Fritt fall

Utövar lite självterapi så här på kvällskvisten. Färglägger roliga figurer i en normkritisk målarbok och lyssnar på Abba.  Nu har jag jobbat en dryg vecka på mitt nygamla jobb och jag kan säga att smekmånaden är över. Nu är jag i det tillstånd jag trodde att jag skulle hamna i. Arg, ledsen och frustrerad. Allt i sin ordning. Jag var förberedd på detta. 

Veckan av smekmånad var fantastiskt. Att komma tillbaka till arbetsplatsen och träffa alla kollegor. En hel drös med underbara människor att prata med under luncher och fikaraster. Arbetsuppgifterna var som de var. Mycket som jag kände igen men saker som jag inte gjort på väldigt länge och som jag aldrig dykt in i på djupet. Nu var det bara att sätta tänderna i allt detta som jag lyckats välja bort i så många år. Rådda i ärenden helt enkelt. Lösa saker åt folk. Ta beslut och göra planeringar. Som tur var har jag kunnat fråga och åter fråga mina kollegor. Arbetsuppgifterna var inte särskilt roliga eller intressanta men samvaron med kollegorna vägde upp det. Och de krångligaste ärendena kunde jag skicka vidare till en annan arbetsgrupp som var experter på det.

Så var det ju mitt i ännu en av många organisationsförändringar de senaste åren som jag kom tillbaka till. Det tillstånd jag arbetar i nu är en väntan och en parantes till något nytt. Det första jag fick göra när jag kom tillbaka var att välja. Jag konstaterade ganska snabbt att det inte var något alternativ som intresserade mig speciellt mycket men det fanns alternativ som passade mig bättre och sämre. Och det fanns alternativ som jag lockades mer och mindre av. Så jag valde och jag lämnade in. Så tänkte jag att det blir nog bra hur det än blir. I slutändan handlar det mest om att trycka på en knapp iallafall. Antingen jobbar jag med att ta beslut om utbildningar, eller praktik eller att ta beslut om arbetsprövningar vilket jag inte tänkte fanns på kartan att jag skulle göra eftersom det var mitt sista val och det jag är minst bra på.

När jag tänker efter kan jag nog ha råkat säga detta lite skämtsamt till en chef att i slutändan är det bara att trycka på en knapp så alla alternativ är ungefär desamma. Och till en annan chef kan jag lite likgiltigt innan jag kom tillbaka ha svarat på frågan vad jag vill jobba med "det spelar nog ingen roll, jag kan jobba där jag behövs". Av samma chef fick jag sedan veta att jag placerades där jag behövdes men att de höll på att förändra organisationen och att jag skulle få möjlighet att välja vart jag ville jobba när jag kom tillbaka. 

Nu i efterhand ser jag detta som ett skenlöfte för jag placerades iallafall där jag behövdes. Den likgiltighet som jag svarade med innan jag kom tillbaka fanns inte längre kvar eftersom jag faktiskt hade trivts på jobbet och tyckte att det var långt roligare att komma tillbaka än vad jag hade väntat mig.

Så fick vi alla reda vad vi skulle jobba med och jag fick mitt sistahandsval. Mina närmsta kollegor fick jobba med de de önskat och flera av dem jag hoppats på att få jobba ihop med kommer att jobba tillsammans med andra arbetsuppgifter än mig.

Livet är inte rättvist och jag är glad för mina kollegor. De har kämpat i uppförsbacke länge nu och jag tog en paus från detta så jag får glatt kavla upp ärmarna och hugga in i de ärenden som behöver råddas och redas i lite extra. Glatt är kanske att ta i för jag känner ärligt talat ingen större glädje men jag kommer att göra så gott jag kan ända in i kaklet. 

Sen tänker jag också på min kollega från Rädda barnen som brukade säga att det finns en mening med allt. Och jag tror att mening med detta är att ge mig en spark i baken att åter igen ta mig en funderare över vad det faktiskt är jag vill göra. Tanken var ju redan från början att jag inte skulle bli så långlivad på mitt nygamla jobb. Redan efter en vecka så började jag att bo in mig, jag började trias och känna mig bekväm. Det kommer det att bli en ändring på och det var väl egentligen för väl.

Så därför sitter jag här en onsdagkväll och färglägger konstiga figurer i fritt fall. Jag tycker att det ser ut som att de njuter av sin situation och jag ska försöka att följa deras exempel.

Friluftliv utanför tomtgränsen

Idag har vi varit ute hela dagen, från klockan nio till sex. Först var det städdag och då ska alla grannar samlas i lag utifrån vilka gator de bor på. Jag och Sebastian gick ihop med våra grannar och det blev vi och två gubbar. De koncentrerade sig på en häck och vi tog och rensade sly vid bäcken bakom vår tomt. Så kom de föbi och kallade på oss för kaffe samt lunch då vi grillade burgare och korv. Det var riktigt trevligt att hänga med grannarna och prata om det ena och det andra om tidigare ägare till vår stuga och om området. Den ena gubben sa att han trivs så bra här i Bränntorp för att alla pratar med varandra. Det kan jag hålla med om. Innan vi sa hejdå när vi var klara bjöd han in oss att titta förbi i han och hans frus stuga nästa gång vi var ute med hunden.

Så tog vi en sväng till Rejmyre för att uträtta ett par ärenden. Efter det gick vi förbi höstmarknaden som hölls vid kiosken och köpte lite mat och grönsaker av de grannar som srod och sålde. Sas och Uno kom förbi och ville hänga med oss samt göra upp eld. Vi hade ingen bra plats på tomten att elda på så vi byggde en eldstad och några bänkar precis bakom tomten. Det blev en mysigt plats som jag hoppas att vi kommer nyttja flera gånger. Det var inte fel alls att vara precis utanför tomtgränsen för att utöva friluftsliv. Så nära till bekvämligheter men ändå i naturen.

Myra fick ingen ordentlig promenad idag men hon har följt oss då vi rensat sly, gått och dragit på pinnar, lekt med grannens hund och varit med och eldat. Hon var minst lika trött som jag och Sebastian när vi åter gick in i stugvärmen efter denna händelserika och sociala dag.

Digital förvirring

I fredags eftermiddag lämnade jag tillbaka min jobbmobil tillsammans med dator och den sista dokumentationen till min chef på Rädda barnen. Telefonen fabriksåterställdes och alla appar rensades bort. Så spenderade jag helgen utan telefon. Ja jag är av den sorten som gärna sparar in de tusenlapparna som en egen telefon skulle ha kostat så jag äger ingen. Det är också mer miljövänligt att nyttja en telefon istället för två.

Sociala medier kom jag åt via en gammal Mac som jag bytt till mug av min syster ex. Bytet han fick av mig var Sebastians gamla långfärdsskridskor. Ni ser jag lägger inga stora pengar på teknik. Och för det mesta har det funkat bra att göra så här men byter en jobb lite för ofta kan det bli krångligt. Det mobila bank IDet som jag så snyggt installerat på jobbtelefonen jag lämnade tillbaka i fredags försvann med den. Likaså alla mina kontakter och foton jag inte orkade spara ner på en hårddisk som jag aldrig tittar på ändå.

Så blev det måndag och jag fick en ny telefon på nygamla jobbet. Allt frid och fröjd. Det är samma modell jag hade innan jag gick på tjänstledighet och samna 010-nummer. Men så fick jag ett sms från Telia och där stod det ett annat nummer än det jag hade sist. Nu rådde det en viss förvirring. Jag var så säker på att mitt gamla mobilnummer skulle hänga med så jag förnekade informationen i smset in i det sista. Prio ett var dock att få igång google kontot så att jag kunde starta upp den nya telefonen med de inställningar och kontakter jag hade sist. Telefonerna löser nämnligen åt dig bara du kan logga in på ditt google konto. Så blev det med telefonen jag fick från Rädda barnen. Eftersom jag hade haft en.Samsung tidigare fick jag till och med upp den skärmbild jag haft sist, en söt bild på Movi och Myra.

Så långt så väl. Men så var det så att jag för ett antal månader sedan bytt mitt google lösenord och jag hade ingen aning om vad det nya var. Jag loggade ju aldrig in eftersom jag alltid varit inloggad på de enheter jag använt. Jag försökte återställa lösenordet och Google frågade mig om de kunde skicka sms till numret hag hade uppgett. Det gick ju så klart inte eftersom jag inte har den telefonen kvar. Så frågade Google om de kunde skicka ett mail till min jobbmail men det kom dock aldrig fram. Sen sa Google att de skulle återkomma till mig om tre till fem dagar.

Jag var temporärt utestängd till mitt Google konto. Och med det också utestängd från all möjlighet att ladda ner appar, allt från Facebook till mobilt bank ID och swish. Jag lät detta problem vara samtidigt som jag kände att det hängde som en tyngd över mina axlar. Jag har aldrig förr reflekterat över hur stort mitt beroende av digitala medier är inte bara till socialt nöje utan även till praktiska saker. Medans jag grunnade över detta lät jag en kollega ringa upp min arbetsmobil och farhågan att jag fått ett annat nummer stämde. 

Väl hemma var min privata dator inloggad på Google kontot så där hade jag fri tillgång till mail, blogg och annat. Jag försökte mig på att ändra lösenordet men då krävdes så klart mitt gamla lösenord och skrev jag att jag glömt det kom frågan om mobil och alternativ mail upp igen. Jag lyckades iallafall få iväg en ansökan om att återställa Google kontot efter ett antal försök. Det skulle dröja sex till tolv timmar pga säkerhet att få en länk via mailen med instruktioner.

När jag morgonen därefter öppnade inkorgen hade jag fått ett mail. Jag började klicka ivrigt och vips hade jag bytt lösenord utan att veta att jag gjort det och utan att ha någon aning om vilket lösenord jag valt. Det var något förifyllt som knappt syntes och som jag trodde var ett förslag på hur det skulle kunna se ut. Det var bara att skicka iväg en ny ansökan om återställning av Google kontot och vänta ytterligare sex till tolv timmar. 

Nästa gång jag fick samma mail ropade jag in Sebastian. Nu fick han sitta bredvid mig och det skulle inte bli fort och fel. Vi kom åter till det förifyllda lösenordet och det var faktiskt inte helt uppenbart hur jag skulle få bort det och skriva in mitt eget. Inte heller hade jag kunnat använda det då hela inte syntes. När vi klickat klart och jag äntligen fått in mitt nya lösenord som jag sedan skrev ner öppnades den digitala världen framför mina ögon igen.

Jag kunde ladda ner vilken app jag ville på min jobbmobil. Jag ringde ica banken och installerade mobilt bank ID. Helt plötsligt kändes det som att mitt liv fått tillbaka kontroll och riktning. Enkelheten i att kunna ladda upp en bild från telefonen till bloggen eller instagram utan att behöva skicka den till Sebastians telefon. Jag har vaknat upp ur en digital förvirring som varat i flera dagar och det känns jätte skönt.

Nu kan det vara en relevant fråga att ställa sig om jag fått något annat gjort under dessa dagar än att apatiskt gå runt med en knappt bruklig telefon i handen. Och ja det har jag. Jag har landat på mitt nygamla jobb och hälsat på massor av fina kollegor. Förutom varma kramar har jag också fått en inblick i vad som hänt sedan sist och vart vi är på väg. Jag har varit nere i vårt kundtorg två tvåtimmarspass och hälpt kunder vid datorerna. Där har jag kunnat känna igen mig i deras tillstånd av digital förvirring så jag har verkligen försökt att vara tålmodig och pedagogisk när jag visat hur de ska klicka. Jag har sakta men säkert satt mig in i nya och gamla administrativa rutiner för att kunna ha koll på de ärenden jag ansvarar för. Eftersom jag har så fina kollegor har den biten varit det minsta problemet.

Bilderna jag lagt upp visar utsikten från min kontorsplats och den inredning jag boat in mig med. Jag trivs väldigt bra där jag sitter nu men det kommer snart en omorganisation så jag kommer nog behöva flytta. Så länge kommer jag njuta av utsikten och sällskapet.

Myra hos hundmassören

Idag fick Myra komma till Ywonne som är hundmassör på Hippofisica. Jag bokade in en genomgång av Myra för att kolla om hennes muskler är okej då hon rör sig så mycket. Jag vet själv när jag stretchat henne att hon känns lite stel på vissa ställen. Ywonne gjorde en ordentlig genomgång då hon kände och klämde på Myra samt kollade rörligheten genom att sträcka ut hennes muskler. Hon var lite stel i ländryggen och höftböjaren. Precis som sin matte. Det är ju inte konstigt att vi drar på oss samma krämpor då vi utför samma typ av fysisk aktivitet.

Myra fick ligga ner på sidan på madrassen och ta emot en djupvågsbehandling då Ywonne körde en vibrerande maskin med en kula på över musklerna på Myras kropp. Myra låg helt stilla och tog emot behandlingen, ibland blev ögonblicket extra tunga. Det verkade som att hon tyckte att det var skönt och avslappnande.

Efter femtio minuter var vi klara med allt så det blev en ordentlig genomgång. Myra var glad som vanligt och gick runt och viftade på svansen. Nu har vi fått i läxa att stretcha Myra efter varje hårdare fysisk aktivitet och så rekommenderas vi komma tillbaka en gång i halvåret för att bibehålla smidighet och mjuka muskler. Det ska vi nog klara av.

Efter behandlingen fick Myra åka hem och vila medans jag, Sebastian och Sas åkte till Vrinneviskogen för att träna inför höstmilen. Det var en utmaning för mig att dra iväg och springa efter att det mörknat men när vi väl kommit igång var det skönt som alltid. 

Ambivalens

Ambivalens är ett tillstånd av att ha samtida, motstridiga känslor för en person eller en sak. I mitt fall en fysisk plats och en situation. 

De senaste dagarna har varit väldigt intensiva och väldigt spännande. I onsdags fick jag reda på vad jag ska jobba med första tiden på mitt gamla jobb. Det var en mindre chock för hjärnan att smälta den informationen även fast den var helt väntad. Jag gick hem och kastade i mig några nävar nötter och torkad frukt. Sen satt jag helt utslagen i en fotölj en stund innan jag fick besök av min syster som jag bokat tid för klippning hos. Hon har följt mig genom mina upp och nergångar under mina månader i Västerås. Nu fick hon även vara med när jag gör slag i saken och flyttar tillbaka till Norrköping på heltid.

Igår hade jag en fantastiskt fin dag och kväll då min närmaste kollega Åsa tackade av mig med en sång hon skrivit och då vi hade en jätte fin gruppaktivitet med deltagarna. Det blev sista gången jag träffade deltagarna och första gången jag träffade dem i grupp. Vilken glädje och kärlek jag fick med mig efter denna kväll. Jag är så tacksam över att få ha lärt känna dessa fina människor, så även min kollega Åsa som jag jobbat med och kommit nära under tre månader. 

Igår kväll gick jag och lade mig med massor av fina känslor i kroppen samtidigt som det kändes vemodigt att tänka på att detta var slutet på en epok för mig. Epoken Västerås och projekt Min Framtid. Jag somnade ganska snabbt och var redan då inställd på nästa uppdrag som var att ta Myra till veterinären nästa morgon så det fanns inte allt för mycket tid för att känna efter. Det är väl egentligen lite så jag fungerar. I detta läge med gruppträff med deltagarna till sent på kvällen och sedan upp tidigt för att köra till Uppsala är tankarna mest inställda på logistik och att få allt att fungera. Känslor och tårar i ögonen fick min kollega Åsa stå för. Hon gör det så bra. 

Jag var ganska nervös här på morgonen när jag skulle iväg till Uppsala. Dels var det en stor dag jag väntat länge på för att förhoppningsvis få någon form av uppfattning om hur det står till med Myras hjärta. Dels för att jag skulle köra själv till ett ställe jag aldrig varit på och hade en viktig tid att passa. Internet på min telefon var dessutom slut så jag var osäker på huruvida jag skulle få guidning av gpsen eller ej. Jag körde iallafall iväg med god marginal och så fort jag kommit ut på vägarna och såg att gpsen gjorde sitt jobb blev jag lugnare. Vi kom till rätt plats och i god tid. Att Myra sedan tog besöket på djursjukhuset som en jätte stor fest och utstrålade glädje och nyfikenhet till alla hon mötte gjorde att även jag njöt av situationen. Veterinärbesöket blev en trevlig utflykt där jag fick spendera tid med min älskade hund.

Vi hade en jätte fin förmiddag tillsammans i Ulltuna. Myra skötte sig jätte bra även under undersökningarna. När veterinären tog ekg nöp hon fast fyra metallklämmor på Myras kropp. Det var inte kul tyckte Myra men hon stod still och höll sig lugn trors förnedringen. Sen blev det ultraljud och Myra fick ligga på sidan medans en dokorand och veterinären körde runt med gelé och en sån apparat över Myras hjärta. Även då var hon helt stilla och lät sig undersökas. Myra fick mycket beröm både för sitt mjuka fina sätt att vara och sitt utseende den blanka svarta pälsen, tänderna, den lagom storleken och det nätta ansiktet. Jag kunde så klart bara hålla med. Att jag även under denna undersökning fick bekräftat att Myras hjärta såg fint ut gjorde mig ändå gladare. De plötsliga kollapserna som kommer under aktivitet finns hos flera raser och är inte farliga för Myras hälsa. 

Efter veterinärbesöket åkte vi tillbaka till Västerås och jag fixade med några sista grejer i lägenheten, packade in allt i bilen, åt och jobbade lite. Sen var det bara att köra hem till Norrköping för sista gången denna epok.

När all denna logistik var klar kunde jag äntligen slappna av och känna tacksamhet över allt jag upplevt. Tänk att jag flyttade tillbaka till Västerås och upplevde en sån uppförsbacke i hur jag förhöll mig till min nygamla stad. Jag hade så svårt att ta mig till den och att trivas. Förutom mamma och syster kände jag ingen där och efter ett par månader fick jag äntligen en kollega. Bitarna föll långsamt på plats och vi hade efter ett tag faktiskt startat upp projektet i Västerås. Det är häftigt att få ha varit en del av det. 

Så stod jag där denna sista kväll i Västerås och kände åter igen, precis som jag känt de första kvällarna på plats. Vad är det egentligen jag har gjort? Fast denna gång handlade det inte om att jag flyttat dit utan att jag skulle flytta därifrån. Ambivalens över platsen och situationen. 

Jag är en person som när jag väl har begrundat något tar jag ganska snabbt ett beslut. Så var det när jag tackade ja till Västerås och så var det när jag tackade nej till Västerås. Vid båda tillfällena hade jag begränsad tid på mig för att ta mitt beslut. Även om det varit tufft båda gångerna ångrar jag inte ett beslut. Jag tänker på de fina stunder jag fått och tagit till vara på både med min kollega, deltagarna, samverkanspartners och min familj. Jag tänker också på de stunder som jag kommer få på hemmaplan i Norrköping som jag saknat och längtat tillbaka till. Ambivalens, att trivas på en plats och samtidigt längta till en annan. Att känna sig delad i två. En här och en där och aldrig helt hinna landa.

Ikväll när jag körde in på innergården i Norrköping och packade ur bilen var jag åter igen här och nu. Jag var hemma efter en fantastisk upplevelse och nu var det här jag skulle vara. Jag tog en kopp the med Sebastian och sen föreslog jag en springtur tillsammans med vår för övrigt näst intill friska hund. Det tyckte Sebastian var en bra idé så vi begav oss till Vrinneviskogen som jag uppskattar så mycket mer än den stadsnära skog jag sprungit i nära lägenheten i Västerås. Myra sprang som en gud och det gjorde vi människor också nästan. Denna springtur blev första steget på min nya epok tillbaka i Norrköping efter Västerås. Det ska bli spännande att se vad den har att erbjuda. 

En hund i entrén på Västerås stadsbibliotek 

Myra i skogsdungen nära lägenheten i Västerås 

Mamma och jag på parkteater i Västerås 

Återträff med barndomsvännen Molly och hennes mamma Pia tillsammans med min mamma och syster i Västerås 

Myra och min kollega Åsa under en friskvårdslunch

Sången som Åsa gav mig 

Inte så mycket klokare men en erfarenhet rikare

Så kommer sista veckan som jag jobbar i Västerås på Rädda barnen inom Projekt Min Framtid. Jag måste säga att det är med blandade känslor jag lämnar projektet. Det känns på ett sätt tråkigt att lämna nu när projektet äntligen kommit igång. Vi har ett bra samarbete med många av våra samverkansparter och vi har börjat få in flera ungdomar som vi fått fin kontakt med. Jag och min kollega har hunnit lära känna varandra på djupet och är ganska väl medvetna om hur den andra känner och reagerar i olika situationer och kan skratta åt varandras likheter och olikheter.

Det känns också på ett sätt fint att lämna nu, om jag ändå ska lämna. Nu vet jag att projektet har kommit igång i Västerås och att det finns ungdomar att jobba med. Jag vet att min kollega är varm i kläderna och kommer att fortsätta förvalta det vi har byggt upp. Snart kommer det en ny person som tar över min roll och förhoppningsvis kan ta nytta av den grund jag lagt. Det hade ärligt talat varit mycket tråkigare att lämna om det inte hade kommit igång ordentligt och vi bara mött ett fåtal ungdomar. Projekt är precis i startgroparna och det kommer att hända massor av spännande saker efter min tid. Jag har dock fått vara med och bygga upp det och det känns viktigt.

Så nu sex månader senare kommer jag tillbaka till Norrköping på heltid. Jag har märkt att de frågor som snurrade i mitt huvud när jag lämnade snurrar i mitt huvud även nu. Vart ska jag bo någonstans och vad vill jag jobba med när jag blir stor. Så mycket klokare har jag inte blivit efter dessa månader men dock en erfarenhet rikare och saker jag redan visste om mig själv har jag ännu en gång fått bekräftat. Jag vet vad jag behöver för att trivas med livet och jag vet vad som får mig att inte trivas. Jag vet också att jag kan bita ihop när det är tungt för bättre tider kommer oftast.

Det finns en sak till som har förändrats sedan jag började veckopendla. Det faktum att Sebastian ser slutet av sin utbildning. Han har nu hunnit jobba en vecka på sitt exjobb i Linköping. När det är klart någon gång i början på nästa år kommer vi äntligen att kunna planera våra liv på riktigt. Än kan vi drömma stort och sen får vi se vart livet tar oss.

Det kommer att bli fantastiskt bra även utan mig

Vad ska jag säga om min första vecka efter semestern? Den har varit väldigt omtumlande. Det har varit fint att starta upp igen och träffa mina kollegor. Att prata om hur semestrarna varit, skratta ihop och planera hösten. Samtidigt som jag såg fram emot att träffa alla igen bävade jag inför det ögonblick då jag skulle lämna det besked som vuxit fram inom mig under en tid, till min chef och till min närmaste kollega i Västerås samt övriga kollegor i Norrköping och Eskilstuna.

När jag tackade ja till denna tjänst var det en tid av enorm oro på min dåvarande arbetsplats. Jag visste lika lite som mina övriga kollegor huruvida jag skulle få ha jobbet kvar eller inte. Dessutom hade jag under en tid gått och längtat efter en förändring. Jag längtade efter att röra på mig geografiskt, upptäcka en ny stad, slå mig till ro nära friluftsliv med så väl vintersport som sommaraktiviteter. Dalarna hade lockat länge. Det enda jag pratade om var Dalarna.

