Kusiner som bär

Här kommer en kusinbild som vi tog på begravningen. Jag tror inte att det går att missa vilka som är syskon bland dessa bär. Det är bara Lisa och Henrik som inte kör på likadana frisyrer bland syskonen.

Denna bild visa hela syskonskaran som nu tillhör de äldsta i familjen.

Lilla jag har helt plötsligt hoppat upp ett steg i generationstrappan och tillhör nu den näst äldsta generationen i min familj. Inga far- eller morföräldrar kvar. Dock är jag yngst av alla kusinerna. Pappa min som står mitt framför tavlan i svart kavaj var bara barnet när faster Anita blev tillsammans med Lennart. Han har gått miste om många deceliter vispgrädde då storsyskonen och deras pojkvänner satta ner tårtspaden ett par centimeter framför där de skulle skära sin tårtbit och drog grädden framåt så att det knappt blev någon grädde kvar till lillebror Bo. Den förlusten av grädde har pappa Bo tagit igen sedan många år tillbaka.

Ljus och hjärtan

Igår tog vi farväl av farmor Carin Åström i Nora kyrka i Tärnsjö. Det var en vacker och stämningsfull begravning. Levande ljus och färgglada blommor omringade kistan. Duken som låg på kistan var delvis vävd av läder från Tärnsjö garveri.

På kyrkans främre bänkrad satt farmors fyra barn med respektive. På den andra raden satt barnbarnen, mina kusiner, samt barnbarns barn. Vi fyllde en rad så jag fick sitta med den äldre syskonskaran på främre raden.

Prästen höll tal och pratade om gud och farmors liv och verk. Vi sjöng psalmer och det blev solosång. Framme vid altaret stod teckenspråkstolken och översatte allt som sades och sjöngs. Hennes tolkning av songerna var mycket vacker att titta på då ord blev till mjuka handrörelser.

Den äldsta på plats var farmors kusin från Huddunge. Hon var 90 år och den sista kvar av 17 kusiner. Yngst var mitt kusinbarn Folke 6 månader. Det är spännande med dessa tillställningar då släkt och familj som inte träffats på år åter igen förs samman. Livet och döden gör sig påmint och varje individ på plats blir ett bevis på att tiden rör sig framåt.

Faster Anitas kommentar efter begravningen var att ett liv inte kan avslutas på ett bättre sätt. Det var så vackert. Min pappa Bo var lite besviken på solosången. Han hade tänkt sig något mer. Och för att inte tala om smörgåstårtan. En liten skiva per person. Pappa hade sett fram emot en jättetårta som alla kunde äta sig mätta av. Däremot var han väldigt nöjd över att alla släktingar samlats och att de var sams. Min reflektion var att det var vackert och stämninhsfullt i kyrkan. Men jag blev inte glad över att prästen blandade in gud och skapelsen då han pratade om farmors liv.

Så har ett 97-årigt liv gått till ända. Blodsarvet och minnet av dess existens lever vidare i generationer bland syskon och kusiner. Där deras vägar möts blir minnet av den som ligger grund för dess existens extra stark. En farmor, en vän, ett barndomsminne, en åldring, en moder, ett liv. Ett hjärta som har slutat ticka. 16 tickande hjärtan som hon satt i sitt spår.

Barfota på scenen

I helgen var det premiär av föreställningen Om genier. Jag spelade Anne-Charlotte Leffler och stod längst fram på scenen i föreställningens inledande och avslutande scener. Där emellan integrerade min roll med andra genier som samlats i denna tid samt skrev och berättade våra öden.

Det var kul att spela inför publik. Jag hade inte spelat denna form av inövade föreställning sedan slutprojektet på gymmasiet.

Premiären var nervig. Jag var inte nervös innan men fick en adrenalinkick då vi körde igång. Det var skakigt att för första gången spela inför publik. Många ansikten mötte min blick då jag vandrade in på scenen. Alla hade mycket energi och det blev en bra premiär. Efteråt firade vi med mat och öl på Brodway. En mycket trevlig kväll. Andra dagen kom det sju personer. Melodifestivalen tycks ha lockat mer. Vi kände oss lite sega men vår regissör Frida intalade oss att vi gjorde en bra föreställning, änn bättre än premiären. Idag spelade vi igen med full energi inför tjugo personer.

Nedan följer en recension om premiären.

Fragmentariskt skuggspel i svart, vitt och blod (recension) | KULTURSIDAN.nu

Discoljus och klövervasselin

Igår var en härlig dag. Efter att jag sytt och haft det mysigt hemma på dagen samt tränat, vilket idag känns rejält i musklerna, bev det fest här hemma på kvällen. Några kompisar från jobbet och från andra håll kom till oss. Det blev en kul kväll med mycket skratt. Efter samtal, musiklyssnande och melodifestivalen på tv gick vi till Pop Orange för att dansa. Att vi tog oss ut var en bedrift. Jag som så ofta bangar. Igår blev det till och med jag som fick dra med mig de partyprissar som önskat festen ut. Erik som var danssugen satte äggklockan på ringning flera gånger för at visa att det var dags att gå.

När vi kom ut var det dans till blinkande lampor. Björnstammens lysdiodfond var inlånad kvällen till ära. Vi dansade i en ring och fick då och då sällskap i ringen när någon full meddansare tappade kontrollen och backade in bland oss. Jag och Karin vek oss av skratt då vi upptäckte hur fint Sebastians läppar glänste i discoljuset av det klövervasselin hon erbjudit honom. Så lättroade var vi. Sebastian fnissade generat innan han dansade vidare i sin hoppande rytm som en liten pojke.

