Ett vaket öga i vindarnas slagfält

Imorse vaknade jag innan gryningen av att det stormade utanför mitt fönster. Den vanligtvis kyliga luften i mitt rum hade blivit än kyligare. Jag kröp ner med hela huvudet under min sovsäck och mina tredubbla filtar. Vinden var envis och letade sig in till mitt bara skinn. Där under alla filtar låg jag ock lyssnade på soptunnar och plåtbitar som blåste runt på gatan utanför. Dörren till mitt rum stod och slog i vinden och jag ägnade all min energi åt att försöka att inte höra och inte känna de kalla vindarnas dån.

Efter ett tag gav jag upp försöket att gömma mig från vinden. Jag slängde av mig täcket och reste mig upp från den urblåsta sängen. Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med vindens öga. Fönstret hade var vidöppet och mitt rum hade blivit ett slagfält för vindarnas kamptävling om den starkaste. Jag förde snabbt ut vindarna och stängde fönstret. Kvarlämnorna av vindarnas isande närvaro stannade länge kvar under mina filtar. Inte förrän solen gått upp och väckarklockans pigga ljud tjöt i mitt öra hade den svagt brinnande lågan i min kropp lyckats värma upp den säng jag låg i. Golvet nedanför hade ännu inte återhämtat sig efter att kraftkämparna dragit sig tillbaka.