Nya jobbet kom med varsel

För en vecka sedan fick jag det glädjande beskedet att jag skulle få ett jobb. Jag hade sedan en tid tillbaka sökt jobb och bland annat haft kontakt med ett bemanningsföretag och nu kom beskedet jag väntat på. Tidigt i måndags morse, ett par timmar innan solens uppgång, cyklade jag iväg till bemanningsföretaget för att möta upp min rekryterare och en tjej som skulle börja tillsammans med mig. Vi åkte tillsammans ut till fabriken, min arbetsplats de kommande sex månaderna. Det var en spännande känsla att komma till en ny arbetsplats fullt av människor som jag inte känner. Jag hade ingen bild av arbetsplatsen och visste inte vad jag skulle förvänta mig. Jag möttes av trevliga kollegor som passade på att vila medan de tränade upp mig och som även blev lite lätt upprörda när produktionen gick långsammare under denna första dag. Jag märkte direkt att mina nya kollegor är vana vid att arbeta utan stopp och att de är ovana vid att titta på.

Jag kände mig mycket nöjd efter min första dag på jobbet. Att arbeta med att montera är intressant för mig som studerat elektronik. Jag får prova på olika delar av processen då en elektronisk produkt sätts ihop. Arbetet kan vara både socialt och självständigt då det finns kollegor som pratar med varandra och dem som arbetar med hörlurar. Jag tycker att det är skönt att man kan välja.

Idag var min tredje dag på jobbet. När jag cyklade till fabriken tänkte på att jag på vilka uppgifter jag ville sätta mig in i. Under förmiddagen var jag fokuserad på att jobba. Jag började känna en lätt smärta i min armbåge då den ovan att arbeta började vakna till och inse vad den kommer att hålla på med den närmsta tiden.

Efter lunch kom team ledaren och uppmanade oss att gå till ett möte. Utan att veta vad det skulle handla om gick vi gick in i ett stort förvaringsrum. När våran grupp kom dit hade redan en arbetsgupp om tjugo personer samlats där. Sen kom administratörer och så flera arbetsgrupper. Rummet fylldes hela tiden av flera medarbetare tills alla 3-400 anställda var på plats. Jag hörde kollegor viska och prata med varandra i skämtsam ton och orden “nu stänger hela skiten” samt “alla ska bli uppsagda” cirkulerade runt i rummet. Dock hade ingen någon aning om vad som kulle ske. Jag frågade om det är vanligt att man samlar hela fabriken och fick till svar att det är helt ovanligt.

Viskningarna tystnades av en arbetsledare som uppmanade alla att forma en ring runt en mikrofon som fanns i rummet. Den som talade stod på ett improviserat altare i form av en låda. “Detta ska jag ta på engelska för det är något seriöst”, sade talaren på lådan och avbröt massan av tisslande arbetare. Jag undrade om man inte kan prata seriöst på svenska. “Man samlar inte folk för att ge bra nyheter”, fortsatte han. Så kom beskedet, ledningen har bestämt att stänga fabriken efter att ha funderat och tänkt över läget. Han punkterade att de försökt rädda situationen under de senaste två åren med tanke på medarbetarna men detta utan resultat. 

Alla var knäpp tysta efter att beskedet kommit. Mötet avslutades med att talaren spontant steg upp på lådan och uppmanade alla arbetare att ta hand om sig själva och sin hälsa för att det inte ska uppstå några olyckor. Jag tänkte på hur ett besked som detta påverkar människor och att det bakom varje person i detta rum finns ett liv och en familj.  

Då jag kom tillbaka till min arbetsplats mötte jag en kvinna som körde truck. Jag har mött henne förut och hon har alltid ett gosedjur fram på trucken. När jag tittade närmare på henne såg jag att hon grät. Flera medarbetare var arga och upprörda över situationen. Ett par arbetare vid min linje sade med besvikna blickar till team ledaren att de skulle gå hem då de inte kände någon mening med att stanna. På andra produktionslinjer var det redan tomt. 

På vägen mot cykeln när jag slutat för dagen möttes jag av en reporter som riktade en mikrofon rakt i mitt ansikte och frågade om jag ville säga något. Utan att vänta på mitt svar frågade hon mig hur det känns. Hon följde mig flera steg mot min cykel innan hon insåg att jag inte var beredd att prata. På vägen hem insåg jag hur stort detta är och jag funderade över vad detta kommer att betyda för min stad. Jag kände mig ledsen över mina kollegor och det kändes konstigt att jag inte påverkas på samma sätt som dem som arbetat där i många år. Den gemenskap som skapades på arbetsplatsen påminde mig om den gemenskap som bildats i samband med den kris som uppstod under jordbävningen i Chile. Alla pratar med varandra och ger varandra stöd.

Trött efter tre arbetsdagar på mitt nya jobb och efter detta oväntade besked somnade jag på soffan där hemma. Innan jag somnade funderade jag över hur det kommer att bli på jobbet i morgon, vilka som kommer att vara på plats och vika som stannar hemma. Min sambo väckte mig försiktigt och viskade att maten var klar. Vi åt och tittade vi på nyheterna och sen skrev vi tillsammans denna text. I morgon är en ny dag, klockan ringer klockan fem.