Så dök erbjudandet upp om att arbeta i ett projekt på Rädda barnen inom integration och samverkan. Tjänsten passade mig toppen. Förvisso var den i Västerås men det var ju ändå halvvägs till Dalarna och jag hade familjen där och pappas lägenhet som stod möblerad, oanvänd och klar och bara väntade på mig. Allt passade så bra. Det var bara att haka på tåget och testa. Jag tog tjänstledigt sex månader från Arbetsförmedlingen och åkte iväg till min nygamla stad. Till en början visste jag inte riktigt vad jag gjorde men genom att kasta mig ut och jobba kunde jag sakta bygga upp det nätverk jag behövde för att komma igång och jobba med mina första deltagare.

Dessa fyra första månader har gått väldigt snabbt. Det har varit både spännande, roligt, svårt och stundvis ensamt. Det som har varit tuffast är dock dubbellivet som kommer med veckopendlingen. Av vad gäller min fritid med aktiviteter, träning, friluftsliv, att umgås med min hund, sambo och vänner blir det varken hackat eller malet. Under våren har jag varit ovanligt mycket stilla. Timtal har jag spenderat på hemnet drömmandes om en fast punkt, ett hem att trivas i. Detta har inte direkt höjt mitt psykiska välbefinnande. På semestern tog jag dock igen varenda missad timme av rörelse. Det blev en aktiv och väldigt rolig semester i år.

Min längtan norrut har kanske inte svalnat men jag kan säga att jag och Sebastian blivit mer realistiska. Vi har funderat mycket kring vart i landet vi kan bo nära den natur vi längtar till utan att behöva pendla allt för långt till jobb. Dessa funderingar har tagit oss på mindre roadtrips genom Sörmland och Östergötland här under våren. Västmanland har dock inte lockat.

Att på deltid flytta tillbaka till min hemstad Västerås var kanske inte den bästa av idéer. Jag har ingen identitet i Västerås och jag kände nog redan från början att det fanns ett motstånd inom mig själv att återskapa en, även fast jag ville ge det en chans. Ni ska veta att jag har försökt. Det var inte helt lätt att knyta an till en stad jag en gång sagt adjö till. Att komma till ett nytt jobb utan kollegor på plats de första månaderna. Det blev bättre. Mycket bättre så klart när jag fick min kollega och genom att vi också har en kollega som arbetar i ett annat projekt.

Jag har dock kommit till insikten att min fritid är mer värd än jobbet. Eller kanske snarare att jag inte kommer kunna vara den person som jag vill vara på jobbet om jag inte har en meningsfull fritid. Detta är en nygammal insikt. Jag har pendlat förr, då till Stockholm under en något längre tid, men med samma insikt som följd.

Här kommer mitt beslut. När mina sex månader av tjänstledighet har gått går jag tillbaka till min tidigare tjänst på Arbetsförmedlingen. Det har varit en väldigt lärorik tid. Och än så länge har jag ett par månader kvar då jag ska göra allt jag kan för att fortsätta bygga upp projektet i Västerås och fortsätta lära upp min kollega som tar över stafettpinnen tillsammans med en ny person.

Detta beslut har varit både svårt och lätt att fatta. Jag har haft kort om tid då min chef på Arbetsförmedlingen ville ha en eventuell uppsägning två månader innan tjänstledigheten gick ut. Det utgångsläget kände jag till från start. Att ha tagit ett beslut och sedan ha berättat om det känns som en lättnad samtidigt som det är tungt att vara den som lämnar och sviker. Jag har börjat bygga upp något, lagt en grund som är långt ifrån klar. Jag vet att jag är uppskattad på mitt jobb och jag vet att det finns de som tycker att det är tråkigt att jag slutar. Men jag vet också en annan sak. Det kommer att bli fantastiskt bra även utan mig.