Mycket skruvande i påsk

Det blir en lugn påsk i år tänkte jag. Sebastian skulle skriva på sin rapport för att bli klar med sina studier och jag skulle ligga på balkongen och läsa en bok. Jag skulle nog behöva aktivera mig lite tänkte jag och så tänkte Sebastian också så vi sa att vi tar även en cykeltur eller två. Jag tror att jag läste bok i ungefär en timme och Sebastian skrev ungefär lika länge på sin rapport. Men vilken fin påskhelg vi fick. Rådet till allmänheten var att umgås med de närmaste och det har vi verkligen gjort, Jag, Sebastian och Myra har träffats i princip hela helgen. Vi har ätit påsklunch ihop, långfrukost och läst morgontidningen fram till lunch. Sen har vi varit två vändor till IKEA och handlat lampa och spegel till hallen samt hyllor till våra förråd. Vi har tillsammans skruvat över hundra skruvar för hand när vi monterat hyllorna. När vi sedan skulle skruva upp några korkar i källaren kom Sebastian på att vi kunde dra skruvar med slagborren han köpt, den var ju också en skruvdragare. Många skruvar blev det men vad nöjda vi är med resultatet. Att få ordning i källaren så att vi kan ställa undan grejer och även lättare få fram saker därifrån var en milstolpe. Nu slipper vi kliva över verktyg och lådor inne i lägenheten. Och tänk vad mycket en lampa i hallen kan göra för känslan när en kommer in. Jag har trivts i lägenhet innan men nu trivs jag ännu mer.

När jag och Sebastian höll på att bära grejer ner i källaren träffade vi på vår granne mitt emot. Det dröjde en månad innan vi sprang på varandra men nu gjorde vi det. Vi hälsade på avstånd och så blev vi stående i trappen en bra stund och pratade med varandra. En mycket trevlig dam som tyckte om djur. Hon sa att hon sett att vi bor med en till. Ja det stämmer så jag och öppnade dörren så att Myra fick hälsa. De blev kompisar direkt. Myra hoppade ett par gånger för att få närkontakt med ansiktet men sen stod hon länge lugnt och sitta och lutade sig mot vår granne som klappade Myra över kroppen. Vår nya granne sa att när allt med Corona är över så ska hon bjuda in oss på fika. Det tackade vi för och sa att vi kommer att göra det samma, då har vi också fått ännu mer ordning i lägenheten. För ett par dagar sedan hälsade jag på grannen ovanför, på avstånd så klart, när han kom ner med sin landsvägscykel och skulle ta en tur. Det känns kul att börja få en blid av vilka som bor i huset och de jag pratat med hittills verkar trevliga. 

Vi har inte bara skruvat hyllor, nött på varandra och hälsat på våra grannar. Jag och Myra har varit ute på två äventyr och ägnat oss åt hundträning. På skärtorsdagen blev vi medbjudna till skogen för att lägga spår tillsammans med Therese med familj. Det blev en väldigt fin tur med vandring och fika medans spåren låg till sig och sen var det roligt att se både Myra och Thereses kelpie Skilla när de spårade. Jag har alltid tänkt att det är bökigt att lägga spår men nu när vi var ute tyckte jag att det var kul både att lägga spåret och att gå det. Myra jobbade på riktigt bra även fast hon var ovan och blev tvungen att stanna till några gånger och fundera vad det var hon egentligen höll på med. Eftersom vi uteslutande kört nose work de senaste åren var hon uppe och nosade på trädstammen på ett par träd mot slutet av spåret. Då hade hon säkert börjat bli lite trött och spåret hade legat en bra stund så jag antar att hon inte var helt säker på vad hon skulle göra. Men i början gick hon väldigt självsäkert genom skogen och hittade både pinnar och leksaker i spåret. Idag när vi gjorde iordning i källaren hittade jag på spårlinan och lite andra saker. Nu ser jag fram emot att komma ut i skogen igen med mina nya spårvänner och lägga nya spår samt se hur Myra utvecklas även i denna sport.

På påskafton tog jag med mig Sebastian och Myra på en cykeltur med MTB i samma skog som vi spårat i. Det fanns många fina stigar där och det var roligt att testa dem med cykel. Vissa sträckor gick väldigt fint att cykla och andra var svårare så då fick vi ta till den beprövade metoden 'hike and bike' det vill säga vandra med cykel. Det är jag ganska van vid jag som bott nära Kolmårdens branter så jag upplever att skogarna kring Gävle är något snällare för cykling även fast de kan vara rätt steniga på sina sällen.

På påskdagen åkte jag och Myra iväg till Järbro där vi anmält oss till en inofficiell tävling i nosework.  Det var en riktigt trevlig listen tillställning. Bodil som höll i tävlingen hade organiserat de hela bra och anpassat efter Corona. Vi var en liten grupp som tävlade på förmiddagen och ingen väntade på prisutdelning så en åkte hem när en var klar. När vi väntade på vår tur stod vi alla på behörigt avstånd från varandra på parkeringen. Det fanns ändå möjlighet att prata med varandra och vi hade en trevlig stund även fast blåsten uppe på kullen där hembyggdsgården låg var riktigt kall. När det närmade sig vår tur tog jag fram Myra ur bilen, tog på selen och värmde upp genom att lägga ut lite godis som hon fick nosa rätt på och så hade Bodil förberett några kartonger som hundarna kunde värma upp vid. Myra hade även möjlighet att häst på de övriga mänskliga tävlande som stod och väntade och gärna klappade hund men hon var så redo att börja arbeta så hon såg inga människor då. Med selen på och i hundträningsmiljö går Myra in i en egen arbetsbubbla. 

Myra och jag såg till att ha kul under vår första tävling. Jag hade senast gått en tävlingsinriktad nose work kurs i Norrköping som var inomhus så jag var inte alls säker på om Myra skulle ta hem ett enda sök i dessa omständigheter. Utomhus i ny miljö och med en del vind. Dock visste jag att Myra är säker på doften och brukar vara snabb. Bara jag är lugn, tydlig och ger henne det utrymme hon behöver när hon söker så kan jag inte göra mer för att hon ska lyckas. Så fick det bli och vad fint Myra jobbade. Vi fick extra beröm för bra samarbete och att Myra sökt fint och självständigt. Snabb var hon också på flera av söken. Det sista tog hon inte och det var svårare, doften låg lite lågt och under så hon hade behövt gå ner mer huvudet och sen upp med nosen under baksidan av fyrhjulingen. Hon var där nära och nosade och tjuvmarkerade men jag ville att hon skulle markera igen för att vara säker vilket hon inte gjorde så jag lät tiden rinna ut och efteråt fick jag bekräftat att hon inte varit på den så det var tur att jag själv faktiskt hade is i magen och inte sa markerad på en gång. 

Den finaste markeringen Myra gjorde under denna tävling var den på släpkärran. Den hittade hon efter knappa 27 sekunder. Hon hade gått runt halva släpet och stannade till vid ena kortsidan på släpet där hon doftade lite mer. Så slank nosen in under fästet på släpet där det ska kopplas i dragkroken. När nosen varit där inne tittade Myra på mig och så backade hon ett par steg samtidigt som hon skällde till. Jag var rätt säker på att hon hittat den men ville att hon skulle gå på den igen vilket hon gjorde. Jag sade markerad och det var rätt. 

Det är något speciellt med att få se sin hund arbeta och utvecklas. Jag älskar Myra i allt vi gör om det är så att vi ligger och myser i sängen, leker med en pinne i parken eller cyklar i skogen. När vi jobbar tillsammans i en sport där hon får använda sina sinnen som bara en hund kan då utvecklas vår relation ännu mer. Jag tycker att det är så häftigt att se att Myra som kan vara busig, okoncentrerad, slarvig, snabb och omotiverad att hon helt och hållet väljer att gå in i något med full koncentration och inte ger upp förrän hon klarat det, eller tiden gått ut. Det är häftigt. Myra är häftig. Har jag satt att jag älskar Myra. Det gör jag.

Det var lite om min påsk. Så mycket läsande och slappande blev det som sagt inte men jag är väldigt glad för de äventyr vi kom ut på och att jag fått socialt coronaanpassat umgänge tack vare hundträningen. Och att det blivit ordning i källaren. Vilken lättnad. Tack för denna helg. Tack och god natt.

Myra och hennes kompis Skilla

Vandring och fika medans spåren låg till sig

Spår i skogen på skärtorsdagen

Cykeltur på påskafton

Fina cykelstigar i Norrlandet

Påsklunch för två

Inofficiell noseworktävling på påskdagen

Domaren Bodil visar de fyra sökområdena, här syns påskriset som var sökområde ett

Påskäggen på marken var sökområde två

Släpkärran var sökområde tre

Det svåraste söket kom sist, fyrhjulingen 

Myra klarade tre av fyra sök och jobbade på jätte fint

Annandag påsk. I hallen har vi fått upp en spegel

Och en lampa

Första tavlan på plats

Hyllor till källaren har vi skruvat och ett par vändor till IKEA blev det

Lampan i köket har kommit upp men den ska hängas om på sikt

Nu har vi packat upp de sista kartongerna och ställt ner saker i plastlådor på hyllorna i källaren

Vardagsrummet blev stort igen. Än väntar vi på fler möbler till vardagsrummet

Nu kom det ifatt mig

Idag är det en månad sedan jag började på nya jobbet. En månad i en ny stad. En månad med en värld upp och ner. Vad var det egentligen som hände?

Bland de sista samtalsämnena jag hade i lunchrummet med mia gamla kollegor var det där viruset som hade börjat sprida sig i världen. Ett fartyg som blev kvar till sjöss med en massa passagerare i karantän. Ett virus som hette samma som ölen, så konstigt det var. Ett första fall i Sverige och sen ett till. Jag bytte jobb och kom in i en flyttbubbla. Körde med bilen full av grejer hit och dit. Corona spred sig i Sverige och framförallt i Stockholm. Jag målade mina väggar rosa, gråblå och grönblå. På jobbet med nya kollegorna behövde det aldrig bli pinsam tystad. Samtalsämnet var givet. Och hemma sköljde jag penslar och rollers i massa vatten i takt med att händer tvättades så att de blev nariga. Tillsammans med Myra och Sebastian upptäckte jag nya parker och friluftsområden. Vi lyssnade på radion och köpte en tv. Fönstret mot världen och Sverige öppnades på glänt. Stolarna i lunchrummet på jobbet glesades ut. Det ena skypemötet efter det andra avlöste varandra. Kollegiala skratt i korridoren varvades med frustration och oro över att inte kunna utföra sina arbetsuppgifter. Jag köper nötter i en kiosk för att klara mig igenom nästa skypemöte. Betalade via swish och visade försäljaren bakom plexieglaset min bekräftelse på att pengarna gått iväg. Zickzackade mig ut ur kiosken på en meters avstånd mellan kunder och medarbetare i butiken.

Livet rullar på och inget är som förr. Mina väggar torkar och flyttkaoset börjar sakta lägga sig. Jag är redo att släppa in en ny stad i mitt hjärta. Men staden har stängt sina dörrar på obestämd framtid. Håll dig bakom markerad linje när du står i kö säger skyltarna på Coop och IKEA. Jag ställer mig snällt i ledet min tid kommer. Jag har fått några hundvänner via en facebookgrupp. Promenad på tu man hand ute i friska luften gör gott.

Vad som ska hända med samhället nu är svårt att säga. Att ha sina nära och kära långt bort är lite tuffare än vanligt dessa tider. Jag är ingen telefonmänniska men jag tränar på mina digitala kontakter. Jag tycker om att lära känna nya människor men vissa stunder kräver ett samtal med någon som känner mig väl. Idag var en sån dag. Jag satt med en obligatorisk webbutbildning på jobbet som aldrig ville ta slut. Ämnet var saker som var fullt bekanta och inte särskilt intressanta. Dagen innan hade vi haft en första konflikt i arbetsgruppen. Flera nya och en grupp där alla ska hitta sina roller. En bunt fantastiska människor som alla är olika och så jag med min energi på det. Smekmånaden fick sig en liten käftsmäll och jag var rätt påverkad av det hela dagen. Så satt jag där under mina rosa väggar och gjorde denna skypeutbildning i en stad som fortfarande är rätt ny för mig och där de flesta sociala kontakter är på paus. Utbildningen som radade upp den ena självklarheten efter den andra framför mina ögon fick mig till slut att börja gråta. Det var en skön känsla och jag lät det komma. Jag grät över att jag tagit mig hela vägen hit för att göra något som var så självklart och ointressant. Jag ska nämna att utbildningen handlade om att hålla ett planeringssamtal och de digitala verktygen kring det. Jag grät över att jag endast hunnit skrapa på ytan i mina sociala kontakter. Jag grät över de vänner jag lämnat på jobb och privatliv. Jag grät över det dödsbesked som jag fått av tidigare kollegor gällande en tidigare arbetskamrat. Jag grät över att jag var jag och över att jag efter ett år av famlande kanske inte helt landat i vart jag vill vara i livet. Sen grät jag över det samhälle som corona skapar. De dödsoffer som det tar med sig i sin framfart. Över alla som förlorar sina jobb, sina livsdrömmar och försörjning. Jag torkade tårarna och kände tacksamhet. Jag hade trots allt ett sammanhang, om än något som höll på att formas. Jag hade ett jobb som jag trivdes med för det mesta och jag utvecklades i arbetsuppgifter som var nya för mig och med diskussioner med kollegor. Jag påminde mig om att jag själv valt denna situation och mindes den rastlöshet som jag upplevt det senaste året. Jag har sökt mig till en för mig svart fläck på kartan och jag ska ge det den tid som krävs för att det ska bli mitt hem. På denna resa har jag trots allt med mig mina närmaste. Jag har Sebastian och jag har Myra. Med torra ögon och något rödrosiga kinder tog jag mig ut på en lunchpromenad med en ny vän och hennes hund. När jag kom tillbaka var webbutbildningen om självklarheter ett minne blått och jag kunde fokusera på mina riktiga arbetsuppgifter inom projektet innan det var dags att ta påskledighet.

Del två i flytten till Gävle

Inatt sov jag första natten i nya lägenheten. Det var så skönt att äntligen vara på plats, något jag väntat på och planerat inför länge höll jag på att skriva men egentligen bara några veckor, sedan jag fick besked om jobbet.

Jag har iallafall packat upp mitt lilla miniflyttlass som jag hade med mig i bilen. En madrass, en pinnstol, en utomhusfotölj, ett par lampor, en radio med cd spelare, en låda cd skivor, böcker, porslin, två kastruller, två lådor med sängkläder och handdukar, täcke, kuddar, en dammsugare och två svarta sopsäckar med kläder. Dessa saker har jag åkt runt med mellan Östa Tärnsjö och Gävle när jag pendlat ett par dagar från stugan jag har med pappa. Det var på tiden att få packa upp och det var skönt att slippa pendla. Det är inte direkt vilsamt att byta jobb och byta stad. Egentligen är det nu det börjar men jag ligger på madrassen på golvet i min halvtomma lägenhet och ögonen blinkar tyngre och tyngre för varje sekund som går. Jag skulle berätta om allt spännande som händer och så fastnar jag här i flyttlasset och alla vändor i bilen mellan Gävle och Östa Tärnsjö. Jag kan berätta att en dryg timme i bilen på morgonen och lika mycket hem på eftermiddagen det är inget jag skulle vilja göra varje dag. En halv vecka räckte. Imorgon ska jag köra hela vägen från Gävle till Norrköping och på lördag samma sträcka tillbaka. Då har jag iallafall med mig Sebastian. Sen är det värsta över. Sen kan jag fokusera på att starta ett nytt liv. Lägenheten i Norrköping är såld. Vi skrev papper för en vecka sedan. Det var också väldigt skönt att det blev klart.

Nu ska jag berätta om mitt nya jobb. Jag trivs väldigt bra på Arbetsförmedlingen i Gävle och i projekt Jämställd etablering. Kollegorna i projektet är trevliga, driva och kompetenta. De har tagit emot mig väl. Övriga kollegor jag har träffat i huset är också väldigt trevliga. Jag har inget att klaga på alls när det gäller den biten. Nu gäller det bara att försöka lära känna alla dessa människor, eller iallafall några av dem och lära mig alla namn.

Idag funderade jag ganska mycket på vilka som kan tänkas bli mina närmare vänner. Det är lite konstigt det där. I Norrköping hade jag ett gäng kollegor som jag kände att de var mycket närmare än bara kollegor. Och så hade jag ett gäng bra kollegor och resten var folk jag glatt hejade på och kunde växla några ord med i matsalen. Nu är iprincip alla av den senare kategorin och kollegorna i projektet är i den mellersta. Jag förutsätter att jag kommer lära känna mina nya kollegor mer, frågan är bara vilka av dem. Den tanken är både spännande och läskig. Jag kan ju tillägga att det finns crika 150 kollegor så det är inte självklart vilka jag kommer umgås med. Det finns en kvinna som jobbar i projektet, hon heter Marianne och sitter snätt mitt emot mig i vårat rum. Hon vabbade för sitt barnbarn min första dag men min andra dag när jag kom till jobbet fick jag en ordentlig kram och välkomnande när jag steg in genom dörren. Vi har pratat ganska mycket dessa dagar och vi hjälps åt i jobbet. Hon är duktig på kontakten med arbetsgivare och jag har bidragit med mina kunskaper i system och administration. Jag är väldigt glad över att jag har Marianne och jag tror att jag kan lära mig mycket av henne.

Mitt största dilemma just nu är om jag ska gå på den där rockfesten som personalklubben anordnar. Jag tänker att det borde vara ett bra tillfälle att gå på en fest om jag vill lära känna mina kollegor. Sen tänker jag att mitt bästa jag kommer inte att komma fram på en fest, allra minst en rockfest. Jag ställer mig också frågan om en rockfest, eller var det till och med en hårdrocksfest, kan förstöra bilden av mina nya kollegor. Jag kanske nöjer mig med den bild jag får av dem på jobbet så länge. Bäst att komma på någon bra ursäkt så att jag inte framstår som en tråkig person och sen hoppas på att det kommer fler evenemang som kan spegla min personlighet lite bättre.

Alla förändringar en sån här flytt innebär behöver jag ta i små steg känner jag. Det går inte att stressa på sociala kontakter. Jag är rätt slut efter alla intryck när jag kommer hem från jobbet. Igår satt jag och letade hundvakt till Myra via Facebook. Jag hade förberett lappar jag skulle sätta upp på Coop och lite anslagstavlor häromkring. Jag insåg ju rätt snabbt att jag var ganska gamalmodig i tänket. Det fanns inte ens någon anslagstavla vid Coop. I föreningen finns två anslagstavlor, de sitter inne i de två sophusen så nu sitter Myra ovanför kompostpåsarna i sophusen istället för på Coop. Jag kände att jag behövde komplettera denna annonserig och då kom jag att tänka på Facebook. Så många praktiska problem som går att lösa via Facebook nu för tiden. Jag letade upp några grupper för hundfolk och hundvakt kring Gävle och publicerade ett par inlägg. Jag fick napp direkt. Nu har jag två träffar inbokade med potentiella hundvakter på söndag och fler finns att kontakta om det skulle vara så. Jag känner att jag kan vara nöjd vad gäller mina sociala framsteg så här långt efter en knapp vecka i Gävle. Lite längre fram ska jag ta och anmäla mig till någon kurs med Myra eller någon friluftsgrupp. Men just nu ska jag landa i det som sker. Det kan räcka så länge att lära känna 150 nya kollegor. På fritiden är jag ganska nöjd med att umgås med mig själv. Och så kommer Myra på lördag. Det ska bli väldigt roligt att promenera Gävles gator fram tillsammans med henne. Det är tack vare dessa Facebookgrupper som jag kan hämta hem lilla Myra. Annars hade hon fått stanna en vecka till hos pappa och Ritva.

Nu bjuder jag på lite bilder från min promenad hem från jobbet idag genom Boulogerskogen som för visso är mer som en park än en skog men dock väldigt fin.

Mitt område, det vita huset i mitten bor jag i

 Min balkong längst ner till vänster

Lite inifrån lägenheten

Del ett i flytten till Gävle

En ständig melodi av en random låt har gått runt i mitt huvud i ett par veckor. Som en skiva som hakat upp sig. Hastigheten runtomkring är hög medans ljudet strömmar ut ur mina inre högtalare. En ständig hejarklack som inte sviker mig förrän jag är i mål. Undrar vilken låt som kommer för att fira när detta lopp är över. Jag börjar tröttna på denna melodi.

Vilka intensiva två veckor jag haft. Tisdag och torsdag har varit de avgörande dagarna två veckor i rad. Sen har det hänt massa saker däromkring. Förra veckan med skypeitervjun på tisdagen. Den gick bra. Så där bra så att jag började ta ut glädjen i förskott. Tur att jag inte behövde vänta längre än till torsdagen med att få bested. Ett första delmål avklarat. Jag kunde andas ut lite och fira.

Mötet med banken på onsdagen gick bra. Vi fick gemensamt lånelöfte för dubbla boenden. Fotograferingen av lägenheten på fredagen gick bra. En veckas städande och röjande gav fina bilder som resultat. Lönesättande samtalet gick bra. Det var förra veckan.

Denna vecka var det visning av lägenheten i Gävle på tisdagen. Vi hade velat åka upp redan helgen innan men fick ingen förhandsvisning. Så vi fick snällt se till att gå tidigare från våra jobb och sätta oss på ett eftermiddagståg mot Gävle för att tillsammans med massa andra trängas i den lilla tvåan under max en halvtimme. För mig var det ganska viktigt att vi skulle både gilla och sedan få just denna lägenhet. Det var den enda lägenhet som var ute just då som uppfyllde våra krav på närhet till grönområden och jobb samtidigt som månadskostnaderna inte skulle bli allt för höga så att vi kunde fortsätta spara till det där fritidshuset vi drömmer om.

Jag hade fått reda på av min chef att hon kunde släppa mig för nya jobbet inom sex veckor så ett boende snabbt var viktigt såvida jag inte ville pendla från stugan vid Nedre Dalälven i en, två eller tre månaders tid.

Visningen gick bra och ja det var mycket folk. Sebastian såg små detaljer han inte gillade. Fönsterbrädorna var inte breda som hemma. Fönstren var inte delade och de öppnades inåt. Det var inte bra. Inte som hemma. Gävle var trevligt men vad Norrköping är vackert. Och när vi mitt i natten kom hem till vår gata kände han att vad lugnt och härligt det är på vår gata. Jag sa att det blir bra i Gävle också. Jag sa att fönsterbrädor i marmor inte heller är fel. Jag sa att vi vänjer oss nog med att flytta lite på blommor när vi öppnar fönstren. Jag sa att det är ovanligt lugnt på vår gata hemma så här mitt i natten. Jag sa att vi vänjer oss säkert vid de ljud som är där borta. Jag sa jag håller med om att Norrköping är vackert.

Mitt uppbrått med Norrköping och längtan tillbaka har jag redan haft under halvåret i Västerås. Nu är jag redo att flytta och jag ser mig redan gå runt på gatorna i området kring lägenheten, gå upp och ner för halvtrappan till lägenheten, in och ut med hundarna. Sittandes i solen på den stora balkongen. Ätandes vid bordet i köket. Tänk ett kök med fönster och plats för ett bord. Tänk ett vardagsrum med fönster från två håll. Tänk en hall med plats för förvaring. Fönster i badrummet fanns också, det gillade Sebastian.

