Jag stirrar på en
bild av en grönlandssälunge i WWF´s tidning EKO. En gulvit ulltuss med svarta pärlor
till ögon. Stora runda av glas som stirrar rakt in i kameran. Ungen har små
korta armar som den vilar på magen. Den ligger och kramar sig själv när den
tittar på mig med sina stora pärlor. Jag vill inte läsa bildtexten. Där står
det bara hur sälungar drunknar då havsisar smälter. Det iskalla havet slukar
små gulvita ulltussar. Isen de balanserar på försvinner under deras små magar.
De mörka havet tar dem med sig ner i djupet. Tungt på havets botten ligger
svarta pärlor av glas. De fortsätter att stirra efter en liten strimma ljus i det
mörka havet. När solljuset en dag letar sig ner genom det djupa havet reflekteras strålarna i de fallna djurens ögon. När deras ull som spolats upp
på stranden av havets vågor torkat kommer den att flyga genom luften. Om världen
är mogen kommer den flygande ullen stillsamt dala ner mot den bara mark som
isarna lämnat efter sig. De svarta pärlorna kommer spricka upp till knoppande
liv. Den kramande sälen som tittar på mig med stora runda ögon kommer kanske om
tusentals år att vara en grönskande
blomma. En sorgens och glädjens blomma som påminner mig om livets grymhet.
Kanske jag då också blivit ett knoppande frö som transporterats genom hav och
luft och nu slagit mig till ro bredvid sälens blomma. Vid dess sida ska jag
växa och gro och jag kommer känna den mjuka ullen mot mina gröna blad. I dess
svarta pärlor ska jag spegla mig var dag.
Säl på smältande isar. Gulvit ulltuss i iskallt hav.
Svarta pärlor av glas stirrar från havets botten. Strålar av sol reflekteras i fallna djurs ögon. Ulltussar torkat och flyger i vinden. Tussar vill
bli liv blir ett med marken. Pärlor av glas knoppas. Jag flyger, tar mark
och gror. Vid min sida grönskar en blomma. Blommande ulltussar smeker mina
blad. Jag speglar mig i svarta pärlor. Minjöförstöringens reinkarnation. Det är
jag.
Svarta pärlor, fallna ögon, jag gror av glas. Jag är del av sälen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar