Pälsen går bra

En grå lördag i början av februari. Termometern visade 1,5 grader och snön i parken kändes väldigt mjuk. Jag och Sebastian hade bestämt att vi skulle åka skidor men ingen av oss kände oss speciellt pepp så det blev en långfrukost och vi började prata om att ta en.promenad istället. Sen såg jag ett inlägg på instagram av en kompis som var ute och åkte på Nedre Glottern. Vi får rycka upp oss sa jag till Sebastian så packade jag lite frukt, nötter och vatten och vi gav oss ut.

Jag hade tänkt testa att ha Myra kopplad i dragselen denna tur. Det började inte så bra då hon drog ikull mig redan när jag höll på att ta på mig skidorna för att hon ville hälsa på en kvinna som precis klev ner på isen. Kvinnan var glad och även Myra men jag tyckte det var mindre skoj. Så kom husse ner på isen och Myra började dra i linan igen. Vi började åka och när husse låg framför drog hon för snabbt så att jag själv inte kunde ta i något. Vi provade att ha husse bakom men då skulle Myra istället stanna så fort han hamnade något efter oss. Jag gav upp försöket att ha Myra i linan redan efter några meter. Vi kopplade loss och Myra sprang som en klocka bredvid mig hela turen. Hamnade husse efter väntade hon in honom på sidan av spåret och åkte vi ihop låg hon jätte fint och sprang vid sidan. Försöket att ha Myra fast i en relativt kort lina när hon är van att röra sig fritt var dömt att misslyckas.

Om det var en och en halv plussgrad i stan var det runt nollan ute på Glottern. Föret var helt perfekt och jag kände att det inte behövdes mycket ansträngning för att flyga fram med en ganska bra fart. Jag övade på frånskjutet och stavarnas placering när jag tröck mig framåt. Att åka längdskidor är en träning som stimulerar hela kroppen samtidigt som det är en lågintensiv och meditativ träning.

En och en halv mil blev det i ett ganska duktigt tempo. Vi tog en kort rast vid sidan av spåret då vi fyllde på energin med frukt, nötter och vatten. Myra passade på att rulla sig i snön och svalka magen så fort hon fick tillfälle. Jag måste säga att jag är så nöjd med mina nya skidor med päls. Jag slipper tänka på fästvalla, glidet är bra och jag har inte haft problem med frånskjut eller fäste heller. Pjäxorna sitter som ett smäck och fötterna var fria från båda svett och yttre väta efter denna runda i kramsnö.

På jakt efter skidspår

Andra dagen i Hedemora och vi kände att det var dags att prova nya skidspår. Jag läste på skidspår.se att det fanns fler olika långa rundor i Långshyttan några mil från där vi hyr.

Vi råkade ta en omväg till Långshyttan för jag blandade ihop det samhället med Stjärnsund som också hade skidspår fast färre. Det gjorde dock inget för det var vackra små skogsvägar till Stjärnsund och även fina vyer därifrån till Långshyttan. Så vi tog det som en extra sightsing och Sebastian fick övningsköra på små vintriga vägar.

Framme vid Långshyttans idrottsplats träffade vi på ett ungt par som också skulle ut och åka skidor. De bodde i Linköping så de hade åkt längre än vi, dock hade de familj i krokarna. Det var trevligt att växla några ord med dem.

Det fanns skidspår både på ett fält och upp i skogen. Vi valde så klart skogen med start på elljusspåret. Det hade snöat under natten så vi fick platta till den fluffiga snön med våra skidor, dock fanns det fina grundspår under. Spåren delade sig och vi valde det som fortsatte bort från elljusspåret. Vi var sugna på äventyr och djupa skogar. Det skulle vi få för efter att vi åkt fram och tillbaka på en grusväg såg vi att det fanns en avstickare in på en mindre led i skogen. Den tog vi. Plötsligt blev skogen sagolikt vacker, vit snö hängde över träden, allt var vitt. Spåren var handjorda här uppe på gamla skoterspår. Underlaget var mer vågigt så skidorna åkte upp och ner. Det gick utför och vi åkte som en mindre puckelpist. Kul var det. Så kom vi till en skylt där det stod VARNING. Undra för vad tänkte vi men så såg vi att det var en ganska brant backe som vi plogade nerför.

Väl nere kände jag att magen började kurra. Så dumt av oss att lämna fikat i bilen när vi var i en sån fin skog. Men vi hade tänkt att vi inte ville åka runt med ryggsäck, det ångrade jag så klart då. Vi tittade på kartan och konstaterade att spåren fortsatte bort. De var ju handgjorda och vi hade vikt av från rundan. Det skulle kunna bli väldigt långt om vi fortsatte, om vi ens skulle komma tillbaka till där vi startade.

Vi bestämde oss för att vända tillbaka. Upp för den branta backen igen och fortsatt upp för en segare lång backe. Men det var bara att göra det. Vi kämpade på och vips var vi tillbaka till spåren. Avstickaren var så vacker att det inte gjorde något att vi såg den från andra hållet också.

Det var mycket nedför sista biten, jag var hungrig och började bli kall. Jag såg till att ramla med ansiktet i snön i en kurva. Det var lagom kul när jag redan kände mig ruggig men för att få upp värmen igen tog vi en kort runda på åkern också. Totalt blev denna tur en mil i ganska kuperad terräng.

Fikat tog vi i bilen. Sen styrde vi mot Hedemora, Sebastian ville så gärna prova den plogade banan på Brunnsjön. Jag var inte speciellt sugen på den men kände att jag fick bjuda på det. Han tog ett par varv med skridskor och jag åkte ett varv samt en extra slutt med skidor. Myra tyckte det var otroligt jobbigt att vi inte höll ihop. I början sprang hon fram och tillbaka med sedan fick jag henne att springa med mig. Dock var hennes hals väldigt lång stundvis då.hon spanade efter husse. Det var blåsigt på sjön och inte direkt någon naturupplevelse eftersom vi såg Hedemora, tåget samt villaområden runt hela sjön. Dessa cirka fem kilometer som jag åkte var ingen fempoängare kände jag.

Jag kände mig inte färdig med skidor i skogen utan kände att jag kunde klämma ut några kilometer till även fast jag var rätt trött. Vi tänkte att vi skulle prova spåren på Brunnsjöberget i Hedemora så vi körde dit. När vi letat oss fram till Brunnsjöbergets idrottsplats såg jag inga skidspår utan bara ett vanligt motionsspår. Sen stod det hundförbud vintertid, vi var inte välkomna.

Jag satte mig i bilen och tittade åter igen på skidspår.se. Hittade spår som skulle vara på en trevlig skogsväg på vägen tillbaka hem mot Garpenberg. Olshyttebacken hette det. Vi körde dit men ännu en nitlott. Vi såg skigsvägen men den var inte spårad. Vi började få ont om tid, det var en knapp timme innan solen skulle gå ner och energin i kroppen började tryta efter både interaktivitet och bilkörande.

Vi bestämde oss för att göra ett sista försök på elljusspåret i Garpenberg aldeles nästa där vi bor. Det var ett bra alternativ, sen gällde det bara att hitta dit. På skidspår.se finns ingen vägbeskrivning. Jag kände på känsla och kom rätt. Det var trots allt granne med Garpenbergs "centrum".

Elljusspåret i Garpenberg var riktigt trevligt. Åter igen kuperad terräng så jag lyckades ramla två gånger på de två varv vi tog. Skogen var vacker trots att den låg precis bakom ett villaområde.

Detta blev en spännande dag. Ett antal mil i bilen, totalt två mil på skidor för mig och tre olika turer. Det jag lärt mig av denna resa är att skidspår ute på landsbygden är mycket trevligare än de som är i anslutning till huvudorten, iallafall när det gäller Hedemora. Att åtta och en halv minusgrader är ganska kallt och att Dalarna har väldigt kuperad terräng vilket är roligt men också svårt. Sen har jag också lärt mig att det inte alltid är lätt att hitta till skidspår med att det absolut är värt att leta förr eller senare dyker något bra upp, iallafall när det gäller Hedemora kommun.

Fint glid i spåret

Sebastian övningskörde hela vägen upp till Hedemora och det gick väldigt bra. Drygt tre timmar tog det. När vi hade ungefär en halvtimme kvar till målet började landskapet bli mer böljande. Då kände vi att vi kommit rätt. Vi var framme vid vårt B&B vid lunch och möttes upp av värdarna Björn och Kim samt deras hund Hugo som var en gårdshund. 

