Där drömmarna var just drömmar

Det blev en vacker och känslofylld resa "hem" till Norrköping. Det riktiga syftet med resan var att skriva på tillträdespapper för försäljningen av min stuga tillsammans med mäklaren och köparna. Men inte kunde jag åka till Östergötland utan att träffa mina vänner så jag bokade träff med några av dem. Egentligen hade jag velat träffa fler men det fick bli så många jag hann med på en helg. Jag är väldigt nöjd med upplägget av denna resa och den hjälp jag fick av mina vänner så att det även blev bra för hundarna.

När jag rullade in i Norrköping med bilen fylldes mina ögon med tårar. Det var inte staden i sig som väckte mina känslor utan minnet av alla fina upplevelser och äventyr som jag har därifrån. Det är mycket som förändrats den senaste tiden med corona och med att Sebastian har börjat på ett jobb där han inte trivs. Det blev så nostalgiskt att komma till en plats där vi var något andra personer. Där vi levde mer. Där drömmarna var just drömmar och där det räckte med det.

Jag torkade tårarna och sen fick jag tre dagars kvalitetstid med några av mina vänner. Hundarna fick följa med på de vackraste av utflykter och jag fick göra något jag inte gjort på länge. Jag fick åka på utflykt i grupp. Samla några vänner och ett par vänner till vännen. Ja vi var utomhus och vi var försiktiga. Oj vad jag trivs med att åka till skogen med ett gäng kompisar. Bara vara, njuta av naturen och som pricken över iet bada i en skogssjö. Till och med Myra hoppade i och simmade självmant. Det har hon varit mer försiktig med sedan hon fick ett krampanfall i vattnet. Nu kände hon sig säkert trygg med hela situationen. Hon hade på sig sin flytväst och blev sugen när jag och Jakob badade. Myra hoppade även från bryggan i Bränntorp när vi åkte dit för att ta adjö av sjön där. Det värmer verkligen mitt hjärta. Så många fina badupplevelser vi har därifrån. Det var där Myra lärde sig att uppskatta ett hopp från bryggan och en uppfriskande simtur tillsammans med mig och Sebastian.

I Linköping fick jag och hundarna träffa min kära vän Sofia som jag pluggat ihop med och bott med i Chile. Sist vi sågs var under ett bastubad med tillhörande vinterbad någon gång i februari. Sen kom flytt och corona och nu fick vi äntligen träffas igen. Vattnet hade blivit några grader varmare och vi några erfarenheter rikare. Redi älskade gården där Sofia hyr ett torp. Han spenderade mycket tid på trappan eller ute på gräsmattan där han sög in sig intryck från katter, barn, vuxna, kor, fåglar och andra liv som fanns på gården. Detta besök fick min längtan ut på landet att växa. Det är bara att börja leta hus till Redisan.

Till vår förra hund Movi köpte jag en bil så att vi skulle kunna ta oss ut i naturen lättare. Till Myra köpte jag en sommarstuga för att kunna spendera mer tid på landet. Till Redi kommer jag kanske att köpa ett hus så att han kan sitta på trappan och filosofera. Movis bil börjar sjunga på sista versen. Myras stuga är nu såld. När Redi fått sitt hus ska Myra få en bättre bil än den Movi fick så att vi kan fortsätta komma ut på roliga äventyr och slipper åka runt med korsdrag på sommaren som vi fått göra denna semester.

Ja det är viktigt att ha lite mål och mening med livet. Jag sa det till min vän Jakob här i helgen att jag har insett att det nog inte spelar så stor roll vart jag bor. Bara jag får möjlighet att utöva mina fritidsintressen i form av någon slags friluftsliv, umgås med mina hundar, få någon form av socialt umgänge ibland och ha ett jobb som känns helt okej. Jag har insett att jag trivs väldigt bra med mina hundar. De berikar mitt liv. Att träffa vänner ibland, både enskilt och i grupp. Det mår jag också väldigt gott av. Och när jag och Sebastian gör mysiga utflykter tillsammans.

När jag kom hem till Gävle kom en släng av sorg över mig igen. Jag var tvungen att gråta några skvättar över allt jag fått uppleva denna helg och de minnen som väckts från ett tidigare liv. Norrköping och Östergötland finns kvar. Vännerna finns kvar men det liv jag och Sebastian levde där och då är nu historia. 

Dagen efter min resa såg jag till att fylla mitt nuvarande liv med hemtrevnad och glädje. Jag fyllde lägenheten med doften av nybakat. Jag och Sebastian kunde njuta av rabarberbullar med kardemumma och vanilj efter en vällagad paj och en sallad gjrd på gröna blad från balkongen. Jag fick välja tvprogram så det blev kvalitetstv på svtplay. Jag hittade en serie om unga personer som levde under andra världskriget. Den var spännande och välgjord. Svt play levererar som så ofta annars och detta gick hem både hos mig och Sebastian. Annars har vi fått ganska olika preferenser vad gäller tv på sista tiden. Annat var det när vi båda såg fram emot ett nytt avsnitt av Sommar med Ernst, Antikrundan, Det rätta virket, Husdrömmar eller Vem bor här? Netflix har på något sätt rört om i grytan av utbud. För mig blir det för mycket att välja på och då kan jag inte välja alls. Jag väljer bara Trädgårdstider på Svt när jag får välja. Sebastian väljer någon konstig rymdserie på Netflix. Då var det på något sätt fint att vi kunde mötas i denna hemska men välgjorda serie om andra världskriget. Less is more har alltid varit mitt måtto när det gäller både radio och tv. Det kommer jag nog alltid att stå fast vid. Men det är väl på något sätt bra att vi är olika. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blivit överraskad ett antal gånger av några riktigt bra filmer på Netflix som Sebastian letat fram.

Två dagar återstår av min semester. Nu börjar dagarna bli mer avslappnande. Behovet av rastningar duggar inte lika tätt och jag får sova hela nätter. Tur att jag har två veckor kvar i augusti, det är då jag ska ha semester på riktigt. Det har iallafall varit så värt att lägga denna tid på en valp. Flocken här hemma har blivit komplett och vi trivs alla så bra med vår minsta familjemedlem. På ett sätt känns det som att han varit en del av familjen alltid. Det är så självklart att det var just han som skulle komma in i vårat liv. Vår lilla rödräv Redisan. Red, Redi och Redis går också bra om en föredrar det. 

Bullbak och tankar som snurrar

Första maj och långhelg igen. Regnet droppar utanför fönstret och jag fick lust att göra pannkakor till frukost. Passade på att köpa gäst när jag var i affären. Nu när vi har ett riktigt kök ska här bakas bullar.

Under långfrukosten pratade jag och Sebastian om hans nya jobb. Det jobb som var den utlösande faktorn till hela denna flytt. Vi hade som många av er vet pratat länge om att flytta. Sebastian hade spanat in detta företag, en tjänst kom ut och han sökte. Det kändes rätt och det kändes bra. Jag stod bredvid och hejjade på. Jag var så sugen på förändring. Jag fick också jobb. Hej och hå. Så bra det blev.

Nu har det gått en månad men jag kan säga att detta var uppenbart redan efter första dagen. Detta företag i Gävle passar inte Sebastian. Det passar inte hans utbildningsnivå, hans ambition och det är inte rätt inriktning på hans kunskapspmråde. En dålig rekryteringen helt enkelt. Företaget är säkert nöjda men det är inte Sebastian. Dessutom har han samma lön som högskoleingenjörerna fast han är nästan nästan klar civilingenjör.

Så till vår konversationen vi pannkakefrukosten. Det slutade med att jag övertalade Sebastian att söka jobb i Stockholm eller Uppsala. Varför hålla i och hålla ut när arbetsuppgifterna är ostimulerande och lönen är låg. Några andra intressanta jobb fanns det inte i Gävle, det hade han redan hunnit kolla upp.

Stockholm har funnits där hela tiden som ett mörkt orosmoln som hägrat i bakgrunden. Finns inga andra alternativ så finns Stockholm. Jag har bott i Stockholm och jag gör det inte igen. Inte frivilligt. Det går jätte bra att pendla säger jag. Det var därför delvis därför vi flyttade. För att Sebastian skulle slippa pendla till Linköping. Ja också var vi ju sugna på förändring. Och det har vi fått. Hela världen är förändrad nu. Det behövde vi inte flytta för att märka.

Det är inte direkt med spänning som jag ser fram emot att se vad det blir av världen, av vårat samhälle efter corona. Men däremot ser jag fram emot med spänning att se hur mitt och Sebastians liv ser ut om ett år, till och med om ett halvår. Kommer det att vara i Uppsala han hittar sitt drömjobb? Kommer han att pendla eller flyttar vi igen? Ännu letar vi efter vårt nya landställe, blir det uppåt eller neråt i landet vi kommer plantera våra morötter och valla runt våra hundar i skogarna? Jag hade nog föreställt mig att frågorna skulle vara färre vid denna tidpunkt men det finns också en charm med att inte veta. Så länge vi inte har svar på vad framtiden har att erbjuda oss så kan allt hända.

Det kom en soffa och det blev en väldigt bra dag

För åtta veckor sedan beställde vi en ny soffa från Mio. Vi var då i Norrköping och vi hade en minnesbild och av hur lägenheten i Gävle såg ut samt ett mäklarprospekt. Vi har hunnit flytta in, vi har målat väggar utifrån en minnesbild av hur soffan vi beställde såg ut. Och vi har suttit på golvet på en madrass när vi slappat i vardagsrummet.

Igår fick jag ett sms om att dagen vi väntat på skulle komma. Synd tänkte jag för det är just på onsdagar som mitt arbetslag samlas för möte och nu i dessa tider är det ingen annan dag i veckan som alla med stor sannolikhet är på plats. Jag hade sett fram emot att träffa mina kollegor men fick meddela dem att jag skulle delta via Skype för att kunna ta emot soffan.

Vi hade också fått ett sms från Mio för flera veckor sedan om att tjänsten inbärning av soffan inte utförs på grund av risk för corona. Därav fick vi istället ett presentkort på 500 kr och jag och Sebastian kliade oss i huvudet samtidigt som vi funderade över hur den skulle komma in i lägenheten. Vi beslutade sedan att Sebastian skulle vara beredd på jobbet och jag skulle ringa hem honom när den väl kom.

Killarna från Mio ringde strax efter nio och innan halv tio stod soffan i vår hall. Det var var helt inställda på att de skulle bära in soffan och jag tackade för det. I efterhand på kvällen när jag och Sebastian flyttade den från hallen till vardagsrummet insåg vi hur tung den var så det hade inte blivit någon lätt match att släpa upp den i lägenheten.

Det bästa med denna historia var att jag hann in till mötet på jobbet så att jag kunde delta live och träffa mina kollegor. Det kändes extra viktigt nu när det inte är långt kvar till jag ska vara borta från jobbet i fem veckor. När jag kommer tillbaka är semestrarna igång. Det kommer inte bli förrän till hösten vi samlas igen, om läget då tillåter att vi går till jobbet så att säga.

En annan sak som är trevligt med att vara på jobbet, förutom att träffa kollegor, är att det är skönt att komma hem. Idag när jag kom hem åkte jag och Myra upp till en skog som ligger ett par kilometer bort. Gavlehov heter den. Det är vårat nya Vrinnevi, då förstår ni som känner till Norrköping.

I Gavlehov lade jag ut lite doftgömmor i skogen åt Myra och sen tog vi en promenad. Luften var kall och solen kämpade sig fram genom träden. Det var en riktigt fin kväll både för promenad och för nosträning i skogen. Myra fick göra ett antal sök efter promenaden så hon var riktigt nöjd och trött när vi kom hem. Jag fick prova nya födelsedagshalspandet tillsammans med hennes nosarbetssele och de matchade riktigt bra. Nu både syns hon bra i skogen och är snygg som den stjärna hon är.

På kvällen monterade vi ihop soffan och provsatt den. Den blev väl godkänd av oss alla. Det slog mig när vi satt där och tittade på tv att vi köpt en för liten soffa. Det var jag, Sebastian och Myra, sen var soffan full. Det vill till att Myra och valpen blir riktigt bra vänner så att de kan ligga nära varandra. Vi får se hur det blir.

I det stora hela blev detta en riktigt fin dag. Vi fick en soffa och den kom hela vägen in i hallen, jag fick träffa mina kollegor och sen fick jag komma hem och kunde ta ut min hund på en rolig skogsaktivitet. Snart är det långhelg och fler äventyr väntar.

Cykling, bastu och godis i sängen

Det blev en riktigt härlig söndag. Värmen kom tillbaka över en dag och solen höll sig framme rätt så ofta. Den största skillnaden från senaste tiden är att det inte blåste någon kall vind.

På förmiddagen spårade jag och Myra tillsammans med Theres och Skilla. Det var trevligt även denna gång och Myra går bra i spåret. Lite snabb är hon sprang föbi några pinnar men burkarna med gott hittade hon minsann och fick sin belöning direkt i spåret.

När vi kom hem efter tre timmar i skiogen hade Sebastian förberett en sallad till lunch. Vi hade bestämt att vi skulle cykla på eftermiddagen men för att orka med det var vi tvungna att ta en paus efter lunch. Vi kokade the och lade oss i sängen där vi drack the och åt godis. Det kändes härligt och busigt att ligga i sängen och tugga på sega kolor och choklad som blivit kvar från påskfirandet.

