Uppdateringen jag väntat på

I två veckor, sedan den sista uppdateringen, har jag varje dag varit inne och tittat på Lenes blogg på pihlstens.snabber.se. Idag kom uppdateringen jag väntat på. Vilda är helt säkert med valpar. Har jag och Sebastian tur kommer en av dessa små flytta hem till oss om en sådär tolv veckor. Jag och Sebastian väntar med spänning på uppföljningen.

Fotot är taget från Lenes blogg
http://pihlstens.snabber.se/blogg.asp

Med tre aktiva vallhundar i skogen

Idag var det jag, Sebastian och tre aktiva vallhundar som drog till skogs för att promenera, fika och leka. Jag hade bjudit in Sara att följa med tillsammans med sina två australian kelpie Vajlo och Dunder. Tyvärr var Sara sjuk men det passade bra att ta med hundarna iallafall. Sebastian hade tänkt åka skridskor men det var mer lockande att få sovmorgon samt hänga med mig och hundarna till skogen. För mig var detta en lyckodag. Att få hänga i skogen en hel dag är i sig bland det bästa jag vet. Att dessutom få sällskap av en underbar människa och tre underbara djur, en aussie och två kelpie, gör det hela ännu bättre.

Alla tre hundar fick gå lösa och de skötte sig väl. Vajlo och Dunder hade mycket spring i benen så de var igång och sprang runt och mellan mig och Sebastian hela tiden till en början. Ju längre in i skogen vi kom, samt efter att vi stannat och lekt människosök längs vägen, så blev kelpiesarnas rundor runt oss kortare och kortare. Till slut gick Dunder mellan mig och Sebastian, då hade han ingen spring i benen kvar utan bara promenad. 

Det var roligt att se hur olika hundarna är. Vajlo har bott hos mig, Sebastian och Movi en vecka men Dunder hade vi inte lärt känna annat än på promenader med Sara. Vajlo är självständig och tycker om att gå först. Han har stenkoll på oss människor men känner inte att han behöver vara så nära oss hela tiden så det händer att han försvinner bortom synhåll ett tag men kommer då vi ropar. Dunder är mer som Movi fast en ung hund med massa energi. Han tar sina självständiga rundor tillsammans med Vajlo men försvinner aldrig från oss människor. Dunder är också lika kelig som Movi, om inte mer, han missar inget tillfälle att klänga på en människa och stjäla några pussar. Då jag och Sebastian gick olika snabbt och kom ifrån varandra lite sprang Vajlo och Dunder mellan oss för att ha koll på båda sina får.  Movi gick som vanligt steget bakom eller framför mig. Hon bryr sig aldrig om vart stackars Sebastian är.

På fikarasten satte vi oss på samma sten som jag, Sebastian, Sas, Movi och Molly suttit på för ett år sedan när vi nyligen lärt känna varandra. Då var det massor av snö i skogen och vi hade kommit till denna sten på skidor. Sebastian sade idag då han gick upp på stenen för att fika att någon hade glömt något där. När han tittade noggrannare såg han att det var vår påse med valla för +1 till -3 grader. Det som göms i skön kommer fram i tö, gör det inte det kommer det fram ett år senare.  Det kan iallafall inte ha varit så värst kallt denna dag för drygt ett år sedan med tanke på att det var vallan för varmare snö vi glömt. Jag oh Sebastian tog med oss vallan hem och gladdes åt att cirkeln var sluten och att vi städat upp efter oss i naturen.

Denna fina och roliga dag avslutades med lite sol på näsan när vi  kom tillbaka ner mot vattnet igen. Sebastian spanade ut över Övre glottern och skymtade några skridskoåkare i fjärran. Då drog det nog allt i hans skridskonerv. När Sebastian senare fick reda på att Bråvallskrinnarnas grupp fyra hade varit ute och åkt just på Övre glottern idag tyckte han nog att det var lite jobbit. För min del var skogen och hundarna det bästa jag kunnat få, inga isar eller skridskoåkare i världen hade fått mig att välja något annat idag.

På ett isflak

I vanliga fall är det isbjörnar som står på isflak. Idag gjorde jag det. En kort stund när jag skulle passera en råk, en öppen spricka i isen, fick jag kliva på ett isflak för att ta mig över. Det flöt och jag kom över på andra sidan.