Budgivningen började på onsdag förmiddag. Samma dag fick jag reda på av min blivande chef att hon kommit överens med min nuvarande chef om att min tjänst flyttas över helt till Gävle. Det tackade jag för eftersom det var en tidsbegränsad projektanställning på ett knappt år som jag sökt. Med detta hade de även kommit överens att jag skulle börja tidigare, redan nionde mars i Gävle. Nu var det bara att buda på och hoppas att vi slapp betala överpris för lägenheten. Eftersom säljaren redan flyttat ut visste jag att det kunde bli snabb inflytt.

Jag och Sebastian hade kontakt hela dagen. Så fort vi fick ett sms med nytt bud kom vi överens om vad vi skulle skicka in. Det var aldrig mer än en halvtimme emellan att det kom ett bud tills att vi lade ett nytt. Vi snabbade på budgivningen. Det var inte många minuter under dagen som inte vårat bud var det högsta. Det kändes bäst så i magen.

Trött efter resan till Gävle dagen innan passade jag på att köpa lite snabb energi på vägen hem. Det blev två semlor från ICA. Vi hade då skickat in ett bud som var precis på gränsen för det pris vi fortfarande tyckte var okej. Jag såg framför mig en kväll med tuffa ekonomiska beslut. Hur nära vår smärtgräns skulle vi behöva gå. Jag hade skickat iväg ett sms till mäklaren för att förbereda säljaren på att om vi vinner budgivningen kan vi skriva papper redan till helgen och skriva tillträde 11 mars. Det var den tid vår bank behövde på sig för att handlägga lånen.

Jag hann inte ens kliva innanför dörren och ställa ifrån mig semlorna förrän mäklaren ringde och berättade att vi låg bra till. Den vi budat mot hade dragit sig tillbaka och det fanns en till intresserad men den hade inte allt med lånen klart. Tröstsemlorna kanske skulle kunna bli firarsemlor. Mäklaren föreslog att vi bokade en tid för kontraktskrivning på en gång. Sebastian tittade upp från datorn och förstod ingenting. Var det redan klart, ska vi kunna jubla.

Kontraktskrivning på lördag kändes aldelens för osäkert. Allt skulle kunna hända tills dess. Vi hade budat upp priset med hundrafemtiotusen men det fanns fortfarande utrymme för någon galning att lägga över oss. Jag messade mäklaren och frågade om vi kunde skriva redan på eftermiddagen nästa dag. Säljaren gick med på det och det blev till att sätta sig på tåget på torsdag efter lunch med en fullmakt påskriven av Sebastian i väskan.

En kvart tog mötet med mäklaren och säljaren. Resan tur och retur med väntetid tog åtta timmar. Men vi fick vår lägenhet och jag kunde äntligen slappna av. Delmål två var avklarad och därmed är de mest avgörande pusselbitarna i vår flytt till Gävle lagda. Sebastian har jobb. Jag har jobb. Vi har någonstans att bo. Jag kommer bara behöva pendla från stugan vid Nedre Dalälven i två dagar.

Del två i berättelsen om flytten till Gävle kommer. Nu ska vi ha visning och förhoppningsvis även försäljning av vår lägenhet. Sen ska vi genomföra flytten upp. Efter det ska vi förbereda och genomföra försäljning av sommarstugan. Dessutom ska vi påbörja och komma in i våra nya jobb. Och så har vi även ambitionen att skaffa en valp, något vi planerat långt innan vi bestämde oss för att flytta.

Det känns som att det kommer att bli en spännande och minst lika intensiv vår. Bäst att laga skivspelaren i huvudet för annars finns det risk att melodin fortsätter spela utan slut.

Vi får se hur det går med allt det där

Denna helg har mest bestått i att städa och rensa i lägenheten. Movis fotölj har fått ett nytt hem och ett antal saker har åkt ner i källaren. Jag har tvättat fönster och dammat högt uppe på köksskåp och rör. Till middag igår åt jag två ägg med majonnäs på. Så lite tid och lust hade jag över till att laga mat. Sen blev det en paus från allt fejande när jag, Sebastian och Myra åkte iväg till bastun vid Över Glottern. Det var mysigt att göra en utflykt i en mörk skog och få uppleva värme och kyla mot en trött kropp.

Nästa vecka blir en riktigt spännande vecka. Det är en sån vecka som jag både ser fram emot och längtar tills den är över. Mycket avgörande saker sker då. På tisdag har jag skypeintervju för ett jobb som jag hoppats så mycket på men som jag trodde att jag inte fick. På onsdag har jag och Sebastian möte med banken. På fredag har jag lönesättande samtal. Samma dag på lunchen kommer fotografen och ska fota vår lägenhet. Till helgen hoppas jag att vi får gå på en förhandsvisning av en lägenhet som skulle passa oss väldigt bra.

När denna vecka är över hoppas jag att jag kommit lite närmare flera av de mål jag har just nu. Det kan väl inte vara så mycket begärt att få bo på en plats där jag trivs, jobba med saker jag tycker är viktiga och ha en ekonomi så att jag kan spara undan några slantar för att sedan kunna bygga det där fritidshuset i anslutning till vacker natur och friluftsliv som jag och Sebastian pratat så länge om. Jag tycker inte det. Vi får se hur det går med allt det där.

Klippa mig och skaffa mig ett riktigt yrke

Idag när jag vaknade passade jag på att stanna i sängen en timme extra eller var det kanske två. Jag kände mig extra tom inombords denna morgon och tänkte att det gör nog inget om denna gråa dag i januari passerar snabbare än andra dagar. Det har gått en aldelens för lång tid nu när jag kännt att jag inte haft fast mark under fötterna. På jobbet går dagarna utan att jag egentligen vet vad jag gör. Jag gör massa saker hela tiden men allt är så ogreppbart. Och så ointressant. Nu är det ett år sedan jag slutade jobba i projekt Mirjam. Ett år sedan jag sist kände mig uppskaddad på jobbet och kunde känna att det jag sysslade med gav mervärde både åt andra och mig själv. Ett år av förvirring och försök att hitta ett nytt sammanhang där jag kan vara mitt bästa jag. Det kan verka som en sorglig situation detta men jag tror att det är precis tvärtom. Det är nu jag på riktigt kan börja planera mitt liv. Det är nu jag kan klippa mig och skaffa ett riktigt yrke.

Då när marken under mina fötter började skaka, efter att projektet tagit slut och när varslet kom och tog bort alla arbetsuppgifter som var roliga samt satte ett hot om uppsägning hos mig och mina kollegor. Allt detta kom ett år för tidigt. Jag stod redan då i stargroparna och stampade. Redo att flyga och börja ett nytt kapitel av mitt liv. Jag sökte jobb i halva Mellansverige och jag tänkte att jag kan börja lite i förväg. Sebastian hade ett drygt år kvar av sin utbildning men jag var redan på väg bort.

Så kom erbjudandet om jobb i Västerås och jag tackade ja nästan direkt. Ett halvår som både var roligt och tufft passade. Vad jag gjorde i Västerås förstod jag aldrig. På jobbet fann jag till viss del min plats men inte i staden. Jag valde att återvända till ruta A. Sebastian hade ett drygt halvår kvar av sina studier och jag kom snabbt in i mina nygamla arbetsuppgifter. Allt jag gör är bekant men dagarna innehåller bara små glimtar av det som är kul. Fåtalet möten med människor där mina sarka sidor ibland gnistrar till och vaknar till liv, annars mest administation där jag jobbar på och glömmer att andas.

Ett år har gått och snart är vi framme vid målet. Jag var ett år för tidig. Eller Sebastian var ett år för sen. Snart möts vår tidräkning och vi kan börja på nytt vid ett gemensamt noll. Sebastian kommer att vara klar med studier och börja jobba. Jag har kommit på att det kan vara dags för mig att skolan om till ett riktigt yrke. Den tanken har slagit mig några gånger de senaste månaderna och igår blev den klarare än någonsin. Jag insåg att jag inte kallats till intervju för ett jobb jag sökt i en annan stad inom min egen myndighet. Ett job inom ett projekt liknande det jag gjort tidigare. Det är få jobb inom mitt yrkesområde som jag ens vill ha. Det här var ett av dessa få. Jag är så trött på att söka jobb inom ett överskottsyrke. En förändring är nödvändig.

Det som är bra med mitt jobb är att de jag jobbar med är experter på att ge råd och stöd i val av yrke och studier. Så fort en tanke kommer till mitt huvud så har jag berättat om den för halva min arbetsplats. Ett tag skulle jag bli folkhögskollärare. Alla var jätte pepp. Det kommer passa mig perfekt fick jag höra. Och bara ett års studier, det är ju inget att fundera över, kör. Så mycket uppmuntran och mina tankar gick på högvarv. När jag börjar tänka på något ser jag bara fördelar. Jag låter tanken vara kvar i mitt huvud tills min hjärna öppnar upp sig för ett större perspektiv. Nu har jag kommit på att det skulle vara ytterligare ett val i den riktning mina tidigare studier gått. Det låter väldigt roligt och bra i teorin. Men hur ska jag kunna omsätta det i verkligen. Jag kommer behöva flytta runt halva Sverige för att få jobb. Så många folkhögskolor finns det inte och så ofta anställer de inte personal.

Så min hjärna har tagit sig ytterligare några varv kring ämnet möjliga yrken för mig nu när jag äntligen ska växa upp och skaffa ett ordentlig jobb som jag kan leva och må gott inom ända fram till pension. Då tog hjärnan fram ett riktigt ess ur rockärmen och flera av mina kollegor satte kaffet i halsen och menade att det kan säkert bli bra men det var något helt annat än det du pratat om innan. Jag försökte förklara hur jag tänkte, alla fördelar med mitt nyfunna kall och även att det faktiskt är ett jobb som jag egentligen skulle ha valt redan som ung om min mamma inte hade sagt "bli aldrig sjuksköterska" bara för att hon själv var det och tyckte att det var så dåligt betalt.

När jag satt där och radade upp argument började jag fundera över om det var mig själv eller mina kollegor som jag försökte övertala. Men det som förvånar mig mest är ändå att det var så många som blev förvånade över mitt val. Nu när jag tänker på det själv känns det som det mest självklara valet. Det har alltid funnits där i bakhuvudet som en trygg kudde att luta mig mot. Skiter sig allt kan jag iallafall utbilda mig till sjuksköterska. Och hur många gånger har jag inte tänkt att om jag vore sjuksköterska hade jag kunnat jobba även utomlands.

En annan tanke kom upp som jag aldrig delade med mig av till mina kollegor. Alla jobb jag har haft har varit mer eller mindre viktiga för människor och samhället. Det jag gjort och även nu gör i mitt jobb kan indirekt ha en påverkan på människor, både positivt och negativ. Jag kan känna att i den värld vi lever i nu, med både krig och miljöförstöring så kan jag inte längre försvara för mig själv att gå runt att göra saker som kanske är bra. Jag vill göra saker som har en direkt påverkan på människor. Jag vill göra skillnad i vardagen.

Sjuksköterska ska du inte bli om du vill ha ett okej jobb att gå till. Då kan du lika gärna jobba kvar här sa en kollega. Sjuksköterska kan du bli om du verkligen vill bli sjuksköterska. Och ja, det kanske är så. Det kanske är ett kall.

När jag pratade med min mamma sa hon så här. Jag vet att jag sagt till dig att du aldrig ska bli sjuksköterska. Det är ju inget yrke som man blir rik på. Där ska jag tillägga utifrån mina egna erfarenheter att för det första blir en inte heller rik på att jobba för staten. Och för det andra så kan en bra lön inte kompensera för känslan av meningslöshet. Jag har haft en förhållandevis bra löneutveckling på min arbetsplats men jag är inte lycklig för det. Jag frågade iallafall mamma om hon tycker att sjuksköterska är ett bra yrke. Ja jag trivs sa hon. Det är klar att hon gör. Det har hon alltid gjort.

Idag när jag till slut tog mig upp ur sängen blev det en riktig bra dag. Sebastian och jag gick på stan för att handla jeans. Det gör vi ungefär en gång vart femte år så nu hade tyget blivit bra tunnt i de två par jag äger. Vi passade på att äta soppa på ett koreanskt ställe som vi båda gillar. Sen gick vi hem och sysselsatte Myra lite samtidigt som vi städade och rensade i källaren. Det är något som legat över mig länge och nu har jag äntligen lyckats säga hej då till ett antal saker som legat där och tyngt mig. Jag hittade också på mina gamla gymnasiebetyg och det kändes riktigt bra att jag nu har dem i tryggt förvar.

Nu var det ju ett antal år sedan jag gick ut gymnasiet så jag hade glömt hur mina betyg såg ut. Jag blev ganska överraskad när jag såg att jag hade högre betyg i matte än i engelska. Att de estetiska ämnena tillsammans med samhällskunskap, sociologi och arbetsmiljö & säkerhet var mina starkaste ämnen förvånar mig inte. Att jag däremot hade högsta betyg i naturkunskap B hade jag inte kunnat gissa.

Jag fick faktiskt stipendium för flit och framsteg i skolarbetet. Det syns så tydligt på mina betyg att jag av någon anledning steppade upp sista året. Första och andra året hade jag medelbetyg i alla ämnen, ett par G och tre MVG. Sista året gick jag ut med tolv MVG, tre G som hängt med från år ett och två samt resten VG i fjorton ämnen.

Det är tack vare att jag läste en estetisk linje där jag fick värva teoretiska ämnen med praktiska. Jag är inte gjord för att sitta still hela dagarna, varken i skolbänken eller ute i arbetslivet. Så jag tackar min studievägledare på högstadiet som rådde mig att läsa ett gymnasieprogram som jag tyckte var roligt. Det har jag nytta av nu sjutton år senare när jag äntligen ska välja yrke.

Med Myra på ängarna

Solen sken från klar himmel för första gången på länge. Vi passade på att åka till landet och tog med oss Myra och systemkameran på en promenad. Jag tog några bilder på Myra men tröttnar snabbt när de blir suddiga i rörelse. Vi landade i att det funkar bäst när jag dirigerar Myra och talar om för henne när hon ska springa, gå sakta eller stå still och att Sebastian fotar. Han har mer erfarenhet av att följa objektet i rörelse för att kunna få hyfsat skarpa bilder och jag av att styra Myra. Att fokus på ögat i rörelse är nästan omöjligt med vår kamera men det är värt ett försök. Jag fick till ett par bra bilder då Myra stod still. Det är kul att fota när allt funkar och så härligt det var att vara ute på ängarna denna dag.