Myra boomerang

Dagen innan löning för nio månader sedan föddes Myra. I sju månader har Myra varit inneboende hos oss och varit del av vår familj. Det verkar som att hon vill stanna och det är jag och Sebastian glada för. Idag när jag var ute med Myra i skogen tänkte jag på att hennes australienska drag var väldigt tydliga. Jag tänker på Myra som en boomerang. När jag släpper henne lös kastar hon sig ut i den vida världen med full kraft och det ser ut som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Så helt plötsligt, precis som en boomerang, bara vänder hon sig om i motsatt riktning och springer mot mig. Så håller det på fram och tillbaka. Ibland kastar sig boomerangen iväg kortare bitar och ibland far den iväg riktigt långt så att jag inte ser den, då kan det dröja en liten stund innan den kommer tillbaka men de är dessa gånger som den kommer med starkast återvändande kraft. Det är riktigt häftigt. Ja gillar dessa kelpies från Australien. Riktigt smart uppfinning och konstruktion måste jag säga.

Jag och Myra håller på att lära oss hur hennes krafter fungerar. Idag innan vi gick in i skogen tänkte jag släppa henne på ett grönområde och ta vägen upp till skogen genom en stor upplyst pulkabacke som egentligen är en mindre avdankad slalombacke. Där tänkte jag att det skulle vara perfekt att Myra sprang runt med sina boomerangkrafter utan att störa någon. Så till min besvikelse upptäckte jag att backen användes av ett gäng trailrunners som körde konditionsträning. För ett ögonblick dumpade jag idén att släppa hundarna och gå uppför. Men så tänkte jag att backen ändå var rätts tor och om jag och hundarna höll oss på ena sidan när vi gick upp skulle avståndet vara tillräckligt stort för att Myra inte skulle bli frestad att springa runt och besvära löparna.

Så jag gjorde det. Jag släppte min australienska boomerang och hon for mycket riktigt iväg i full fart upp för backen. Så ropade jag in henne och hon kom tillbaka med samma kraft, fick en godis och fick lova att springa igen. Allt enligt planen. Men vad sjutton det var ju en löpare även på vår sida av backen, och den har Myra satt fart efter utan minsta tecken på att vilja vända om. Jag känner ju till hennes förmåga och vet att hon förr eller senare kommer tillbaka till mig. Frågan är bara när. Inte är det lönt att ropa heller när hon redan är så långt bort.

Jag ser Myra försvinna bakom ett backkrön tätt bakom löparen som kämpar med sin backträning när jag själv går och ställe mig uppe i buskaget vid sidan av backen i hopp om att Myra ska tappa intresset för leken med löparen och istället börja fundera över vart jag tog vägen. Jag står där och småfnissar samtidigt som jag skäms. Rätt gött är det faktiskt att få gömma sig nu och slippa stå mitt backen och försöka ropa in en ouppfostrad halvgalen kelpie. Jag hinner varken fnissa eller skämmas speciellt mycket innan Myra kommer farande ner för backen med en kraft hon aldrig haft förr. Jag ger ifrån mig ett diskret ljud för att hon ska se mig där jag står i buskaget och hon svänger om i en fantastiskt elegant båge och springer rakt emot mig. Utan att säga ett ord kopplar jag min australienare och vi tar den långa mörka vägen upp till skogen och elljusspåret istället. Jag kände att det var slutlekt med löparna för denna kväll. Nu slipper jag fundera på vad som är starkast, suget att springa efter en människa som rör sig, som faktiskt i en kelpies ögon skulle kunna vara en borttappad flockmedlem, eller viljan att ha full koll på matte. Det sista lär vi få öva på lite till.

Träning med Australian kelpie

Jag lever, därför drömmer jag

Mina husdrömmar fick jag lägga på hyllan denna vecka. Jag fick besked från banken att jag visst kan få lånelöfte för en mindre villa men det förutsatt att jag säljer min lägenhet först och det går ju inte. Jag och Sebastian får vänta med våra husdrömmar tills han pluggat klart och vi kan göra en gemensam affär. Jag var lite nedstämd ett par dagar efter att jag insett faktum. Kanske inte så mycket för att jag fått bekräftat att vi inte kommer kunna flytta till hus på ett tag utan snarare för att jag förlorade en dröm och ett mål, något att se fram emot och planera inför. Vad skulle jag då ägna mina kvällar åt när jag inte kunde sitta och surfa på Hemmet engagera mig i trevliga små hus som låg ute i närområdet.

För drygt ett år sedan var mina tankar och fulla fokus på min dröm att skaffa en kelpievalp. Nu lever jag den drömmen fullt ut. Min vardag har verkligen blivit mer rik med vår nya familjemedlem. Efter att Myra flyttat in började jag drömma om en sommarstuga. Så klart att min lilla kelpievalp skulle ha ett ställe där hon kunde springa fritt på gräset. Att en dröm går i uppfyllelse skapar utrymme för nya drömmar. Livet blir rikare genom drömmarna som går i uppfyllelse och också av de fortsatta drömmarna. Efter en tid växte sommarstugedrömmen till en husdröm och ett tag trodde jag att det skulle kunna vara möjligt. På ett sätt kan jag känna att om jag flyttat till ett hus inom närtid så hade jag ändå fortsatt att drömma, antingen om ett annat hus eller fler djur.

När jag och Sebastian idag vandrade en vandringsled runt sjön Mäseln formade vi vår nästa dröm. Huset ligger fortfarande på hyllan men en sommarstuga skulle ju fortfarande vara väldigt trevligt kom vi på. En liten, enkel som kan ligga längre från stan än ett bostadshus kunnat göra då vi inte dagspendlar till en sommarstuga. Helt plötsligt kändes sommarstugan som det självklara valet. Drömmen om en insynsskyddad tomt med oändlig natur runt omkring oss, långt från stadens vägar och brus. Varför inte. Och vi måste ju nödvändigtvis inte vakna upp på landet varje dag. Att kunna cykla hem på lunchen och rasta hundarna är ju trots allt väldigt praktiskt och bra mycket billigare än hunddagis. Hemmet kommer således fortsätta att gå varmt här hemma. Och efter alla dessa turer har jag lyckats engagera Sebastian i mina drömmar så nu kan vi sitta och dregla tillsammans över pittoreska stugor och torp. Han drömmer lika mycket som jag om att dricka en kopp kaffe på en solig veranda samtidigt som vi lyssnar på fåglarna och ser hundarna springa fritt i en lummig trädgård som inte kräver allt för mycket skötsel. Ja för vi ska ju fortfarande ha tid för oändliga turer i skog och mark.

Rastplagg

När vi är ute på äventyr så tar jag och Sebastian alltid fram ett rastplagg då vi stannar för att fika eller grilla. Efter rörelse när kroppen är varm och go är det skönt att ta på sig något. Stillasittande blir vi snabbt kalla utan en extra jacka och kanske även ett par termobyxor. Rasten är halva nöjet med att vara ute i naturen. Det är då vi stannar upp och verkligen ser naturen. Då får vi något varmt i magen och ny energi till vår fortsatta tur.

Movi gillar också rasten. Hon gosar in sig i sin varma päls och strosar gärna runt för att se om det finns lite matrester på marken. På rasten får hon några godbitar att tugga på och det gillar hon.

Myra hon är mer för rörelsen. Nöjet med rasta har hon inte ännu förstått. Är hon lös fortsätter hon springa runt, gnaga på pinnar och hoppa på oss människor som förökar rasta i lugn och ro. Är hon kopplad står hon och skriker eller gnäller. Med rörelse i benen kom hon till rastplatsen och med rörelse i benen vill hon fortsätta därifrån.

Jag har tänkt på att jag ska skaffa ett rastplagg även till Myra. Hon har inte samma gosiga päls som Movi och mår säkert gott av att få på sig något varmt då vi är stilla.

När Sebastian storhandlar och jag rastar hundarna brukar vi träffas inne på djuraffären. Igår när vi gjorde så sprang jag på några Hurtta vintertäcken som var sänkta till halva priset. Det var några få kvar och alla såg stora ut men jag tog mig iallafall en titt på dem. Så dök jag på ett som faktiskt verkade vara i Myras storlek. Jag fick hjälp av en i butiken at prova och det satt fint på henne. Myra förvandlades från en kelpie till en skalbagge eller en liten ponny. Faktiskt tyckte jag att hon blev rätt söt. Jag slog till på det sista täcket i Myras storlek. Nu äger Myra ett aldelens eget vind- och vattentätt vintertäcke i materialet Houndtex. Ja, så klart går det ju inte med ett vanligt Gore-texmaterial till hunden i marknadsföringssammanhang.

Myra fick inviga sitt rastplagg idag trots att det inte var så kallt. Hon behöver fortfarande träna på att ta det lugnt på rasten. Jag och Sebastian fick lyssna på en vacker melodi från Myras sida under hela tiden vi stekte och åt våra pannkakor. Vi låtsades att hennes gnäll var fågelsång och till slut lät det faktiskt riktigt sött. Vi sa iallafall att vi rastar fram tills att hon blir tyst. Efter att hon fått slicka gräddbyttan var hon rätt nöjd och vi kunde packa ihop våra saker endast till vindens sus.

Lunchpromenad utan drag i kopplet

Jag avnjuter min friskvårdstimme under en lunchpromenad med hundarna denna fredag. Myra har blivit så duktig på att gå i koppel att jag börjat byta ut selen mot halsband. Jag behöver påminna Myra ibland om att ta det lugnt men hon är över lag väldigt duktig och kämpar inte alls framåt med samma kraft som när hon har sele. Då och då tar Myra spontan ögonkontakt och då får hon en karamell. Ibland fortsätter hon gå fint och titta mig i ögonen även efter att hon fått sin belöning. Godiset skulle inte räcka till alla gånger Myra går riktigt fint så belöning med ord får också duga.

Promenaden kombinerade vi också med att båda hundarna fick springa lös på ett berg. Myra lekte med en leksak och tränade på att hämta den till mig då jag kastade. Vilken lycka det är att se Myra springa med leksaken i munnen med full galopp och sprudlande lycka i ögonen.

Movi finner glädje i att stå och nosa på en fläck samt att få strosa fritt i sin takt. Alla är vi glada vårt sätt.

Foto Erika Johansson

Murphy, Myra och Movi på film

Skridskosightsing på Tisnaren

Idag tog Jakob med sig mig och Sebastian på en skridskotur i hans hemtrakter runt sjön Tisnaren. Vi fick en rejäl guidning runt sommarstugor, arkitektvillor, slott och vacker natur. Det var en ren njutning att skrinna cirka tre mil i denna miljö. Till råge på allt hade vi glansis och strålande sol. Ibland är livet aldelens extra underbart.