Myra och Hugo kom bra överens direkt. De hälsade på varandra samt lekte lite. Myra trivdes väldigt bra i huset och kände sig som hemma direkt. När Kim skulle visa oss vårat rum gick vi förbi ett gemensamt utrymme. Där satt en man och lyssnade på något i hörlurarna. Myra hoppade upp i soffan bredvid honom och gav honom en puss. Inga hämningar här, hon är ju en kelpie. Tur att mannen gillade djur, han påpekade vid ett senare tillfälle att hon var väldigt trevligt och rolig.

Vi värmde lite medhavd mat och frågade Björn tips på skidspår. Jo det skulle finnas en runda vid en sjö bara några kilometer från där vi var. Vi tog emot en vägbeskrivning och styrde dit.

Vi parkerade vid en skola som låg bredvid spåret och sjön. Vilket läge för en skola. På parkeringen träffade vi ett gäng som var på väg att packa in skidorna. Vi växlade några ord med dem. Jag och Sebastian hade reflekterat över i bilen på väg till sjön att det är så lätt att få kontakt med folk här. Det är ett annat tempo än i stan. Folk tar sig tid att byta några ord, det är väldigt trevligt.

Rundan längs sjön tog en avstickare upp i skogen. Vi passade en gård där de som gör spåren bor och så kom vi upp på en fin skogsväg där det också var spårat. Snön hängde på träden och jag kände en sån enorm tillfredställelse i kroppen. Att åkta skidor i skogen är bland det bästa jag vet, som jag längtat.

På vägen tillbaka träffade vi på familjen som spårar och deras hund. Vi växlade några ord med dem och hundarna hälsade på varandra. Eller Myra fräste mest åt unghanen som var lite väl intresserad. När hundarna är lösa och utomhus finns alltid space att backa undan, det passar Myra väldigt bra och då funkar hon med de flesta hundar.

Väl tillbaka på sjön var det ett fantastiskt fint glid i spåret. Jag som åkte den första långa turen på mina nya skidor och pjäxor kände att jag var väldigt nöjd. På slutet när vi vände om tillbaka mot bilen kom snålblåsten och solen var på väg ner. Då var det skönt att dra upp luvan så att det inte blev så kallt om öronen.

Femton kilometer blev dagens runda. Jag är så nöjd att vi kom iväg. Efteråt smakade det bra med en varm kopp the hemma hos Björn och Kim. Myra lekte lite med Hugo innan hon däckade på köksgolvet. Jag tror att vi alla mår bra av lite dalaluft.

Skidspåren var fantastiska.

En timmrad bastu som vi åkte förbi på sjön.

Skidhunden! Båda hundarna som vi träffade idag var väldigt sportiga och smidiga i kroppen. Jag antar att dalahundar får rätt bra med motion.

De som gör skidspåren bor i denna gård.

Kossan tyckte nog att det var en märklig varelse som åkte förbi gården.

Jag blir helt lyrisk när jag ser snötäckta träd.

Myras nya kompis Hugo som bor på B&B

Kavaj och friluftskläder

Packa är inte speciellt kul så det gör jag alltid i sista minuten. Nu blir det en väska full med friluftskläder och så en kavaj för att vara lite anständig på måndag.

Jag lyckades få en klipptid idag med kort varsel. Det var inte min vanliga frisör Jessica som klippte då utan hennes syster Jenny. Vi pratade om det ena och det andra, sen kom det fram att Jenny också var hundintresserad. Nio chihuahua har hon hemma. Den är svårslagen.

God natt gott folk!

Det gick lite fort kanske

Efter jobbet åket jag och Myra till Hundfeeling-hallen i Söderköping för att göra doftprov eukalyptus. Väl där träffade vi fem andra taggade mattar och hundar. Vi var nummer fyra i startordningen.

I rummet vi skulle göra provet i var tolv pizzakartonger i två rader utplacerade, varav en var utrustad med doft. Varje hund och förare hade tre minuter på sig att hitta och markera rätt. Vi fick instruktioner om hur markeringen skulle gå till efter att hunden visat föraren att den hittat rätt. Upp med handen och säga "markerat". Gör en bara det ena eller andra blir en inte godkänd.

Jag kom på att jag inte reflekterat så mycket över min egen markering. Tänk om jag säger fel ord. Första hunden och matten startade. Jag värmde upp Myra lite samt övade på min egen markering, upp med handen och säga "markerat".

Det gick i en rasande fart för övriga provdeltagare. En och en kom de ut med ett glatt leende och en rosett. Så blev det vår tur. Jag sträckte på ryggen och gick in. Fick instruktioner och fick sätta igång. Jag visade Myra mot raderna av kartonger och sade "leta". Som jag väntat drog hon iväg direkt mot kartongerna, sprang över de två första med nosen, stannade till vid den tredje tittade på mig och skällde. Jag sträckte upp handen, tänkte nu ska det bli rätt och ropade "markerat". Rätt blev det så klart med orden och handen, problemet var bara att Myra lurat mig. Det var ju något jag tänkt på innan att jag skulle ge Myra tid. Jag visste att hon har mycket energi i början och det lätt kan bli en överslagshandling. Nu var jag så fokuserad på att själv göra rätt att jag glömde bort att jag lovat mig själv att ge Myra tid.

Efter att ha kuggat fick vi iallafall reda på vilken kartong som var rätt så att Myra kunde få gå fram och markera den. Även fast matte gör fel ska hunden alltid gå iväg som en vinnare, det är det fina med nosework.

Det är ju tur att vi har halvtid kvar på kursen så att vi kan fortsätta träna. Att delta på detta prov var ju lite av en chansning. Lärorikt var det absolut.

 

Det blev en minisemester till Dalarna

Imorgon har jag avslutning med den sista gruppen av kvinnor som deltar i projekt Mirjam. Det känns lite sorgligt att det är slut men jag är väldigt glad över att få ha jobbat i projektet. Alla kvinnor jag lärt känna, alla fina kollegor jag arbetat och utbytt erfarenheter med och alla arbetsgivare och frivilliga som tagit emot oss på studiebesök eller besökt gruppen och delat med sig av sina erfarenheter. Jag blir gråtmild när jag tänker på alla fina möten med människor jag haft under dessa år, alla skratt, historier och även tårar. Allt har sin tid, så är det.

Väldigt lämpligt i tid fick jag ett telefonsamtal från Hedemora. Jag ska på jobbintervju på måndag. Jag fick brottom att ansöka om semester och som tur var gick det bra. Jag tog tillfället i akt och bjöd med mig Sebastian och Myra på en minister. Nu har vi bokat boende via Airbnb och ska hyra rum på ett djurvänligt bed and breakfast på landet strax utanför Hedemora. Det blir till att packa in både skidor och skridskor i bilen. Vi har kollat upp aktuella skidspårsrapporter och senaste isläget på ortens plogade bana. Det ser mycket lovande ut på den fronten. Nu ska Hedemoras friluftsliv testas ordentligt. Och jag är så glad över att äntligen få åka längdskidor.

Det blev en riktigt händelserik vecka. Jag hade huvudet fullt av tankar när jag kom hem idag. Men det var bara att äta och packa Myras träningspåse för vi hade bestämt träff på Hundfeeling i Söderköping för att träna nose work tillsammans med vår kurskamrat Elin och hennes Ludde. Väl på plats kunde jag fokusera på träningen och Myra skötte sig jätte fint. Imorgon gör vi doftprovet på samma plats och jag tror att det kommer gå bra bara jag har is i magen och väntar in att Myra talar om för mig ordentligt att hon hittat doften.

Så på lördag bär det av norrut. Jag hoppas så klart på ett ömsesidigt tycke men oavsett vad som sker så är det alltid spännande med nya platser och möten.

Jag är trött på att vänta

Denna helg har varit fantastiskt fin med skridskoåkning, natur, nya och gamla bekantskaper samt häng med vänner på en solig sjö. Att fö möjligheten att åka skridskor i skärgården är få förunnat. Det är magiskt vackert och spännande. Men ändå sitter jag och söker fram bilder på skidspår och snö.

Jag är så trött på att vänta på vintern fast januari snart har passerat. Så fort snön kommit töar den bort. Kvar blir bara en hal fläck som gör att jag spänner mig i hela kroppen när jag ska gå på promenad. Kvar blir detta oändliga mörker som aldrig tycks vilja ta slut. Skridskor på naturis är underbart. Men så fort jag stigit av isen lämnar jag vintern och träder in i ett tomrum mellan två årstider.

Åker jag skidor och njuter av snötunga träd, ett böljande vitt täcke över stenar och mossor, då får jag med mig vintern hela vägen hem. Vintern väntar utanför mitt fönster, den finns där när jag går till jobbet och när jag går hem. Vintern sväljer stadens alla hårda ljud, den dämpar och dövar, skyddar mig från mörkret.