Nu var det några veckor sedan jag och Sebastian för första gången träffade Dana på isen och var så lyckliga över att få åka med en åttiotalist. Medelåldern i de skridskogrupper vi åkt i har annars varit ganska hög. Jag och Sebastian har tillsammans med Dana och hennes sambo Sara skapat en ungdomsgrupp. Idag gjorde ungdomsgruppen en pirattur med svartåkning utanför Bråvallaskrinnarnas vanliga grupper.
Syster Sofie var också med på sina traktorskridskor med fast häl. Hon kämpade på som sjutton och gick inte att stoppa. När vi rundat Övre glottern ville Sofie prova mina skridskor med lös häl. Det var knappt så att någon annan hann ifatt när hon fått på sig dem. Det såg ut som att Sofie aldrig åkt på andra skridskor men läskigt med balansen tyckte hon att det var. För min del som fått på mig traktorskridskorna kände jag att det var ett riktigt nerköp. Jag som börjat byta teknik och åker mer med dropphäl visste knappt vart jag skulle göra av den långa spetsen. Pjäxorna var stora, stela och hade en så tydlig hård kant som var oskön mot benet. Mina nya pjäxor sitter mer som gjutet och jag känner knappt av dem. Däremot kändes det mycket mer stabilt att åka över ojämnheter med traktorskridskorna. Den långa skenan tog guppen i isen som en kanadensare tar vågorna på en öppen sjö. Skridskorna med lös häl är mer som en snabb kajak som guppar hårdare i vågorna.
Isen på Övre glottern var tjock som berget. Jag hade befarat mycket mer öppna hål och var beredd på att behöva se upp och tänka på säkerheten hela tiden. Oron över att behöva plurra slapp jag och mina skridskovänner, det var bara att åka och njuta av sällskapet och naturen. Ungdomsgruppen åkte 21 kilometer på vår första tur och vi var in i var enda vik som Övre glottern hade att erbjuda.
Senare på eftermiddagen när jag kommit hem ringde min granne Christine på dörren. Hon stod med en bukett tulpaner i handen och var helt lyrisk över att jag lånat ut mina gamla traktorskridskor till henne denna helg. Christine hade åkt på Vekmangeln som inte ligger så långt från Glotternskogen och hade haft lika fin is som vi. Christine planerade redan sin nästa tur på skridskor och det verkade som att det var bland det roligaste hon gjort. Hon fick behålla mina traktorskridskor för åkning även nästa helg. Jag saknar dem inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar