Bikarbonat bakom öronen

Ikväll när jag kliade mig bakom öronen märkte jag att jag hade bikarbonat där. Det var i julas som jag av mamma fick en stor burk med bikarbonat och en bok med mängder av tips på hur denna mirakelprodukt kan användas. Av bikarbonatslivsstilen har jag anammat delen där bikarbonat används som schampoo. Jag tycker att det känns sunt att gnugga in detta blötlagda pulver som ska vara skonsamt för hår och hud istället för att smörja in huvudet med en lång lista av kemikalier. Blir det något kvar av pulverblandningen avslutar jag proceduren med att gnugga in ansiktet, det blir en fin pealing.

Efter ett tag kan håret kännas lite väl strävt. Jag föredrar i och för sig strävt hår eftersom mitt hår annars är väldigt mjukt och platt. Dock kan det vara skönt att mjuka upp det någon gång ibland och då sköljer jag håret med citron. Denna frukt blir på riktigt som balsam för håret med den stora skillnaden att jag återigen slipper kemikalierna.

I boken finns också en hel del recept på bikarbonat till stängning. Dock har jag inte fastnat för detta eftersom den gnuggande biten i städningen inte är min starka sida. Det jag inte kommer åt med dammsugaren eller en fuktig trasa får vara. En gång ställde jag mig och putsade upp diskbänken med bikarbonat och visst blänkte det då. Efter det har jag faktiskt glömt bort att titta huruvida det blänker eller ej men jag antar att det slutade blänka ganska snart.

På dejt med Hachi

Ända sedan min granne Ludcy såg filmen Hachiko har han velat ha en Akita. Han har pratat länge om att skaffa hund och det vore kul om han gjorde det snart. Idag hade jag fixat en dejt till Ludcy. Han skulle få träffa självaste Hachi men nu i formen av en Shiba istället för den stora Akitan.

Ludcy och Hachi fann varandra och det var roligt att se dem tillsammans när Ludcy fick låna Hachi. Även Movi som har en bestämd uppfattning om vilka hundar hon gillar och inte kom bra överens med den lilla japanen. Hachi försökte få igång Movi med lite lek ibland men det var ganska obesvarat. Hon besparade honom iallafall från en omgång med uppfostran så han var tydligen klart godkänd som han var i Movis ögon.

Vårsläppet

Två hundar som får springa lösa i vårsolen. Det kallar jag för vårsläpp. Vinden var ljummen och kanalen smälte långsamt. Jag, Sebastian och Movi hade fått sällskap av grannens hund Molly. Den lilla fjällräven och Movi har fortfarande lite svårt att komma överens. Nu undviker fjällräven mest Movi och det gjorde att det var lite svårt att få med sig den lilla på promenaden. Till att börja med fick vi koppla den lilla för att vi skulle få med oss henne. Movi sprang hela tiden före med glada steg, säkert otroligt nöjd över sin förmåga att kontrollera den lilla.  Efter ett tag fick fjällräven åka ryggsäck. Det tyckte hon var riktigt bra för då kunde hon ha uppsikt över den stora farliga.

Vi fikade i solen och hundarna låg på varsin sida av oss. Vi tittade ut över kanalen och folk som cyklade förbi. Efter fikat fick fjällräven gå lös. Hon var lite bättre till mods eftersom vi var på väg tillbaka till bilen. Med total koll på Movi och på behörigt avstånd pinnade hon på framåt. Ibland när hon kom lite väl långt fram ropade vi och då vände hon om och väntade. En gång gick Movi fram och luktade på samma fläck som fjällräven. Det var sekunder av lycka att se dem tillsammans utan att ge ifrån sig ett ljud, sen drog fjällräven vidare.

Framme vid bilen bestäde vi oss för att ta en liten runda till för att komma närmare vattnet. Det var då det blev kritiskt. Fjällräven som hade tröttnat på promenaden och sällskapet gick hela tiden lite bakom oss. Nästan framme vid vattnet hade fjällräven fått nos på en väg som gick tillbaka mot parkeringen. Plötsligt vek hon av bakom ett krön och var borta. Jag gick tillbaka på vägen men såg ingen fjällräv. Medan Sebastian gick för att fota vände jag och Movi om. Vi spanade över hela golfbanan för att se en liten vit prick men såg inget annat än golfbollar och gräs. Det var lite läskigt att ha tappat bort vår vän fjällräven.

Framme vid bilen väntade jag mig se det lilla djuret. Dock fanns det inget där och då blev det plötsligt jobbigare. Jag tittade mig runt och såg ingen fjällräv. Däremot såg jag två personer som satt i ett lusthus och vinkade. Jag tänkte att de kanske sett min räv så jag gick dit. Till min lättnad satt den lilla räven inder bänken inne hos dessa pensionärer. Jag sade till dem att jag var glad att de hittat hunden. Det var inte de som hittat fjällräven utan hon som hittat dem sade de då. Hon hade sprungit in till lusthuset och stannat där.

Pensionärerna var trevliga och vi pratade lite innan fjällräven fick på sig ett koppel och följde med till bilen. Det hör inte till vanligheten att räven är kopplad men det var så hon fick sluta sitt vårsläpp.

Vi gick loss på syrenerna

Idag gick Sebastian upp vid sextiden för att åka skridskor med Bråvallaskrinnarna. Jag låg med gott samvete kvar i sängen några timmar till och gick sedan upp och bakade en kaka.

Efter frukost gick jag och Movi ut på innergården där vi bestämt träff med övriga grannar i Trädgårdsgruppen. Vår plan för dagen var att gå låss med motorsågen på syrenerna. Och så gjorde vi. Höga och vildvuxna sågade vi ned de stackarna några centimeter övanför marken. Tungt var det att såga och mycket sly blev det att släpa. Vi hade att göra en hel dag. Tur att jag bakat en kaka till fikat, många bitar gick det åt per person för att vi skulle orka jobba.

Sebastian kom hem efter 37 km på skridskor. Jag var riktigt stolt över min lärjunge som för första gången åkt så långt. Sebastian blir bara bättre och bättre. Synd att skridskosesongen snart är slut. Men har vi tur börjar den tidigt i år, förhoppningsvis redan i november. Och det är inte så långt kvar till november konstaterade vi förnöjt när vi satt hemma i soffan och resonerade.

I allt jag rör vid finns du

Movi är en liten gudinna här hemma. Hon finns i allt nu för tiden. Under sängen finns det spår av Movi, i sängen, på kläder, i soffan, på filtar, i näsan kittlar Movi så väl som på kinden ibland. Hon finns också på bordet och stundtals i maten. Ja hon är vår lilla gudinna ständigt närvarande med spår av sin päls som påminner oss om detta.

VM yra efter en tur med de sista krafterna

Jag kom tillbaka från Norrbotten med en begynnande förkylning i halsen och kroppen. Sebastian som gått hemma och trampat har laddat hela veckan för skridskoåkning och nu när isen äntligen blivit bättre kunde jag inte göra annat än att sällskapa honom. Igår förberedde vi vår packning och lade oss tidigt för att sova ihop krafter inför turen med Bråvallaskrinnarna.

Min förkylning hade på morgonen gått från värk i kroppen till hes och lätt hostig hals så jag kände att jag hade en del krafter att göra av med på isen. Vi åkte iväg med en trevlig grupp och tog en runda på Svängbågen där vi också pausade med grillning.

På vägen tillbaka var ytskiktet mjukare så det var lite kämpigare att åka. Solen tittade fram och lös på våra näsor när vi kämpade oss fram. De knappa två mil vi åkte blev absoluta tillräckligt för mig. Benen värkte den sista biten och förkylningeng i kroppen jorde sig påmind.

Nu när jag nu ligger i soffan tittar på VM föreställer jag mig att det är jag som just kämpat mig fram på skidor och vunnit överlägset till publikens jubel över min kämparglöd. Jag känner utmattningen i kroppen efter ett stenhårt lopp och kan inte annat än att hålla med om att nu är det vila och återhämtning som gäller innan träningen återupptas för nästa säsong. Det enda som skiljer mig från dagens vinnare i dam-VM är att jag saknar den hurtigt glada norska accenten. Kanske något att träna på inför nästa år. 

Isbana och surdegscafé

Klockan två hade jag mitt sista möte och timmarna innan dess var inte så svåra att spendera som jag trott. En långsam frukost och uppvärmning på hotellrummet där jag bland annat gick igenom det 45 sidor långa PowerPointbildspel som jag skulle hålla. Rena PowerPointdöden kan en tycka men så fick det bli.

En halvtimme innan sista tid för utcheckning lämnade jag hotellet för att testa isbanan. Det pirrade i vinternerven när jag sparkade mig fram på isen och jag tänkte att jag gärna haft skridskorna på och Sebastian med. Banan var till och med spolad för bästa is så det var helt blankt. Nu var det dock lite vatten på isen på grund av tövädret. Sparkar fanns det utplacerat på olika påstigningsställen längs banan enligt "hämta här - lämna där" principen. Så smidigt!

Efter sparkturen med en avslutande promenad letade jag upp ett mysigt café och avjnöt en soppa med färskbakat surdegsbröd medan jag skrev i gästboken. Så lätt det gick att spendera några timmar i Luleå. Hade jag fått se solen hade det varit ännu bättre.