Karin som bor i Linköping sov över hos mig och Seba. När vi kom hem kokade vi the och bäddade en madrass till henne på golvet. Karin fick ett glas mjölk med gammal kaffesump i. Hur alla rena glas och koppar vi diskat i diskmakinen kunde innehålla kaffesump finns det bara en som kan svara på. Sebastian somnade fnissandes i soffan med thekoppen i handen. Jag bäddade ner honom i sängen och skjortan skulle prångt vara på. När vi vaknade på morgonen var det första han kommenterade att skjortan var på. Sen skrattade vi båda två då vi minndes kvällen ock Karin som också vaknat kom in och sällskapade oss i skrattet. Något mer klövervasselin kommer nog Sebastian inte våga använda men jag har upptäckt hur fint läppglans kan vara på killar.

Farmor

Igår dog min farmor. Hon hette Carin. Ett fint namn tycker jag. Jag är inte så ledsen  Farmor var gammal. Hon har egentligen inte levt på många år. Men jag är nostalgisk. Farmors död får mig att minnas den riktiga farmor som jag växte upp med. Barndomens farmor.

Här kommer en text som jag skrev för åtta år sedan då farmor fortfarande var farmor.

Vid älven vill hon vara

Det är en tidig morgon i början av augusti. Jag har precis vaknat, först som vanligt, det gjorde jag alltid när jag var barn. Tyst för att inte väcka min syster som jag delar rum med när vi är i sommarstugan. Jag sträcker mig upp mot bokhyllan och plockar ner alla mina favoritböcker och lägger böckerna på min gamla lära-gå-vagn som aldrig kommit upp på vinden. Barfota och bara klädd i nattlinne springer jag med den fullastade vagnen ut ur stugan i styr mot farmors husvagn som står placerad lite längre ner på familjens tomt. Husvagnen står där året om, i regn och rusk och täckt av snö om vintern. När våren kommer och ängen lyser vit av vitsippor är det dags att hjälpa farmor städa ur husvagnen och sedan är det stor grillfest med kött, potatis och bearnesesås den kvällen då farmor spenderar sin första natt av det ljusa halvåret i husvagnen.

Gräset är alldeles fullt av dagg och det kyler ner mina små fötter som fortfarande är varma efter sängens bolster. Den överfulla lära- gå-vagnen guppar fram i gräset och ett flertal gånger måste jag stanna för att plocka upp ett par böcker som envisas med att ramla av. ”Hallå”, hör jag inifrån husvagnen när jag tagit mig in i förtältet. Kanske farmor legat vaken och väntat på mig, kanske ser hon lika mycket som jag fram emot denna morgonstund vi brukar ha tillsammans. Hon tittar upp ur sin säng när jag stiger in och hennes spikraka, vita hår spretar åt alla håll på huvudet. ”Men så många böcker” utbrister hon när hon får syn på den fulla vagnen jag kånkat in i husvagnen. ”Hur ska vi hinna med att läsa all dessa?” Farmor lyfter på täcket så att jag ska kunna jag kryper ner bredvid henne i den mjuka sängen. Hon fryser till när jag sticker in mina kalla fötter mellen hennes varma lår. När farmor läst tills halsen blivit alldeles rosslig stiger vi upp. Jag sätter mig vid det lilla bordet medan farmor plockar fram burken med hembakade kryddskorpor och häller upp ett varsitt glas mjölk.

Så satt vi ofta tillsammans under den tidiga sommar morgonen och doppade skorpor i mjölk och pratade om sädesärlorna som bodde i björken utanför fönstret, dem som farmor följt sedan de kläckts på våren när hon precis flyttat in.

Farmor är en stilig dam som gärna klär upp sig med minkpälskrage och hatt. Hon har arbetat på ett garveri under hela sitt yrkesliv så hennes fingrar har kroknat och nyporna är starka. Hennes garderob är full av kläder som hon själv tillverkat, skinnjackor och hattar som hon sytt och tröjor som är både stickade och virkade. Farmor har en speciell stil och hon blandar gärna olikmönstrade kläder med varandra. Då hon ska på fest tar hon på sig alla sina bästa halsband i blandade färger och former. Hon är rik min farmor, men snål när det gäller att unna sig själv saker. Bäst tycker hon om att ta med mig och min syster in i en gömd vrå och sticka åt oss en hundralapp när ingen ser. Hon har inte många intressen min farmor, vad ska hon lägga pengarna på, böcker kan hon ju köpa begagnat på biblioteket. Att promenera eller att sitta still i timmar och studera naturen är något som farmor helst ägnar sina dagar åt. Ibland spelar hon även kort med sina väninnor men något vidare pratglad är hon inte. Resa har aldrig varit någonting för farmor, hon har varit på Mallorca men hon trivs så bra vid Dalälven där hon spenderar sina somrar. Det är vid älven hon varje sommarkväll vill sitta och tittar på solnedgången. I farmors ögon är den alltid lika vacker och hon skulle inte kunna missa en kväll. Aldrig är färgerna på himmeln lika och aldrig rör sig molnen på samma sätt från kväll till kväll.

Av Jennie Åström 2005