Så kommer sista veckan som jag jobbar i Västerås på Rädda barnen inom Projekt Min Framtid. Jag måste säga att det är med blandade känslor jag lämnar projektet. Det känns på ett sätt tråkigt att lämna nu när projektet äntligen kommit igång. Vi har ett bra samarbete med många av våra samverkansparter och vi har börjat få in flera ungdomar som vi fått fin kontakt med. Jag och min kollega har hunnit lära känna varandra på djupet och är ganska väl medvetna om hur den andra känner och reagerar i olika situationer och kan skratta åt varandras likheter och olikheter.
Det känns också på ett sätt fint att lämna nu, om jag ändå ska lämna. Nu vet jag att projektet har kommit igång i Västerås och att det finns ungdomar att jobba med. Jag vet att min kollega är varm i kläderna och kommer att fortsätta förvalta det vi har byggt upp. Snart kommer det en ny person som tar över min roll och förhoppningsvis kan ta nytta av den grund jag lagt. Det hade ärligt talat varit mycket tråkigare att lämna om det inte hade kommit igång ordentligt och vi bara mött ett fåtal ungdomar. Projekt är precis i startgroparna och det kommer att hända massor av spännande saker efter min tid. Jag har dock fått vara med och bygga upp det och det känns viktigt.
Så nu sex månader senare kommer jag tillbaka till Norrköping på heltid. Jag har märkt att de frågor som snurrade i mitt huvud när jag lämnade snurrar i mitt huvud även nu. Vart ska jag bo någonstans och vad vill jag jobba med när jag blir stor. Så mycket klokare har jag inte blivit efter dessa månader men dock en erfarenhet rikare och saker jag redan visste om mig själv har jag ännu en gång fått bekräftat. Jag vet vad jag behöver för att trivas med livet och jag vet vad som får mig att inte trivas. Jag vet också att jag kan bita ihop när det är tungt för bättre tider kommer oftast.
Det finns en sak till som har förändrats sedan jag började veckopendla. Det faktum att Sebastian ser slutet av sin utbildning. Han har nu hunnit jobba en vecka på sitt exjobb i Linköping. När det är klart någon gång i början på nästa år kommer vi äntligen att kunna planera våra liv på riktigt. Än kan vi drömma stort och sen får vi se vart livet tar oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar