Att valla en pinne

Idag fick jag förmånen att kunna gå ut med hundarna en timme på lunchen. Jag hade ett möte i Norrköping hela förmiddagen och gick sedan upp i skogen med hundarna innan jag fortsatte jobba hemma på eftermiddagen. Äntligen kunde jag få lite dagsljus på näsan om än väldigt grått sådant.

Ängarna vid Hageby och skogen var folktomma såhär dags så hundarna fick springa fritt. Som vanligt var Vajlo en bit framför mig och Movi bakom. Vajlo hittade en pinne att leka med, eller snarare valla, vallhund som han är. Jag vet att en inte ska kasta pinnar för mycket till hundar för då kan de bli stressade. Med Vajlo är det problemet löst då han gör som följer när han vallar en pinne. Vajlo hittar pinnen själv eller jag kastar den till honom en gång. Han hämtar pinnen och lägger ner den på marken. Själv lägger han sig en bit ifrån med huvudet ner och vaktar på pinnen. När jag kommer fram emot honom säger jag "ta pinnen", han tar den och springer iväg ett antal meter där han upprepar proceduren med att lägga ner pinnen och lägga sig och vänta på att få ta den igen. En helt perfekt lek för en som inte gillar att kasta pinnar till hundar. Det är otroligt gulligt att se när Vajlo ligger där och väntar på att få ta den pinne han själv lagt på marken. Och springa får han verkligen.

Uppe i skogen hittade Vajlo en boll. Actionpromenaden fortsatte. Här dröjde det lite längre innan jag förstod hur Vajlo ville leka med bollen. Att sparka iväg bollen så att Vajlo hämtade den var bara roligt ett par gånger, nej Vajlo ville verkligen spela fotboll, han hämtade bollen och lade sig bakom den för att vänta på en passning.  Jag skulle då sparka bollen mot honom så att han kunde ta passningen med munnen. Även här kom hans vallhundsegenskaper fram då han kunde ligga länge och vänta på att jag passade honom bollen eller på att jag sade åt honom och springa och hämta den om den var på väg ner för en backe.

När vi kom ur skogen bestämde jag att leken var slut. hundarna blev kopplade och Vajlo ville ha med sin bollen hem så han bar de i munnen hela vägen hem till Lagergrensgatan. Det gick att hoppa över stockar och kissa på lyktstolpar med bollen i munnen också.

Movi som är tant har inte mycket lek i sig så att få besök av en yngre hund som går igång på bollar och pinnar tycker jag är skoj. Jag gillar att blanda in bus och träning i promenaderna så att enpromenad inte bara blir en promenad. När jag går ut med Movi har jag alltid godis i fickan så att jag kan träna lite med henne på vägen eller gömma en godisbit i ett träd. Varje hund har sina behov och det gäller att hitta det som både människa och hund tycker kan vara kul.

Arbetsro fick jag verkligen efter denna promenad. Efter att ha fått lite påfyllning av mat samt ett tuggben intog hundarna en varsin mjuk plats i vardagsrummet och slocknade direkt. Vajlo har efter fem dagar här hemma blivit så trygg att han sover på alla platser som Movi brukar ligga på. I början låg han bara på den sidan av soffan som Movi oftast inte väljer. Nu sover han till och med i hennes favoritfåtölj. Movi var kanske lite förnärmad i början men har nu vant sig vid att dela med sig av sovplatserna. Hon var så bekväm så att hon låg och knorrade och stönade hela eftermiddagen. Jag älskar dessa ljud hon gör då jag tycker att de är otroligt avslappnande och hemtrevliga.

Sebastian kom hem nöjd efter en lyckad presentation av sitt projekt i skolan. Denna vecka är det slutspurt för hans studier och det har hittills gått bra. Det är tur att jag kunnat jobba hemma ett par dagar så att vi kunnat dela på ansvaret förhundarna. I helgen ska Sebastian vara ledig på riktigt och får följa med på en första långpromenad med de två goa djuren.

Sebastian fick idag sin julklapp till sig själv. Han har under flera veckors tid gått och varit avundsjuk på mina två fleecetröjor som jag köpte för halva priset på Internet. Nu har Sebastian lyckats komma över en i rätt storlek som är jättefin på honom.

 

 

  

Synkade i spåret

Springturen med Vajlo var riktigt skön. Vajlo hade lagom med energi. Han gnydde som vanligt lite av lycka när vi sprang på vägen upp till skogen. Att styra Vajlo i svängarna och att möta andra är inga problem, han är duktig på att bli styrd.

Vi sprang definitivt snabbare än sist, då Movi var med. Eftersom jag inte behövde peppa Movi och för att mina egna steg var snabbare var jag och Vajlo synkade. Jag behövde inte alls bromsa honom mer än precis när vi börjat springa.

När vi rundat elljusspåret i skogen sprang vi tillbaka till Ljuraparken, där fick Vajlo ta av selen och rulla runt i gräset. Vi hade bara springit en halvtimme så det fanns energi kvar för att springa och hämta samt bära en pinne.

Efter att jag stretchat fick Vajlo en massage med stretch av benen, precis som Movi brukar få efter en springtur. Vajlo tyckte att det var skönt och slappnade av i kroppen. Denna fysiska kontakt med hunden tycker jag är ett mysigt sätt att avsluta ett träningspass på.

Med livet som insats på cykeln

Jag skulle hämta ett paket som skickas till Pressbyrån i Hageby och tog med mig Vajlo på cykeln. Innan dess hade jag rastat båda hundarna i parken och tagit fram cykeln innan jag och Vajlo gått upp och lämnat Movi. Vajlo hade redan när jag tagit fram cykeln blivit helt sprallig. Att vi sen mötte grannens hanhund Olle i trappen grorde Vajlo än mer uppspelt. Olle och Vajlo har redan mötts utanför och de är inte arga på varandra men det händer nog en hel del i deras hanhundskroppar när de ses.

Vajlo bara skrek hela vägen ner för trappen och fortsatte med detta halvvägs till Hageby. Han hade sådan energi och jag nästan stod på de rostiga bromsarna. Vajlo älskar verkligen att springa. Jag vet att en hund inte ska dra i selen när den cyklar men ibland är det svårt att stoppa. Jag hade kunnat vända om redan innan vi svängt ut på Albrektsvägen eftersom jag kände att han kunde vara svår att lugna ner men hade jag bestämt mig för att cykla med Vajlo så hade jag. Då skulle jag göra det även om jag hade livet som insats. Jag gillar ju äventyr och en hjälm på huvudet hade jag också.

När vi cyklat förbi Hageby vårdcentral slutade Vajlo ligga som en raket längs marken och hittade faktiskt en fin trav. Jag belönade honom extra mycket då han kom in i den och tryckte på bromsarna då galoppen smög sig fram. Självklart hade jag kunnat gasa lite själv så att kelpien fått springa av sig men eftersom jag varken känner hunden eller cykeln särskilt väl i dessa situationer så lät jag bli.

Nu ligger iallafall galningen och snarkar, gnyr och sparkar på soffan. Redan innan cykelturen kom på tal hade jag bestämt att jag ska springa med Vajlo i dragsele och höftband i skogen ikväll. Det gör jag bara för att jag tycker att det är så kul. Jag tvivlar inte på att han piggnat till tills dess och jämfört med denna cykeltur så blir väl springturen i skogen rena söndagspromenaden. Ikväll kommer Vajlo att få extra mat. Han kommer bli överlycklig. 

Roligt som sjutton är det iallafall att ha en kelpie hemma. 

En dag till kommer jag passera Katrineholm

När jag nu sätter mig på tåget hem till Norrköping inser jag att jag bara har en dag kvar att pendla till Stockholm, iallafall från Norrköping. Ett par av de sista dagarna på bosättningen kommer jag att jobba lite hemifrån och nätterna innan jul kommer jag att spendera hos min syster i Västerås så då blir det något kortare till jobbet.

Jag går igenom min plastficka med månadsbiljetter och inser att jag har sju månadsbiljetter där. Den sista går ut idag så det var nästan tajmat. Utöver dessa sju pappersbiljetter har jag haft en elektronisk tiobiljett som jag köpte mellan mina semestrar.