Jag och Sebastian åkte idag 34 kilometer med Bråvallaskrinnarna på Glan. Jag brukar i vanliga fall klaga på att vi stannar och pratar för mycket men idag gjorde jag inte det. Vi åkte i ett ganska snabbt tempo både i kraftig med- och motvind. Isen var riktigt fin på sina ställen men bubblig på andra. I den snabba medvinden gick det nästan läskigt fort och i motvinden med bubblig is under var det svårt att ta sig fram. Men vi klarade det!

Det var många som föll då det fanns flera vattenhål i isen. Jag tittade på alla som föll och undrade varför de inte såg upp. Så föll jag själv, foten åkte rakt ner i ett hål och det tog stopp. Då förstod jag alla andra. Ibland kommer hålet väldigt snabbt och det syns inte så väl.

Jag fick lite ont i knät men kunde åka vidare direkt. Efter turen åkte jag till XXL och köpte knäskydd.

Movi väntade hemma på mig och Sebastian. Efter turen åkte vi till Vrinneviskogen med Movi och gick en tre kilometer. För att Movi skulle få mer motion lekte vi rapport med henne och hon fick springa mellan mig och Sebastian. Movi älskar det och hon var så glad att vara med mig och Sebastian i skogen. Det gjorde mig lycklig att titta på hennes spralliga glada kropp.

Foto ett och två är stulna från skridskonätet. Foto tre och fyra är tagna av Sebastian Estay. Anna-Lena på foto två är min och Sebastians teknikidol. Vi vill kunna åka lika snyggt och smidigt som henne.

Frälst av gummiband

Fredag eftermiddag och jag ser fram emot att gå hem och träna efter jobbet. Hur kan jag längta efter att träna kanske någon undrar. Det är gummibanden som frälst mig.

Det är tack vare tips från min massör som jag köpt gummiband. Sen den dryga vecka jag var hos massören har jag tränat lite med banden varje dag. Nu har jag även frälst Sebastian och vi har uppgraderat oss till tre färger och därmed tre olika styrkor på banden. Både jag och Sebastian lät oss lura oss själva med att börja med de hårdare banden men nu har vi insett att de mjukare går att använda till mycket mer. På Youtube finns en uppsjö av träningsvideor och tips. Med gummibanden kan jag träna hela kroppen och får både styrka och viss kondition. Varm och trött blir jag efter en dryg halvtimnes dragande.

Armhävningar, situps och vikter är aldrig något jag fastnat för. Att gå på arobicspass kan vara kul men jag gillar inte att trängas med andra och orkar inte ta mig iväg på sånt när jag iallafall ska hem och gå ut med hunden. Med gummibanden behövs inget annat än den yta jag står på och en träningskompis har jag här hemma. Tar jag i för hårt och gnäller över att det är jobbigt kommer min träningsvakt Movi och kollar att jag mår bra. 

Med gummibanden har jag hittat det komplement till promenad, löpning, skridskor och cykling som mina muskler behöver. Nu kan jag glömma gymkort och tråkiga vikter för resten av livet. Träna hemma är min grej.

Flytta utomlands

Vilket land skulle du välja att bo i, Ecuador, Kenya, Norge eller Sri Lanka, frågar jag Sebastian efter att ha sett programmet Familjer på äventyr på svt play. Utan att tveka svarar Sebastian Norge, vill du följa med?

Ja, jag vill faktiskt följa med. Jag har bott på olika platser i världen, Irland, Ecuador, Chile och Sverige. Tanken att jag skulle flytta till ett annat land än Sverige igen har inte slagit mig och längtan har inte funnits där. Av alla länder jag kan tänka på är Norge bland de vackraste och mest spännande. Samtidigt är det mest tillgängligt och minst främmande. För mig känns det inte svårare att flytta till Norge än att flytta till Östersund eller Malmö. Samtidigt är det en helt annan miljö som jag bara sett på tv, som Nya Zeeland fast Norden. Den största svårigheten är väl språket och pengarna men sånt löser sig.

När jag tittade på programmet Familjer på äventyr slog mig tanken att jag och Sebastian håller på att skapa oss ett liv där vi inte bara kan flytta utomlands hur som helst. Vi planerar köpa hund och kommer leva så i en femton år minst, jag räknar med min livstid. Tanken som slog mig var ett rent konstaterade. Jag kände ingen sorg eller längtan. Jag väljer hellre att leva nu än att begränsa mitt liv efter en eventuell framtida längtan att flytta utomlands. Jag tror inte den kommer infinna sig men däremot har jag en otroligt stor längtan efter en till hund.

Att Norge helt plötsligt känns så intressant är för att jag kan ta med mig det som betyder mest dit. Jag kan ta med Sebastian och jag kan ta med hunden eller hundarna. Jag ser mig själv ta ledigt från jobbet för att gå på tur, precis som pappan i tvprogrammet beskrev att norrmän gör. Detta liv inkluderar hundarna och det går hand i hand med mina intressen. Pappan berättade också att norrmän åker skidor jämt. Han hade till och med varit tvungen att köpa skidor till sonen på dagis. Barnen åker inte skidor utan springer runt med dem på fötterna som för långa skor. Jag tycker att det var kul. Jag frågade Sebastian om han kan tänka sig att tycka lika mycket om att åka skidor som han tycker om att åka skridskor. Han skulle försöka, sade han, om han flyttade till Norge.

Nu ska Sebastian bara studera klart. Sen kan vi ta med hundarna och flytta till Norge. Iallafall för en tid. Jag ska ju också bo i ett hus med Sebastian och hundarna på landsbygden i Sverige. Vi ska ha får som hundarna kan valla, för detär ju vallhundar jag vill ha. Fåren ska beta och hålla ängarna öppna. Vi ska också kunna bjuda hem andra vallhundar som får komma och valla våra får. Det är en annan dröm som jag och Sebastian har. Det är tur att livet är långt och att vi hittat vår kärna. Det är djuren, naturen och livet ute i det fria i alla dess former som jag och Sebastian tillsammans motiveras av och vill leva.

Movi, ät din medicin!

Movi äter sin medicin för lederna varje dag, det har hon gjort sedan i våras. Med hjälp av medicinen blir hon smidig i lederna och pigg som en tonåring. För matte och husse är det inte alltid helt lätt att få Movi att äta medicinen.

Vissa perioder har tabletten slunkit ner när den legat i maten. Andra perioder har tabletten behövt vara delad eller pulvriserad i maten. Sen har Movi matvägrat när tabletten legat i maten. Då har matte rört ner tabletten i grädde ellet fil istället. Det hjälper inte alltid, fil är inte tillräckligt gott och dessutom är det ingen som orkar stå och pyssla meddetta varje dag. Har en annan hud varit hemma hos Movi och stulit tabletten har Movi ett tag efteråt ätit den självmant.

Nu har Movi en ny rutin som verkar fungera, iallafall för nu. Matte tar fram tabletten till kvällsmaten när Movi är riktigt hungrig. Matte förbereder maten med vatten i som Movi vill ha den och håller sedan fram tabletten och säger "ta den". Movi tar tabletten, antingen direkt eller efter några insisteranden och upprepanden av "ta den". Movi lägger alltid tabletten på köksgolvet och börjar dela den i mindre bitar. Så tuggar hon i sig varje bit för sig. Ibland försöker hon fuska men då påpekar matte det och då tar hon även de sista bitarna. Efter att tabletten är helt uppäten får Movi sin mat direkt eller en frolic som belöning. 

Det ska bli spännande att se hur länge denna rutin fungerar. Jag förundras varje dag över att denna procedur fungerar. Idag yittade Movi bort flera gånger när jag höll fram tabletten men efter fyra försök tog hon den och tuggade i sig som vanligt. Jag har aldrig straffat Movi med att inte ge henne mat för att hon inte tagit sin tablett, förutom då hon själv valt att avstå från maten när den legat däri. Dock är det som att Movi sporras av sin hunger och äter tabletten för att sedan få sin mat. Hundpsykologi, vad är det egentligen som sker?

En kväll av tortyr

Långpromenad med dusch under magen som följd. Kloklippning medan stackars tassarna fortfarande var blöta. Sen städ, stök och dammsugning. Lilla knähunden älskar sin matte trots all denna tortyr.