Tvåsamhället fortsätter att inspirera

Jag är lyrisk. Sprudlande. Jag är förväntansfull och nöjd. För cirka två år sedan påbörjade jag en magisteruppsats som handlade om personer som levde partnerfria. (Går att ladda ner här:http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:41) Jag intervjuade heterosexuella kvinnor och män som genom sin livsstil ifrågasatte tvåsamma heterosexuella ideal i samhället. Idén hade växt inom mig själv. Min vilja att sätta fingret på de samhällsnormer som dagligen skavde emot mitt skinn fick mig att utsätta dessa fem kvinnor och män för en cirka en timmes lång intervju vardera. Materialet blev mäktigt och jag var oerhört imponerad av mina informanters kloka ord.

Som den forskare jag då var skulle materialet disikeras och analyseras. Mina informanters vackra ord plockades söner i bitar för att jag genom språkets retoriska uppbyggnad skulle kunna spåra strukturer. Resultatet blev intressant och jag fick bra kritik för mitt arbete. Vad informanterna fick ut av sitt deltagande är dock svårt att säga. Själva intervjun kan ha varit en gnutta terapeutisk men att se sina egna ord analyserade in i minsta detalj var nog allt annat än tillfredställande.

Jag har nu i egenskap av journaliststudent valt att angripa detta ämne ännu en gång. Dels för att jag under mitt magisterår bekantat mig så väl med ämnet och därför har svårt att släppa det och dels för min nyfikenhet över hur det är att leva som partnerfri i det chilenska samhället. Den stora skillnaden är nu att formen är mer fri och det som tidigare var ett gigantiskt slutprojekt på en fyraårig universitetsutbildning nu är en suddig idé som kan mynna ut i allt från en ren articklserie till en reportagebok med skönlitterärt grepp.

Sedan jag kom till Chile har jag planerat denna idé och fått feedback från handledare och övriga klasskamrater. Som ett sätt att komma in i det journalistiska skrivandet och framförallt i det spanska språket har jag gjort några småprojekt och intervjuer. Så igår kom den stora dagen då jag skulle intervjua de första två partnerfria män som jag lärt känna genom kontakter. När jag påbörjade intervjun hade jag fått tipset att inte sitta med en massa papper, att bjuda på mig själv och att de som intervjuades skulle få ut något av intervjun också. Tipsen gjorde mig än mer nervös än vad jag redan var. Jag hade benat upp frågor som jag översatt till spanska och kunde inte nog läsa in mig på dem för att de skulle kunna ställas utantill och vid rätt tillfälle. Alla tre betänkligheter uppfylldes och den sista och viktigaste mest av alla.

Som alltid när man skriver, nöter och gnager ett ämne om och om igen kommer den självkritiska frågan; varför gör jag detta? vem i helvete mer än jag kan vara intresserade av detta ämne. Min forskarvilja slog ofta huvudet i denna stenhårda kritiska vägg under arbetet av Tvåsamhället. Under gårdagens intervju hände dock något som jag sällan kommer att uppleva. Genom ett gemensamt samtal där jag som leverantör av frågor också delade med mig av mina åsikter skapades en energi som sprängde den kritiska muren till sandkorn. Har jag någonsin undrat om det är meningslöst att diskutera tvåsamhetsnormens inverkan på partnerfria människor så tar jag tillbaka det tusen gånger om. De två män jag intervjuade igår berättade med hela sin kropp om ett ifrågasättande som de ständigt upplever. Da hade starka åsikter om idael som hänger samman med konstruktionen av ett heterosexuellt parnerskap. Jag fick känslan av att de var expertdebattörer inom ämnet. Men ingen av dem hade någonsin pratat om eller diskuterat sina känslor kring det partnerfria livet i relation till det tvåsamma tidigare. Aldrig med någon. Detta är för mig tvåsamhetsnormen i en liten ask. Osynlig. Ogreppbar. Näst intill omöjlig att närma sig om man inte ger sig fan på det.

Tvåsamheten drabbar både dem som lever inom den och utanför den. Genom att göra sig till självklar formar människor som lever inom det svenska så väl som det chilenska samhället sina liv efter denna norm. De som lever inom normen gottar sig i tanken om att deras liv baseras på en självvald lycka. De som lever utanför normen drabbas av ett ständigt ifrågasättande både från omgivningens kommentarer och den egna förståelsen av att det livsval som gjorts är något oacceptabelt. Att så leva som en normbrytare utan att få utrymme att fundera kring det och disskutera det måste vara ett tungt projekt. Min önskan är att lyfta partnerfriheten till ett alternativt levnadssätt som ska kunna få samma acceptans som tvåsamheten under vilken fas i livet den än levs och oavsett under hur lång tid den levs.