Myra fick stanna hemma när jag och Sebastian cyklade de fem kilometrarna till Skidstavallens stigområde. Där blev vi positivt överraskade över den fem kilometersrunda av blå lite lagom svår stig som vi tog. När vi kommit runt stannade vi till vid en rastplats där solen låg på och njöt av att ljuset kommit tillbaka.

När vi kom hem hämtade vi Myra och cyklade över Boulongeskogen, som egentligen är en park, till en lokal krog där vi köpte stenungsbakad pizza. Myra var helnöjd över att få följa med och glömde direkt att vi svikit henne tidigare. Efter pizzan blev det bastu och sen tog vi kväller och kommer garanterat att somna ovaggade alla tre.

Är Myra med?

Är Myra med är något vi ofta frågar och svaret är alltid ja. Myra springer aldrig ifrån oss. Men vad händer när husse cyklar ifrån Myra? Är Myra med dig frågade jag Sebastian när lite långsammare jag hunnit ikapp honom på stigen. Nej hon är inte med mig hon är väl med dig. För första gången på fyra år tappade vi nu bort vår hund i skogen. Vi fick helt enkelt cykla tillbaka och leta.

Vi hade kommit till Högbo bruk för att utforska deras MTB bana. Glatt överraskade över omgivningarna och fina cykelstigar i olika svårighetsgrader tog vi oss an en slinga. Vi valde en röd och den var i partier på gränsen för stökig för mig så jag tig det lite lugnare och sa till Sebastian att han kunde cykla före mig så han slapp stanna när jag fastnade på en sten. Han drog iväg och jag såg honom inte. Myra sprang som hon alltid göra nära och strax bakom mig. När husse varit borta för länge såg jag hur Myra swishade förbi mig som en svart raket och jag hann inte stoppa henne trots att jag tyckte att hon valde fel stig. 

Jag fortsatte att kömpa över mina stenar i långsam takt. Helt varm i kläderna hade jag inte blivit sedan sesongen startade. När jag en stund senare kom ifatt Sebastian såg jag rätt snart att han var ensam men jag var iallafall tvungen att fråga. Ingen Myra så långt ögat kunde nå. Vi vände om och tog en paralell stig tillbaka. Frågade ett par vi mötte om de sett en svart hund men nej. Jag hann bli lite rädd och funderade hur långt Myra skulle kunna springa i paniken över att ha kommit bort. Vi hann rulla en liten bit och ropade hela tiden när vi länge bort på stigen såg ett annat par som höll i Myra. 

Tack och lov var Myra inte borta särskilt länge och hon befann sig rätt nära där jag sist såg henne. Paret som tagit sig an Myra hade sett henne stå förvirrad i skogen och titta sig omkring. Det var tur att hon höll sig nära platsen där vi tappade bort henne. Vilken lättnad det var att hon kom tillbaka.

Cykelturen fortsatte och vi hade lärt oss en läxa. Ska Myra vara med måste vi hålla ihop. Det för vår, Myras och med hänsyn till folk omkring oss. Det går inte att cykla med Myra kopplad men så länge vi är samlade är hennes mentala koppel på.

Resten av turen blev en ren njutning. Vi fortsatte på blåa stigar som är mer lättcyklade och med bättre flyt, för den delen inte tråkiga. Det blev fika vid ett vattendrag och blå stig hem med inslag av röd som iallafall gick att cykla. Vi tog även ett par vändor i teknikbanan på slutet. Jag och Sebastian kände båda att vi har hittat rätt. Tack för att vi flyttat sa han till mig under turen. Jag har många gånger svutit över alla svårcyklade stigar kring Kolmården där jag ramlat jag vet inte hur många gånger över stock och sten och i nedförsbackar. Det fanns som sagt svårare delar här med men jag fick verkligen uppleva njutningen av stigcykling. Högbo MTB arena, vi kommer att komma tillbaka igen och igen.

Mycket skruvande i påsk

Det blir en lugn påsk i år tänkte jag. Sebastian skulle skriva på sin rapport för att bli klar med sina studier och jag skulle ligga på balkongen och läsa en bok. Jag skulle nog behöva aktivera mig lite tänkte jag och så tänkte Sebastian också så vi sa att vi tar även en cykeltur eller två. Jag tror att jag läste bok i ungefär en timme och Sebastian skrev ungefär lika länge på sin rapport. Men vilken fin påskhelg vi fick. Rådet till allmänheten var att umgås med de närmaste och det har vi verkligen gjort, Jag, Sebastian och Myra har träffats i princip hela helgen. Vi har ätit påsklunch ihop, långfrukost och läst morgontidningen fram till lunch. Sen har vi varit två vändor till IKEA och handlat lampa och spegel till hallen samt hyllor till våra förråd. Vi har tillsammans skruvat över hundra skruvar för hand när vi monterat hyllorna. När vi sedan skulle skruva upp några korkar i källaren kom Sebastian på att vi kunde dra skruvar med slagborren han köpt, den var ju också en skruvdragare. Många skruvar blev det men vad nöjda vi är med resultatet. Att få ordning i källaren så att vi kan ställa undan grejer och även lättare få fram saker därifrån var en milstolpe. Nu slipper vi kliva över verktyg och lådor inne i lägenheten. Och tänk vad mycket en lampa i hallen kan göra för känslan när en kommer in. Jag har trivts i lägenhet innan men nu trivs jag ännu mer.

När jag och Sebastian höll på att bära grejer ner i källaren träffade vi på vår granne mitt emot. Det dröjde en månad innan vi sprang på varandra men nu gjorde vi det. Vi hälsade på avstånd och så blev vi stående i trappen en bra stund och pratade med varandra. En mycket trevlig dam som tyckte om djur. Hon sa att hon sett att vi bor med en till. Ja det stämmer så jag och öppnade dörren så att Myra fick hälsa. De blev kompisar direkt. Myra hoppade ett par gånger för att få närkontakt med ansiktet men sen stod hon länge lugnt och sitta och lutade sig mot vår granne som klappade Myra över kroppen. Vår nya granne sa att när allt med Corona är över så ska hon bjuda in oss på fika. Det tackade vi för och sa att vi kommer att göra det samma, då har vi också fått ännu mer ordning i lägenheten. För ett par dagar sedan hälsade jag på grannen ovanför, på avstånd så klart, när han kom ner med sin landsvägscykel och skulle ta en tur. Det känns kul att börja få en blid av vilka som bor i huset och de jag pratat med hittills verkar trevliga. 

Vi har inte bara skruvat hyllor, nött på varandra och hälsat på våra grannar. Jag och Myra har varit ute på två äventyr och ägnat oss åt hundträning. På skärtorsdagen blev vi medbjudna till skogen för att lägga spår tillsammans med Therese med familj. Det blev en väldigt fin tur med vandring och fika medans spåren låg till sig och sen var det roligt att se både Myra och Thereses kelpie Skilla när de spårade. Jag har alltid tänkt att det är bökigt att lägga spår men nu när vi var ute tyckte jag att det var kul både att lägga spåret och att gå det. Myra jobbade på riktigt bra även fast hon var ovan och blev tvungen att stanna till några gånger och fundera vad det var hon egentligen höll på med. Eftersom vi uteslutande kört nose work de senaste åren var hon uppe och nosade på trädstammen på ett par träd mot slutet av spåret. Då hade hon säkert börjat bli lite trött och spåret hade legat en bra stund så jag antar att hon inte var helt säker på vad hon skulle göra. Men i början gick hon väldigt självsäkert genom skogen och hittade både pinnar och leksaker i spåret. Idag när vi gjorde iordning i källaren hittade jag på spårlinan och lite andra saker. Nu ser jag fram emot att komma ut i skogen igen med mina nya spårvänner och lägga nya spår samt se hur Myra utvecklas även i denna sport.

På påskafton tog jag med mig Sebastian och Myra på en cykeltur med MTB i samma skog som vi spårat i. Det fanns många fina stigar där och det var roligt att testa dem med cykel. Vissa sträckor gick väldigt fint att cykla och andra var svårare så då fick vi ta till den beprövade metoden 'hike and bike' det vill säga vandra med cykel. Det är jag ganska van vid jag som bott nära Kolmårdens branter så jag upplever att skogarna kring Gävle är något snällare för cykling även fast de kan vara rätt steniga på sina sällen.