Stockholm i sig kommer jag inte att sakna men dock kollegorna och vissa delar av arbetet. Jag kommer också sakna nätterna hos Minna och Lisa kusin. Det var dessa samt ett par dejter med hundar som gjorde att jag överhuvudtaget rörde mig utanför cyckelvägen mellan centralen och jobbet under dessa månader.

Tågförseningar kommer jag så klart inte att sakna och inte heller att behöva låsa upp, cykla och parkera en cykel fyra gånger per dag, då jag cyklar både i Norrköping och i Stockholm tur och retur.  Alla dessa matlådor jag stått hemma och förberett kvällstid till frukost, lunch och kanske något till eftermiddagen kommer jag inte att sakna. Inte heller att släpa högen av lådor fram och tillbaka i ryggsäcken. Dock kommer jag kanske att sakna rutinen att sova efter frukost på tåget samt möjigheten att kunna slumra till på vägen hem efter jobbet.

Jag har alltid gilla att åka tåg, speciellt när det är ljust ute och jag kan titta på landskapet som seglar föbi. Två timmar och förtio minuters tågresa per dag kan så klart bli lite mycket. När jag passerar Katrineholm på vägen hem och det är tjugo minuter kvar kan jag känna mig lite lätt rastlös. Det är då det är skönt att veta att jag bara kommer passera Katrineholm en dag till efter denna.

Dragspann med tre i skogen

Idag var det dags att prova Vajlos selar. Jag klädde på både Movi och Vajlo en varsin sele och så drog vi ut i kylan. Vajlo hade sin dragsele och satt fast i ett bälte runt mina höfter. Movi fick låna en vanlig sele som passade för att springa vid min sida som hon brukar.

Redan när vi började gå gick Vajlo och gnydde, han var så exalterad att komma igång och springa.  På grusvägen mot skogen gav jag kommandot åt hundarna att springa. Vajlo drog iväg direkt och Movi var som vanligt lite mer segstartad men hon kom igång hon med efter en stund och hängde med hyfsat bra.

I vårat lilla hundspann i skogen var Vajlo ledarhunden som höll farten uppe. Movi var hunden längst bak som behövde draghjälp för att få fart i benen. Som mellanhund fick jag peppa hunden bakom mig och bromsa den framför mig. Det var riktigt roligt att se Vajlos energi och fart och häftigt att uppleva de stunder som hundspannet faktiskt var synkat. Andra studenter när jag peppade Movi som mest fick Vajlo extra kraft i sina steg. Då fick jag träna andra muskler i kroppen när jag med höftbältet bromsade den muskelmassiva kropp jag hade framför mig.

För mig som växt upp med ett gäng draghundar och som har dragits runt av dem på skidor som barn är denna form av hundträning som att hitta hem. Vajlo var lätt att styra i svängarna och benen flög fram med den draghjälp som jag fick. Jag längtade redan efter mera när vi var ute och sprang. Nästa gång ska Movi få stanna hemma så att jag och Vajlo kan lägga i en växel till. Movi är mer för långa promenader än för att leka dragspann varv efter varv i spåret.

Efter springturen fick hundarna godis och Vajlo lekte häst genom att kyla ner sig på rygg i det frostiga gräset.

En bra natt

Nu har jag fått testa både den mjuka och den hårda stilen. Jag och Sebastian resonerade igår om hur vi skulle göra inatt. Skulle vi släpa upp en extramadrass ifall att, eller skulle vi bara bestämma oss för att hundarna ska sova där vi vill att det sover. Sebastian tyckte det senaste så vi körde på det.

Efter att Sebastian rastat hundarna gick jag och de två fyrbenta och lade oss. Vajlo gick in i sin bur självmant och Movi intog sin vanliga plats i sängen. Jag ville iallafall testa och se om jag kunde få Vajlo att stanna i buren av egen viljekraft så jag drog inte igen dragkedjan.

Det dröjde inte många sekunder innan Vajlo tittade ut och gick fram emot mig. Jag sade vänligt men bestämt åt honom att gå och lägga sig. Denna procedur upprepades några gånger med allt längre intervaller emellan. Jag hade kommit överens med Sebastian att han skulle lägga Vajlo i buren och stänga luckan om Vajlo skulle ha hoppat upp i sängen när jag sov. Det behövdes dock inte då jag märkte redan innan jag somnat att han skulle fortsätta testa att ta sig ut så jag nattade honom genom att stänga luckan.

Så fylldes rummet av sömn och lugnt andandes djur. Jag vaknade till många timmar senare och märkte att Sebastian fortfarande var uppe. Från hundarna hördes inte ett ljud. Jag tassade upp tyst som en mus för att inte väcka dem, gick på toa och sa hej till Sebastian som fortfarande pluggade. Han gör det alltid bäst nattetid men egentligen pluggar han både dag och natt. Nu sa han att han också skulle gå och lägga sig. Klockan var runt fyra.

Det var först när Sebastian kommit in i rummet som Vajlo började gnälla lite. Han blev tyst när jag sagt åt honom. Både jag och Vajlo verkade ha svårt att somna om. Jag tog till spikmattan och Vajlo provade att roa sig med att leva om i sin bur lite grann. Jag sade åt honom igen. Det var en rolig syn att se Sebastian flyga upp med huvudet när jag sade åt Vajlo. Jag lade en lugnande hand på Sebastians axel och sa att han kunde sova vidare. Efter det hörde jag bara ljudet av mina öronproppar och rummet fylldes så småningom åter av sömn fram tills att väckarklockan ringde.

Det är klart att det är lite trixigt att hitta bra rutiner med en ny familjemedlem. Det gör det ju inte lättare att de två människor som delar lägenhet inte har samma rutiner. Jag är väldigt stolt och nöjd över denna natt med Vajlo. Det är klart att jag visste redan innan att den hårda stilen är bättre än den mjuka. Det är också lättare att vara hård och konsekvent när jag känner Vajlo lite bättre. Nu vet jag att han inte piper föratt han är kissnödig och att han kommer aatt komma till ro om jag är tydlig med att vi ska fortsätta sova.

Jag gick upp lite tidigare än vanligt och tog ut hundarna på en morgonsväng. Det var otroligt lugnt och skönt strax innan sex på morgonen. Luften var frisk och kall,   allt var täckt av frost, precis som jag älskar. För ovanlighetens skull var jag inte alls trött.

Hemma fick hundarna mat och jag gjorde mig klar för att gå. Jag hade gott om tid så jag hann även roa mig med att ta selfies i spegeln. Det gav sådär mycket så jag satte mig och klappade mjuka Movi istället. Det sista jag såg när jag gick hemifrån var fyra snälla ögon som tätt intill varandra tittade på mig från köket. Jag öppnade föriktigt upp dörren till sovrummet och lämnade själv lägenheten.

Vi har intagit våra vilopositioner

Idag hade jag tänkt springa med Vajlo. Lite trött och seg i kroppen som jag var bestämde jag mig för att det skulle vara trevligare med en långpromenad med båda hundarna istället. Med godis och bajspåsar i fickorna gick vi upp i skogen. På fältet fick hundarna springa lösa. Vajlo for iväg som en blixt då han sprang av sig några varv. Det är så häftigt att se på när detta energiknippe rör sig.

Jag hoppade hinder och körde inkallning med båda hundarna samtidigt. Vajlo var bäst och snabbast på hinderhopp. Movi fuskade och sprang runt hindrena. Hon var istället bäst på inkallning då Vajlo fuskade och smög sig framåt innan jag ställt mig till rätta. Roligt var det att se deras olika styrkor och svagheter samt att få leka tillsammans.

Efter lekträningen fortsatte vi långpromenaden. Vi  följde olika rid- och cykelstigar och hundarna fick vara lösa även där. Vajlo behöll stadigt ledningen genom att gå några meter framför mig och Movi höll sig tätt bakom mig. Alla tre med stenkoll på varandra. Jag stortrivdes i detta sällskap, det är en otrolig lyx att lotsa och få bli lotsad genom skogen av två vallhundar.

Nu blir det slappa och vila för hela slanten. Vi har alla intagit våra vilopositioner.