höra det direkt fran dem. Viceordförande hade en allmännt irriterad röst när han pratade inför Asa och Delia. Han började med att förklara att vi kan tillföra mycket i arbetet med hälsocentret men kom sedan in pa att de maste skaffa hästar som vi kan rida pa. Da var vi ater bara turister som maste underhallas med tis och pengar osm inte finns.
Men visst finns det ljus i vardagen. Vi har träffat pa endel människor som är intresserade av ett utbyte med oss och det är nu dem vi ska ta kontakt med pa egen hand. Drömmen om att fa en klar bild av vad en organisation i Ecuador jobbar med och hur kan jag kanske lägga pa hyllan men Asa och jag far köra pa med att planera workshops i viktiga ämnen samt kontakverka pa egen hand. Men det jag tycker är mest trist är just att jag kom hit med inställningen att workshops inte är det viktigaste i min praktik här just för att jag inte vill att det ska bli: Väst lär syd lar kursen heter "Lär AV syd". Men ärligt talat vet jag inte om jag hade sa mycket förväntnigar alls och ärligt talat vet jag inte om jag var sa klara över syftet heller därför kan jag heller inte vara sa besviken. Jag far iallfall bo i en underbar familj och lära mig hur livet ser ut för smabönder som bor i Ecuador och det är ju inte fy skam det heller.
Jag har ocksa en helgresa att se fram emot till staden Cuanca för att träffa pa mina underbara vänner jOhanna och Linnéa. Det ska bli underbart att ses igen da det var tyngt att lämna alla fina klasskamrater i Quito.