måndag 7 september 2009

Arbetande händer i en ny tid

Skräddaren Ricardo Araya Vasquez sitter och syr bakom det stora fönstret i backen på vägen ner från kullen Cerro Alegre. Staden vi befinner oss i är Valparaìso och landet är Chile. Som vanligt när någon passerar det stora fönstret tittar skräddaren upp där han sitter vid sin symanskin. Han utstrålar ett varmt leende. Det sprider sig från läpparna, in i den blygsamma mustachen, genom kinderna och upp i ögonen. Hela ansiktet skiner av tillfredställelse och harmoni. Han har arbetat i samma syatelje under hela sit yrkesverksamma liv. Detta börjades som lärling 1945. Skräddaren beskriver hur arbetet har förändrats.

- - "Idag finns inte samma material som förr. I den svunna tid då jag startade denna atelje arbetade jag med tyget från grunden. Jag ritade upp mönster och sydde upp kläder. Nu kommer de flesta för att laga kläder."

De leende läppar som rör sig mjuk och tydligt under samtalet släpper fram en uns av nostalgi i rösten. Skräddaren framför också en stolthet över det arbete han utför. Kunder i alla åldrar besöker honom och att det alltid finns arbete att göra.

- - "Här lagas allt", säger skräddaren och nämner kläder som skjortor, byxor, kragar och kavajer.

Skräddaren är välklädd. Det prydliga yttre vittnar om en noggrannhet som tycks genomsyra även det arbete som utförs. Klädseln är tidlös. En vit välstruken skjorta täcks av en stickad väst. Runt halsen har han knutit en bred randig slips som stuckits ner under den v-ringade västen. Måttbandet som hänger runt nacken gör identifikationen av skräddarens yrkesprofession tydlig. Om de inte vore för den kala hjässan och de grunda linjerna i ansiktet kunde han tas för en av de unga män som genom sin klädsel vill sticka ut från ett för övrigt konsumtionsinriktat Valparaìso. Vem vet. Kanske var det i liknande attribut som den första kontakten togs med tyget och saxarnas värld då skräddaren vid elvaårs ålder började som lärling.

"Jag har arbetat som skräddare i hela mitt liv. Jag började mitt yrke den 1 juni 1950", säger han.

Svaret vittnar om en livsuppfattning där livet börjar då arbetskarriären tar vid. Den egentliga frågan syftade på skräddarens ålder. Senare under intervjun kommer det fram att han nu är 79 år och började arbeta på riktigt vid16 års ålder. Son mygift började hans yrkeskarriär med frun vid sin sida. Hon var under många år sekreterare för ateljen.

""Åren har passerat och min fru har blivit pensionerad", säger skräddaren som nu ensam styr skutan.

För en stund lämnas den tickande symaskinen. Den bruna rundskurna manchesterkavajen blir liggandes kvar på sybrädet när skräddaren smiter in bakom ett draperi som hänger i ett av det lilla rummets hörn. Den lågmälda röst som används i samtalet med en kund slukas upp av den pigga tangomusik som fyller lokalen. Mängder av kläder ombonar rummet. På väggarna finns attrebut som ger en vink om en lång yrkeserfarenhet. Inom dessa fyra väggar har symaskinen tuggat sitna jeans, festklänningar och kavajer medan världen utanför det stora fönstret sprungit ett helt annat maratonlopp.

I dagens Chile det finns få personer inom denna yrkeskategori. Skräddaren var ensam i familjen att välja denna bana. Yrkesvalet var för honom ändå självklart.

"För många härrans år sedan, vi talar nu om åren 1940 -45, då ägnade sig hela världen åt liknande arbeten som det jag valde. På den tiden fanns inte samma slags restauranger och affärer som idag."

Den svarta glansiga symaskinen, med sina femtio år på nacken, kommer att tugga sig igenom ett antal plagg till. Men vad tänker skräddaren om ateljens framtid?

"När jag inte längre kan arbeta kvar kommer denna atelje att upphöra. Jag har ingen som vill ta över mitt arbete. Mina barnbarn har andra drömmar. Det finns ingen som intresseras av detta idag. Det finns så mycket annat som ungdomar vill göra. De strävar efter att få en titel, bli professionella och många vill arbeta med datorer. Idag behöver man inte arbeta lika hårt för att tjäna pengar. Det finns också större möjlighet till att studera nu än vad det fanns när jag var ung".

Som ung hade skräddaren andra drömmar än dem som nämns i beskrivningen av dagens chilenska ungdomar. Med mindre valmöljigheter har ett helt liv skapats och levts inom staden Valparaìsos gränser. Det var drömmen om att ha ett ställe att bo på. Ett riktigt hus, samt att ha barn som drivit skräddarens livsval.

"Sanningen är att man föds utan någonting. Det jag har nu har jag skapat med detta arbete. Min dröm har till stor del gått till uppfyllelse", säger han.

Den moderna epoken med dess beständiga kännetecken, där stabila identiteter knyts till fasta arbeten, har tagit en kaffepaus på sybordet i denna atelje. Den blickar ut över en föränderlig värld där människorna utanför ständigt växlar mellan att vara miljömedvetna studenter, blodtörstiga konsumenter eller bara uttråkade dekadenter.


Texten du nyss läst är en skrivövning jag gjort på eget initiativ. Nyfikenheten över vem den glada mannen bakom fönstret jag passerar dagligen samt viljan att träna det journalistiska mötet och skrivandet av personporträtt drev mig att skapa denna text.

3 kommentarer:

Charlotte sa...

Intressant - låter som en fin man du intervjuat, Jennie. Underbar beskrivning av honom och hans yrke!!! Du blir en bra journalist. Lättläst och det fångar ens intresse. Pussåkram, mamma

Lintott sa...

Hejhej gullet.

Ditt vykort kom fram idag. Otroligt egentligen med tanke på att du glömt plita dit "Sverige" på adressfältet.
Undrar om de där på postkontoret i Valparaiso slog upp världskartan och hittade lilla Solna i det avlånga landet uppe i norr på andra sidan jordklotet. Fast folk är nog moderna nu förtiden och Googlar.

Vi har det bra härhemma, har precis sålt vår lägenhet. Kontraktskrivning imorgon, sen kan vi fokusera oss på Gunnar/Gunhild. Dvs inköp av barnvagn, blöjbytarbord och lite annat..

Massor med kärlek från kusinerna Lisa&Patrik

Jennie sa...

Haha, duktiga brevbärare som hittade hem till er;)