På påskdagen åkte jag och Myra iväg till Järbro där vi anmält oss till en inofficiell tävling i nosework.  Det var en riktigt trevlig listen tillställning. Bodil som höll i tävlingen hade organiserat de hela bra och anpassat efter Corona. Vi var en liten grupp som tävlade på förmiddagen och ingen väntade på prisutdelning så en åkte hem när en var klar. När vi väntade på vår tur stod vi alla på behörigt avstånd från varandra på parkeringen. Det fanns ändå möjlighet att prata med varandra och vi hade en trevlig stund även fast blåsten uppe på kullen där hembyggdsgården låg var riktigt kall. När det närmade sig vår tur tog jag fram Myra ur bilen, tog på selen och värmde upp genom att lägga ut lite godis som hon fick nosa rätt på och så hade Bodil förberett några kartonger som hundarna kunde värma upp vid. Myra hade även möjlighet att häst på de övriga mänskliga tävlande som stod och väntade och gärna klappade hund men hon var så redo att börja arbeta så hon såg inga människor då. Med selen på och i hundträningsmiljö går Myra in i en egen arbetsbubbla. 

Myra och jag såg till att ha kul under vår första tävling. Jag hade senast gått en tävlingsinriktad nose work kurs i Norrköping som var inomhus så jag var inte alls säker på om Myra skulle ta hem ett enda sök i dessa omständigheter. Utomhus i ny miljö och med en del vind. Dock visste jag att Myra är säker på doften och brukar vara snabb. Bara jag är lugn, tydlig och ger henne det utrymme hon behöver när hon söker så kan jag inte göra mer för att hon ska lyckas. Så fick det bli och vad fint Myra jobbade. Vi fick extra beröm för bra samarbete och att Myra sökt fint och självständigt. Snabb var hon också på flera av söken. Det sista tog hon inte och det var svårare, doften låg lite lågt och under så hon hade behövt gå ner mer huvudet och sen upp med nosen under baksidan av fyrhjulingen. Hon var där nära och nosade och tjuvmarkerade men jag ville att hon skulle markera igen för att vara säker vilket hon inte gjorde så jag lät tiden rinna ut och efteråt fick jag bekräftat att hon inte varit på den så det var tur att jag själv faktiskt hade is i magen och inte sa markerad på en gång. 

Den finaste markeringen Myra gjorde under denna tävling var den på släpkärran. Den hittade hon efter knappa 27 sekunder. Hon hade gått runt halva släpet och stannade till vid ena kortsidan på släpet där hon doftade lite mer. Så slank nosen in under fästet på släpet där det ska kopplas i dragkroken. När nosen varit där inne tittade Myra på mig och så backade hon ett par steg samtidigt som hon skällde till. Jag var rätt säker på att hon hittat den men ville att hon skulle gå på den igen vilket hon gjorde. Jag sade markerad och det var rätt. 

Det är något speciellt med att få se sin hund arbeta och utvecklas. Jag älskar Myra i allt vi gör om det är så att vi ligger och myser i sängen, leker med en pinne i parken eller cyklar i skogen. När vi jobbar tillsammans i en sport där hon får använda sina sinnen som bara en hund kan då utvecklas vår relation ännu mer. Jag tycker att det är så häftigt att se att Myra som kan vara busig, okoncentrerad, slarvig, snabb och omotiverad att hon helt och hållet väljer att gå in i något med full koncentration och inte ger upp förrän hon klarat det, eller tiden gått ut. Det är häftigt. Myra är häftig. Har jag satt att jag älskar Myra. Det gör jag.

Det var lite om min påsk. Så mycket läsande och slappande blev det som sagt inte men jag är väldigt glad för de äventyr vi kom ut på och att jag fått socialt coronaanpassat umgänge tack vare hundträningen. Och att det blivit ordning i källaren. Vilken lättnad. Tack för denna helg. Tack och god natt.

Myra och hennes kompis Skilla

Vandring och fika medans spåren låg till sig

Spår i skogen på skärtorsdagen

Cykeltur på påskafton

Fina cykelstigar i Norrlandet

Påsklunch för två

Inofficiell noseworktävling på påskdagen

Domaren Bodil visar de fyra sökområdena, här syns påskriset som var sökområde ett

Påskäggen på marken var sökområde två

Släpkärran var sökområde tre

Det svåraste söket kom sist, fyrhjulingen 

Myra klarade tre av fyra sök och jobbade på jätte fint

Annandag påsk. I hallen har vi fått upp en spegel

Och en lampa

Första tavlan på plats

Hyllor till källaren har vi skruvat och ett par vändor till IKEA blev det

Lampan i köket har kommit upp men den ska hängas om på sikt

Nu har vi packat upp de sista kartongerna och ställt ner saker i plastlådor på hyllorna i källaren

Vardagsrummet blev stort igen. Än väntar vi på fler möbler till vardagsrummet