Jag, Sebastian, Myra och Sas tog och till sjön med bil medan Jakob cyklade de dryga två milen. Det gick inte så bra för Jakob då hans broms pajade och cykeln bromsade hela vägen till sjön. Han fick ta i rätt mycket och var svettig när han kom fram.
Jakob börjar med att mecka sin cykel då vi mötts på parkeringen. Myra sprang runt och hälsade på alla och var allmänt otålig att komma iväg. Hon vet vad som gäller när cyklarna kommer fram och hon älskar det. Jakob fick inte ordning på sin broms men lyckades iallafall fixa så att den inte låg i bromsläge utan istället så att den inte bromsade alls. Han åkte iväg till skogs med bara en frambroms.
Så var vi iväg och Myra var lycklig. Vi stannade till vid vattnet så att hon fick ta sig ett svalkande dopp. Hon simmade lite och for sedan iväg framåt otålig att få börja springa på riktigt. När hon skulle ta täten föll hon ihop och låg som en skalbagge och sprattlade bredvid en sten. Jag har ju varit med om att Myra krampat förr så jag satte mig lugnt ner och bara lade en hand på hennes sida. Hon var inte alls borta denna gång utan mer som att hon låg på sidan och sparkade lite innan hon kom upp och kunde lägga sig upprätt och vila några sekunder. Sen var hon på fötter igen. Jag sa till de andra att åk ni så stannar jag på en klippa och vilar med Myra istället. Sas föreslog att vi alla tar en fika på klippan, Jakob hade ju även han ett behov av en paus efter sin cykling upp.
Myra skulle så klart inte vila. Hon skulke simma och bada innan hon kunde finna ro att sitta och vila på klippan. Vi har ju varit hos veterinären förut och undersökt dessa kramper som hon haft två, tre gånger innan. Jag frågade veterinären om vi behöver tänka något på restriktioner kring fysisk aktivitet. Jag fick rådet att inte göra det. Kör på så mycket som möjligt sa veterinären då han tyckte att det var bra att testa Myras gränser och se om och i så fall vilka sammanhang kramperna kommer. Han trodde heller inte att det var vanliga epillepsikramper då dessa sällan kommer under fysisk aktivitet utan när hunden vilar. Dessa kramper ger även större men på hunden efteråt vilket Myras kramper uppenbarligen inte ger. Ett samband jag sett med tidigare gånger är att det inte endast är kopplat till fysisk aktivitet utan även att Myra har en stark känsla vid kramtillfället. Som nu när hon väntat och laddat inför att få komma iväg och så äntligen for vi.
När fikat var slut och vi alla svalkat oss lite bestämde vi oss för att fortsätta allihop. Myra var lika snabb och pigg som vanligt men det var däremot inte jag. Jag var lite skakig i kroppen efter det som hänt och på det var jag otränad och allmänt trött så jag hamnade efter hela tiden. Min trogna hund vände tillbaka lite då och då för att kolla hur det var med mig och mina vänner väntade på mig med jämna mellanrum.
Vi stannade till vid samtliga sjöar vi passerade och Myra var i på några tiondels sekunder. Hon simmade i cirklar samtidigt som hon drack. Sen var hon klar och sprang vidare på stigen med vattendropparna farandes i luften efter sig. Att denna hund skulle vara sjuk är nästintill omöjligt att tro. Jag tror att vi får leva med att dessa situationer kan uppstå men inte låta oss begränsas av dem så länge Myra mår bra i övrigt. Hon är född till friluftshund och det ska hon få vara tills hon lämnar denna jord. Att det skär i mattes hjärta när kramprna kommer är oundvikligt men som tur är sker det väldigt sällan.
Även jag blev varm i kläderna efter ett tag och de sista kilometrarna på turen var de härligaste. Vi avslutade med ett bad i skymningsljuset och sommarkvällen kunde inte vara vackrare. Sällskapet, naturen och luften. Allt var perfekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar